Jag känner mig blåst…..

Jag är nog inte ensam att ha den känslan. Hela svenska folket är grundlurade efter vad jag kan förstå.

Jag har länge misstänkt att något är fel med svensk ekonomi då jag under ca fem år kunnat följa hur den thailändska valutan bara blivit dyrare och dyrare. För ca fem år sedan fick jag 5,10 THB för en svensk krona. Idag får jag runt 3,60 THB.

På fyra år, sedan valet 2014, har den svenska kronan tappat ca 33 procent mot den amerikanska dollarn och 11 procent av nedgången har skett under innevarande år. Eurons värde har hittills under året ökat med ca 6 procent och en Euro kostar för närvarande nästan 10,50 SEK.

Finansminister Magdalena Andersson brukar framhålla att den svenska ekonomin går som tåget (eller något liknande) och i mitten på juni uttalade hon att: ”Vi har en fortsatt god utveckling av svensk ekonomi. Vi har en stabil tillväxt som går in i ett mer normalt läge, precis som vi förutspått”. Knappt en månad tidigare kunde man läsa i Veckans Affärer att den svenska valutan nått sin näst lägsta nivå på 108 år, vilket jag ser i allra högsta grad anmärkningsvärt. I början på augusti meddelade också kreditinformationsföretaget Creditsafe att antalet konkurser i sommar är de högsta som uppmätts sedan de påbörjade mätningarna 1998.

Att den svenska ekonomin går som tåget kan möjligen stämma om det är SJ som åsyftas.

Jag misstänker att den viktigaste förklaringen till kronans ras är Riksbankens penningpolitik med bl a minusränta och stödköp av statspapper. Efter att kronan släpptes fri, i november 1992, förändrades också riksbankens mål från att försvara kronans fasta växelkurs till att arbeta med ett inflationsmål som sedan dess varit vägledande för penningpolitiken. Riksbankens tolkning av målet om ett fast penningvärde är att inflationen ska vara låg och stabil. Målet är för närvarande satt till 2 %.

Riksbankens främsta verktyg för att påverka inflationen är räntan och joxandet med minusränta har säkert haft en avgörande betydelse för kronans försvagning.

Värre kan det bli – mycket värre!

Man frågar sig t ex varför regeringens tillväxtprognoser inte uppmärksammas i media eller varför oppositionen inte är på hugget?

För inte så länge sedan sänkte regeringen sin tillväxtprognos för BNP per person, ett mått som mäter välstånd.

Man sänkte den från 1,9 procent till 1,4 procent och enligt prognoserna kommer den att ligga på 0,9 procent de närmaste åren, vilket innebär att regeringens tillväxtprognos är lägre än under åren som ledde fram till den stora krisen på 90-talet som ruskade om Sverige rejält.

Jag är ju inte nationalekonom, eller ekonom över huvud taget, så vi får väl hoppas att jag har fel.