Vad hände med den hederliga journalistiken?????

I bland blir jag lite djup och funderar på hur vissa saker har utvecklats i mitt hemland och varför det blev så.

Vid några tillfällen under årens lopp har jag besökt både Dagbladets och Sundsvalls Tidnings nyhetsredaktioner, men det är många år sedan jag senast gjorde det och sakernas tillstånd har säkert förändrats. Varje gång fick jag ett intryck av att det måste vara en väldig förmån att få jobba på ett sån’t där ställe. Att vara journalist/reporter, att alltid vara först, att vara den som före alla andra visste vad som hände i världen, i Sverige och i Sundsvall.  Att sedan ha förmånen att få förmedla det till oss andra, att skapa debatt och opinion och att sanningsenligt skildra vad som hänt gav en enorm makt men också ett stort ansvar.

Jag upplevde nyhetsredaktionerna som arbetsplatser där det pulserade av aktiviteter, kollegialitet, men även konkurrens och tävlan om de bästa nyheterna, en hel del skvaller, fräna utläggningar och lustigheter, en plats för åsikter och åsiktsutbyte. Där skapade journalister och krönikörer värda namnet, artiklar och kavalkader som vi som läsare visste att vi kunde lita på. Det vibrerade av liv och begåvning och agendan sattes efter det som ansågs vitalt, angeläget, viktigt, aktuellt och framför allt sant.

Målsättningen var att de som läste frukterna av ett journalistiskt grovjobb skulle beröras och man hade en orubblig strävan att framföra en ocensurerad sanning oavsett vad det handlade om. 

En av dem jag respekterade på den tiden, d v s tidigt 70-tal var Alf Åke Runering på Dagladet i Sundsvall. Ung, orädd och en kille som skrev det som han upplevde och som han förmedlade som en sanning till läsarna även om det inte handlade om de några scoop. En ärlig journalist av den gamla skolan. 

Nu har svensk media satt sig i en situation där papperstidningarna kommer att bli som mentala spökstäder och sakta men säkert kommer att dö sotdöden utan att någon kommer att sörja eller sakna dem.

Vart tog hederligheten vägen?

När beslöt så gott som hela den svenska journalistkåren att svika Sverige och den svenska befolkningen? Varför har man beslutat att föra allmänheten bakom ljuset?

Men framför allt, hur kan man vara så eniga när det gäller att sälja ut svenska värderingar och svenska traditioner. Jag måste tillstå att jag är skrämd, rent ut sagt rädd då jag inte kan förstå vad det är för krafter som lägger den våta filten över debatten och de svenska medborgarna.

Hur har den havererade svenska asyl- och integrationspolitiken och Migrationsverkets hantering av massinvandringen så fullständigt kunnat tigas ihjäl? Är det ingen i den svenska journalistkåren eller någon av Sveriges politiker som läst Merith Wagers bok ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt” där Migrationsverkets roll i denna sorgliga och dystra period i Sveriges historia framgår med all tydlighet.   

Var är alla ”rödstrumpor” när det gäller heders- och skamkulturen som fått ett fast grepp i de växande ”reservaten” i Sverige? Varför gör de inte sina röster hörda? Ju mer de tiger desto mer skada ställer de till med.

Var är de journalister, skribenter och krönikörer, värda namnet, som skall beskriva verkligheten som den verkligen ser ut, med växande etniska motsättningar, brinnande bilar och skolor, utanförskap, ökad kriminalitet, gängvåldtäkter, nedmonterad välfärd och gigantiska kostnader för skattebetalarna. Var håller ni hus och vad gör ni?

Finns det något som är viktigare än det här?  Det tycker inte det svenska folket som äntligen fått upp ögonen, men många är rädda, man är rädda att pekas ut som rasist, främlingsfientlig eller islamofob (är det ett ord som verkligen finns?) men nu är nog gränsen nådd.

Aftonbladets ledarskribent, Karin Pettersson, är på fullständig kollisionskurs med det svenska folkets uppfattningar som baseras på sanningar om det som händer i dagens Sverige vilket inte längre går att dölja trots alla ansträngningar från Karin Petterssons och hennes ariska kolleger på Aftonbladets ledarredaktion.

Ju fortare slaskpressen tvingas lägga ned desto bättre för demokratin - det minsta man kan begära är väl att media håller sig till sanningen.