Lite reflektioner i samband med resan till Sverige...

Resorna blir jobbigare för varje år. Inte blir det mycket sova i sovkupén på den smalspåriga järnvägen mellan Surin och Bangkok då man känner varje rälsskarv. Det påminner lite om tjälskotten hemma på våren. Då man äntligen lyckats somna väcks man av konduktören som meddelar att vi nått Don Muang och då är det allmän väckning och ca en timme kvar till slutstationen.

Tåg i Thailand

På stationen skall man sedan igenom en påträngande hop av frilansande taxichaufförer som jagar kunder. Men det där kan man, så det är bara att fortsätta till den vanliga kön. I vanlig ordning är det trångt i bagageutrymmet i bilen då det mesta upptas av biogastanken så en av resväskorna placeras i framsätet.

Från stationen tar det ca 30 minuter till hotellet men vi har ju ingen brådska så det får ta den tid det tar och att åka betalvägen känns inte aktuellt. Efter incheckning, en dusch, några timmars sömn och en lunch så känner man sig som en människa igen. Det var inte aktuellt med något marknadsbesök den här gången utan de inköp som skulle göras klarade vi av i närheten av hotellet. Det blev även ett tandläkarbesök för min del då jag fick lite onda aningar rörande en tidigare lagning av en framtand. Ingen tidsbeställning, det var bara att droppa in. 800 bath, tack!

Efter ett drygt dygn i Bangkok så anträddes resan mot Sverige. Sträckan Bangkok - Zurich flög vi med Swiss Air och nästa sträcka stod SAS för transporten. Det var ett tag sedan jag flög med SAS senast och det hade skett vissa förändringar med flygvärdinnorna verkade vara desamma som senast. Bäst före datum hade gått ut för länge sedan. Nu kostade det också om man ville ha en fika eller frukost under färden. En vanlig plastflaska med vatten kostade 80 kronor. Men säga vad man vill om SAS, de är sega och kämpar för sin överlevnad mot alla odds. För ca fem, sex år sedan gav jag dem max fem år, men som sagt de är sega. Jag ger dem tre år till – max.

Sträckan till Sundsvall var SJ:s ansvar och det funkade alldeles utmärkt, avgång och ankomst enligt tidtabell. Internet hela vägen så jag klarade av en del transaktioner och påställning av bilen och därefter tittade jag på en film som var slut då vi passerade Årskogen. Hur klarade man sig utan internet tidigare?

Hustruns import

Sista biten anlitade vi Taxi Sundsvall och jag noterade att priset avviker ej obetydligt jämfört med vad det kostar att åka taxi i Bangkok. Redan vid trafikljusen i korsningen Landsvägsallén och Parkgatan var kostnaden uppe i dryga hundralappen. Väl hemma betalade jag 250 riksdaler för skjutsen. För den summan kan man åka en hel förmiddag i Bangkok.

Bagaget fick vi hjälp med uppför de tre trapporna då Christer Qvick kommit hem någon dag tidigare än oss.

I lägenheten var det mesta sig likt och våra vänner Rolf och Karin hade sorterat post och reklam mm. Efter bara någon timme kändes det inte som man varit hemifrån under någon längre tid trots att det var drygt åtta månader sedan vi sist var hemma.

Vi packade upp våra väskor varvid jag fick en förklaring till att Yayas väska var så tung. Det mesta av innehållet bestod av thailändska kryddor och annat som är ”mycket dyrare” i Sverige. Tänk om den ekonomiska insikten kunde gälla i alla lägen annars också.

Det känns i alla fall riktigt skönt att vara hemma igen.