Regeringskaoset.

För några år sedan sa statsminister Löfven ”Vi har varit naiva”. I mina ögon är han fortfarande naiv. Till och med på gränsen till korkad. Berusad av makten tror han att han kan bära sig åt hur som helst.

Att han var så säker på att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt skulle ställa upp på den överenskommelse som S, Mp, C och L slutit är mer eller mindre oförklarligt.

Kan det bero på de rådgivare han har, vilka knappast visat sig inte vara de vassaste knivarna i lådan? Morgan Johansson, Margot Wallström, Annika Strandhäll m fl är talande exempel på rådgivare där hissen inte nått de översta våningarna och sannolikt aldrig kommer att göra det.

Att överge partiets ideologi och svika sin värdemässiga övertygelse och göra en kraftig högergir för att kunna bli kvar i maktens boning har naturligtvis ett mycket högt pris. Att göra detta utan att förankra överenskommelsen hos Sjöstedt är ingenting annat än grovt tjänstefel. Men å andra sidan är det svårt att tänka sig, oavsett hur naiv Löfven än är, att Vänsterpartiet skulle acceptera en politik som ligger till höger om den som överståthållare Reinfeldt drev.

Det tog inte mer än några minuter innan jag begrep att Löfven fått besked om att kommunisterna inte hade för avsikt att släppa igenom honom som statsminister.

Ett defensivt kroppsspråk blandat med förtydliganden och överslätande av skrivningar i överenskommelsen. Men i mina öron lät det lite som ett erbjudande av smulorna från den rike mannens bord.

Sjöstedt bekräftade, vid sitt framträdande, att han talat med Löfven dels igår eftermiddag och dels i dag tidigt på förmiddagen och då gjort klart att han inte hade för avsikt att släppa igenom Löfven som statsminister under gällande förutsättningar.

Han betonade dock att Löfven var hans statsministerkandidat (föga förvånande) men han klargjorde också tydligt att han ville ha garantier från Löfven i vissa frågor som han inte riktigt klargjorde. Han framhöll också att han inte krävde några ändringar i avtalstexten utan litade på ett handslag från Löfvens sida. (Sjöstedt måste vara en av mycket få personer som litar på en person som måste ha rekord i brutna vallöften).

Annie Lööf och Jan Björklund, som gick till val under falsk flagg, framträdde också och båda klargjorde, liksom Löfven gjort tidigare, att överenskommelsen mellan S, Mp, C och L står fast. Inte ens ett komma kommer att ändras i avtalstexten.

Jag tycker också att det är lite anmärkningsvärt att talmannen gav mer tid till Löfven (som är ansvarig för regeringsbildningen) att få till en majoritet för honom som statsminister. Han har haft mycket gott om tid att överlägga med Sjöstedt, men självgodheten och maktberusningen tog överhanden. Ny talmansrunda på onsdag och statsministerval på fredag.

Jag har under kvällen tagit del av vad en del krönikörer, journalister, statsvetare och andra (liksom jag) amatörtyckare.

Proffstyckarna lutar åt att Löfven kommer att få klartecken på onsdag och utses på fredag. Många tror inte att Sjöstedt vill bli ansvarig för att ställt till med ett extra val och anser att styrkeförhållandena i riksdagen inte skulle förändras mer än marginellt.

Jag tillhör tvivlarnas skara och undrar hur Sjöstedt skall tvingas svälja de beska piller som överenskommelsen innebär då samtliga parter framhåller att överenskommelsen står fast. Jag tror också att ett extra val skulle förändra riksdagens sammansättning på ett genomgripande vis. Minst två av de nuvarande partierna kommer att få respass av väljarna. 

Miljöpartiet, där så få har ställt till så mycket skit för så många, kommer att få bedriva sin klimatcirkus utanför riksdagen i fortsättningen. Liberalerna, djupt splittrade, får en enkel biljett ut i kylan och det är inte helt otroligt att Centerpartiet gör dem sällskap. Om inte är de fortsättningsvis helt isolerade i en ökenvandring där de knappast är välkomna på den vänstra eller högra planhalvan i Riksdagen.

Ett extra val kan vara räddningen för Sverige. Ett Sverige där vekligheten är den som folket upplever och inte den bild som politiker, media och SVT förmedlar.