Ohederlig svensk journalistik.

I en krönika i den dansksvenska bloggen Snaphanen skriver journalisten Julia Ceasar idag om det så kallade ”etniska registret över Romer”.

Det är en mycket välskriven krönika som varje svensk borde läsa. 

Jag säger bara; Gör dig själv en tjänst och ta dig tid att läsa den.

http://snaphanen.dk/2013/09/29/sondagskronika-agendajournalisterna/#more-166495 

Går det inte att länka så kan du kopiera länken och klistra in den i adressfältet.

Polisregister över kriminella nätverk....

Så bara brakade det till. Den vänsterliberala tidningen Dagens Nyheter hade hittat en spik som man kunde koka soppa på. Skånepolisen hade fört ett (eller två) register över Romer och skandalen var ett faktum. 

Rikspolischefen blev tvärförbannad, statsministern blev indignerad och justitieministern blev uppbragt. 

Det vill säga, det mesta var alldeles fel och drevet var i full gång. Råttan på repet … o s v.

Men här är nog etablissemanget ute och cyklar enligt en enkel bloggares förmenande. När det lugnat ner sig en smula har jag en känsla av många höjdare står med byxorna nere vid anklarna. Det handlar i mångt och mycket om geléryggar som inte ställer upp på dem som gör jobbet utan i stället försöker ta politiska poäng. 

Jag tycker att det verkar vara vanligt polisarbete, där man fört register över kriminella och deras nätverk. Det är möjligt att jag har fel, men jag tror att det här kommer att blåsa över ganska snabbt då man inser vad det handlar om. Skall man rikta någon kritik mot polisen så är det väl i så fall fråga om att man inte hållit registret aktuellt och rensat i registret. 
Det skulle förvåna mig mycket om man kommer fram till att det som uppdagats står i strid med polisdatalagen eller personuppgiftslagen eller någon annan lag. Kanske man kan lyckas klämma åt någon duglig polis för tjänstefel, längre lär det knappast bära. 

Men det är klart Diskrimineringsombudsmannen (DO) får ju chansen att motivera att myndigheten behövs. Sedan skall det naturligtvis utredas vem eller vilka som skall betala skadestånd till vem eller vilka. Det är bara att önska lycka till.

Katastrof är bara förnamnet...

Det har regnat kopiöst de senaste veckorna i nordöstra Thailand och nu är läget katastrofalt i flera områden. Surin har drabbats mycket hårt och det råder någon form av undantagstillstånd där för närvarande. Stora delar av den centrala stan ligger under vatten och sjukhus och andra offentliga byggnader har evakuerats.

Så här är läget just nu

Det finns inga möjligheter att ta sig fram med bil eller motorcykel. Nu är det båt som gäller. I vårt område, Cityland Village har man också tvingats evakuera då vattnet står meterhögt i hemmen. 

Barnen kämpade i det längsta men tvingades ge upp mot vattenmassorna och har nu lämnat huset tillsammans med Zippo. Det mesta i möbelväg verkar vara förstört men förhoppningsvis har de placerat tvättmaskin, kylskåp och andra dyrare inventarier på bänkar som gör att de klarar sig från skador.

Vad jag har förstått så har myndigheterna tvingats öppna luckorna till en stor vattenreservoar för att förhindra en ännu större katastrof. Detta fick till följd att vattennivån steg helt okontrollerat på mycket kort tid.

Mijo och Yaya har varit uppe hela natten och följt händelseutvecklingen på Facebook och haft täta telefonkontakter med barnen.

Till råga på eländet öser nu regnet ned under dagen och situationen förvärras ytterligare.

Tiden rinner i väg....

Nu håller sommaren på att packa ihop för att ge plats åt hösten. Årets sommar har bjudit på värme och solsken i sällan skådad omfattning och det var länge sedan vi upplevde något liknande.

Man kan ju tycka att vädret, om inte annat skulle ha sporrat mig till flera inlägg på bloggen men det funkar inte så. Självklart blir jag glad av att höra att många saknar mina inlägg men inspirationen har saknats och då är det inte mycket att göra. Oavsett det så har vi haft en fin tid i Sverige den här gången.

Att komma hit och träffa några av de verkliga vänner vi har är en höjdare som är svår att beskriva. I år har också vår äldsta dotter varit här. Jag hade lovat henne en sommar i Sverige om hon klarade av universitetsstudierna på ett godkänt vis. Tyvärr så ställde förra årets översvämningar i Bangkok till det och slutterminen förlängdes så att hon inte kunde komma förrän i början på augusti. Efter det att vi hämtade henne på Arlanda så har det mesta kretsat kring bärplockningen. Trots att hon är ganska späd har hon gjort ett gott jobb i skogen och arbetat ihop en rejäl slant som har ett betydligt högre värde vid återkomsten till Thailand än vad den har här.

När man som mig, kommer och stannar i korta perioder i Sverige märker man hur landet förändrats, kanske i första hand för oss pensionärer men även för den övriga befolkningen. När man fyller sjuttio försvinner en del av pensionen vilket jag självklart varit medveten om så det kom inte som någon överraskning – men ändå! Mer illavarslande är de påståenden om att den allmänna pensionen kommer att sänkas nästa år. Men det verkar inte vara många som reagerar i detta tystnadens land.

Sundsvalls kommun har lagt om sträckningen för kollektivtrafiken där vi bor och nu är det mycket längre att gå för att komma till en hållplats, vilket har en viss betydelse för en som har problem att ta sig fram. Postverket drar sitt strå till stacken genom att sätta upp brevlådor på bottenplanet så nu kommer det ingen post genom brevinkastet på dörren utan man måste själv hämta posten. Postlådan som varit placerad vid Västra vägen har också dragits in så om man händelsevis skall skicka ett brev eller ett kort så får man ta sig till Hemköp. Bankomaten på Statoilmacken i Granlo försvann också hux flux. Det finns inga gränser för vad bankerna kan göra för att tjäna så mycket som möjligt.

Vi har dessutom konstaterat att det är dyrt att bo och leva i mitt gamla hemland. Det märks framför allt på mat- och bensinkostnaderna. I Thailand betalar jag något mer än hälften för drivmedlet än vad jag gör i Sverige. Den reseförsäkring som jag tecknar varje gång vi återvänder till Thailand har blivit dubbelt så dyr som tidigare i och med det att jag passerat sjuttiostrecket. Det är mycket på minussidan när man blir lite till åren.

Den där som sa att varje ålder har sin skönhet kan knappast ha varit över fyrtio.

I övrigt har mycket cirkulerat kring mitt höftledsproblem den här sommaren. Där vid lag har jag kunnat konstatera att mina superlativer över den svenska sjukvården som jag uttryckte i samband med den misstänkta hjärtinfarkten i mitten på juni var mycket förhastade.

Jag har bott de senaste elva år i Thailand och kan jämföra tillgängligheten och kvalitén på sjukvården och där finns inte mycket som talar till Sveriges fördel. I Surin, där jag bor, finns två sjukhus, ett statligt och ett privat. I de fall jag haft några medicinska problem så har jag vänt mig till det privata sjukhuset. I den mån det handlat om väntetider så rör det sig om en timme eller två. I Sverige kan det handla om tretton veckor bara för att träffa en specialist eller få en röntgenundersökning genomförd. Då pratar vi om ett land som har ett av världens högsta skattetryck.

Men som sagt, i tystnadens land accepteras det mesta – än så länge.