Jag är nog inte
ensam att ha den känslan. Hela svenska folket är grundlurade efter vad jag kan
förstå.
Jag har länge misstänkt att
något är fel med svensk ekonomi då jag under ca fem år kunnat följa hur den
thailändska valutan bara blivit dyrare och dyrare. För ca fem år sedan fick jag
5,10 THB för en svensk krona. Idag får jag runt 3,60 THB.
På fyra år,
sedan valet 2014, har den svenska kronan tappat ca 33 procent mot den
amerikanska dollarn och 11 procent av nedgången har skett under innevarande år.
Eurons värde har hittills under året ökat med ca 6 procent och en Euro kostar
för närvarande nästan 10,50 SEK.
Finansminister Magdalena
Andersson brukar framhålla att den svenska ekonomin går som tåget (eller något
liknande) och i mitten på juni uttalade hon att: ”Vi har en fortsatt god
utveckling av svensk ekonomi. Vi har en stabil tillväxt som går in i ett mer
normalt läge, precis som vi förutspått”. Knappt en månad tidigare kunde man
läsa i Veckans Affärer att den svenska valutan nått sin näst lägsta nivå på 108 år, vilket jag ser i allra högsta grad
anmärkningsvärt. I början på augusti meddelade också
kreditinformationsföretaget Creditsafe att antalet konkurser i sommar är de
högsta som uppmätts sedan de påbörjade mätningarna 1998.
Att den svenska ekonomin går
som tåget kan möjligen stämma om det är SJ som åsyftas.
Jag misstänker att den
viktigaste förklaringen till kronans ras är Riksbankens penningpolitik med bl a
minusränta och stödköp av statspapper. Efter att kronan släpptes fri, i november 1992, förändrades också
riksbankens mål från att försvara kronans fasta växelkurs till att arbeta med
ett inflationsmål som sedan dess varit vägledande för penningpolitiken. Riksbankens
tolkning av målet om ett fast penningvärde är att inflationen ska vara låg och
stabil. Målet är för närvarande satt till 2 %.
Riksbankens
främsta verktyg för att påverka inflationen är räntan och joxandet med
minusränta har säkert haft en avgörande betydelse för kronans försvagning.
Värre kan det bli – mycket värre!
Man frågar
sig t ex varför regeringens tillväxtprognoser inte uppmärksammas i media eller
varför oppositionen inte är på hugget?
För inte så
länge sedan sänkte regeringen sin
tillväxtprognos för BNP per person, ett mått som mäter välstånd.
Man sänkte den från 1,9
procent till 1,4 procent och enligt prognoserna kommer den att ligga på 0,9
procent de närmaste åren, vilket innebär att regeringens tillväxtprognos är
lägre än under åren som ledde fram till den stora krisen på 90-talet som ruskade
om Sverige rejält.
Jag är ju inte
nationalekonom, eller ekonom över huvud taget, så vi får väl hoppas att jag har
fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar