Ett återseende efter flera år...

Nu har samtliga fem valpar fått nya hem. Den senaste lämnade oss den 21 februari. Det känns lite tomt, men samtidigt inser jag att det är orealistiskt att behålla dem. Alla är utplacerade hos familjer som Yaya eller barnen känner och förhoppningsvis får de ett bra liv fortsättningsvis.

Söndagen den 22 februari tog vi bilen och gav oss iväg till Phuket, en sträcka på ca 130 mil, så vi delade upp den i två etapper varav den första gick till Hua Hin. Lite väl optimistiskt hade jag inte bokat något hotellrum men det löste sig ändå efter lite besvär. Det var några år sedan jag var i Hua Hin men det mesta var sig likt även om det där, liksom överallt i Thailand, har byggts mycket de senaste åren. Vi kom ganska sent så det var bara att gå ut och äta och sedan var det sömn som gällde inför morgondagens etapp till Phuket och Kata Beach. 

Irish Coffee är aldrig fel

Vi kom iväg lite senare än planerat då vi fick en hel skolklass från Kina före oss i kön till frukosten. Sedan vi tankat bar det iväg 08.30. Det gick inte att hålla någon högre snitthastighet då vägbanan var urusel på vissa avsnitt. Det var så illa att bultarna som håller störtbågen bakom hytten på plats skakade loss och de var rena turen att den inte ramlade av. Vi tvingades dock stanna och dra åt bultarna med jämna mellanrum, vilket tog tid då jag saknade lämpliga nycklar. Trafiken var också ganska tät på en del av sträckan och pågående vägarbeten var det gott om. Jag hade räknat med att vara i Kata Beach vid femtiden på eftermiddagen och tidsschemat såg ut att hålla ganska bra då vi passerade bron till Phuket klockan 16.40. Men då vi kom fram till Lotus och Big C var det i stort sett tvärstopp. Vi kom mitt i eftermiddagsrusningen och den sista biten till Kata på ca 30 km tog mer än en och en halv timme. Jämfört med detta hade nog en sköldpadda setts med chans i en olympisk hundrametersfinal.

I Kata hade min vän Sten Wallgren bokat hotell och incheckningen gick på några minuter. Vi bodde i en bungalow på Dome Resort. Inget lyxhotell, men de hade allt som vi uppskattar, swimming pool, en bra frukost, trevlig personal och fin service.

Första kvällen intog vi middagen på en restaurang nära hotellet, tillsammans med våra vänner och där reagerade jag på prisnivån, bortskämd som jag är från Surin och de priser som gäller där. Men maten var det inget fel på, även om den var dyr. Phuket har nog den högsta prisnivån i Thailand, vilket kanske kan bero på den invasion av ryssar som skett de senaste åren. Vi avslutade kvällen med varsin Irish Coffee på en liten bar. Sedan var det skönt att inta bingen efter två ansträngande dagar bakom ratten där det gällt full koncentration hela tiden. Detta i kombination med hustruns upprepade goda råd då det gäller min bilkörning kan göra vem som helst trött. Den enda anledningen till att vi valde att ta bilen var att Sten skulle flytta till Bangkok och behövde lite transportkapacitet.

Det blev dubbelt upp innan vi kom iväg

Det blev några trevliga dagar och kvällar på Phuket och vi hälsade bland annat på hos Oab och Dee som vi hyrde huset av de fyra åren vi bodde i Karon. Det blev ett glatt återseende och vi konstaterade även att flera av de grannar vi hade de åren fortfarande bodde kvar. Kul!

Ett glatt återseende

Då jag bodde i Karon blev jag bekant med en kickboxare som hette Mee. Hans karriär som boxare led mot sitt slut året innan vi flyttade till Surin och han jobbade som ”inkastare” på Restaurang Calypso senast vi träffades. En av kvällarna när jag var ute med grabbarna passerade vi Calypso och vem möter jag inte där om inte Mee. Även här blev det ett glatt återseende och kvällen efter åt vi middag på Calypso. Jag åt en pepparstek och det var nog den bästa pepparstek jag ätit i Thailand. Calypso kan jag verkligen rekommendera. 

Den nya regimen har bestämt att alla solstolar på stränderna skall bort så det så lite annorlunda ut än som jag minns det. Man har också rensat upp i Tuc tuc-mafian och förare som saknat körkort och/eller licens har plockats bort. Men det är dyrt att åka Tuc tuc på Phuket.

Inte en solstol så långt ögat ser

Den ryska invasionen har avtagit i takt med att rubeln tappat hälften av sitt värde. Men det har också skett en minskning av skandinaviska turister, mycket p g a att solstolarna försvunnit. Man verkar satsa mer på turism från Sydkorea, Japan och Kina och asiater är inte mycket för att ligga och pressa på en solstol på stranden.

En vecka var alldeles för kort tid och dagarna bara försvann. På lördag lastade i det mesta och tidigt på söndag morgon lastade vi det sista och vi lämnade Kata Beach klockan 05.00. Resan gick som på räls tills vi kom till infarten i Bangkok, där hade vi knappt styrfart ett par mil. Inte något som bilens lameller mår speciellt bra av. Sedan förelåg viss osäkerhet var vi skulle svänga av den fyrfilade vägen. Men eftersom Sten och Sumay har sitt nya hus inte lång från IKEA svängde jag in där. Efter lite diskussioner, telefonkonsultationer och kartläsning tog vi oss så småningom fram till huset.

Vi konstaterade att resan tagit ca 13,5 timmar inklusive pausar och att vi tillryggalagt 848 kilometer. Efter avlastning blev det en skön dusch och sedan bjöd Sten på middag på en liten kvarterskrog,varefter jag sedan somnade ovaggad.

Efter frukost, ca 09.00 drog vi ut i Bangkoktrafiken och de första fem milen tog drygt 1,5 timmar men när vi kommit ut på huvudvägen norrut så flöt det på bra. När vi senare tog av mot nordost gick det att elda på ännu bättre men vi var inte hemma i Surin förrän kl 15.30

Efter två dagars koncentration bakom ratten var det ingen konst att somna på kvällen. Sov gjorde jag tills jag vakande på tisdagmorgon.

Borta bra men hemma bäst även om vi hade en trevlig vecka på Phuket.