Hustrun har mycket att stå i hemma i byn. Just nu är hon
engagerad i förberedelserna av ett bröllop där en av hennes släktingar skall
ingå det äkta ståndet. Själv har jag inget större intresse att delta utan jag
och Zippo stannar i sta’n.
Nu är det 17 dagar sedan jag inledde mitt asketiska leverne.
Däri ingår det mesta om jag räknar bort tagelskjortan. Späkningen omfattar i
stället 10 -12 kilometers daglig förflyttning på vår 2-kilometers bana och ca
en timme i gymmet 3 - 4 gånger i veckan. Detta sker i kombination med total
frånvaro av alkoholhaltiga drycker och mindre matportioner. Till min glädje kan
jag konstatera att kroppen börjar inta acceptabla former och snabbt närmar sig
ett acceptabelt BMI.
Som gräsänkling tycker jag att jag kan unna mig vissa
förmåner och i går kväll beslöt jag mig för att åka in till centrum för att
aväta en enklare middag. Det blev inga märkvärdigheter utan jag nöjde mig med
något som vi i Sverige kanske skulle definiera som husmanskost. Det var dock
ingen höjdare och vatten flaskan upplevde jag mest som ett illvilligt
förlöjligande av mina försök att leva ett sunt liv.
 |
| Nyttigare än öl, sägs det |
Det var ganska lugnt på sta’n och på restaurangen var så
gott som samtlig bord lediga. Skall jag vara ärlig så påminde det mer om
väntrummet hos tandläkaren än en restaurang. Men när jag var så gott som klar
med min middag och bett att få in notan inträder ett gäng herrar bestående av
fyra personer. Det skulle vara ett kraftigt understatement att påstå att de var
berusade och det gick inte att ta fel, då det både syntes och hördes, att de
var från ”Koskenkorvaland”.
Det tog inte lång tid innan en av dem visade sig vilja
inleda en dialog trots att de satt ca tjugo meter från mitt bord. ”Hurrata Ruotsi”. Jag
var inte speciellt trakterad av att sitta och skrika på en restaurang vilket
han tydligen insåg trots det rådande tillståndet och förflyttade sig på
vingliga ben till mitt bord.
Jag konstaterade snabbt att han medförde en kraftig doft av starksprit
och att minsta gnistbildning troligen skulle riskera att blåsa ut hela
restaurangen. Jag betalade därför snabbt notan och lämnade kvickt riskzonen,
dock inte helt oförberedd på att bli nedslagen av en tryckvåg.
Undrar hur de de finska herrarna mår i dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar