Regeringskris snart?

Jag har svårt att förstå att socialdemokrater och miljöpartister fortsätter att krampaktigt klänga sig fast vid varandra, men det kanske inte är så konstigt ändå då båda partierna hitintills satt makten före ideologierna.

Den siste partiledaren för socialdemokraterna som var en genuin och riktig socialdemokrat var Ingvar Carlsson och före honom så var det Tage Erlander. Båda var influerade av Nils Karlebys idéer som kom socialdemokratin att skilja ut sig från både borgerligheten och kommunismen och bli ett parti som gick sin egen väg genom en ny och radikal formulering åt vad man menade med socialism.

Men sedan har det gått käpprätt åt h-vete vad gäller ideologin.

Efter Ingvar Carlsson har det varit en lång ökenvandring. En feodalherre, en slarvmaja, tio månader Håkan Juholt och nu en partiledare som helt saknar karisma. Men om honom kan man i alla fall säga att han har haft ett riktigt jobb, vilket man inte kan säga om många toppolitiker idag, oavsett partitillhörighet.

Än Olof Palme då?

Säkert den mest intelligenta statsminister Sverige någonsin haft. Men han förlorade ett val, där han borde vunnit plättlätt, p g a att han mobbade Torbjörn Fälldin. Hans aggressiva framtoning blev hans fall där.

Men i mina ögon förlorade han all trovärdighet då han tog en sexköpande justitieminister i försvar och tog heder och ära av journalisten Peter Bratt som avslöjade skandalen som sedermera benämns ”Geijeraffären”.

Miljöpartiet lyckades ta sig in i Sveriges riksdag för första gången 1988. Mitt i valrörelsen det året dog över 5 000 sälar och då blev miljön den viktigaste politiska frågan i det valet. Efter att inte ha klarat fyraprocentspärren 1991 har partiet dock vid varje val klarat sig kvar i riksdagen, några gånger med minsta möjliga marginal.

De säger sig vara en del av en global grön rörelse som strävar efter en värld där alla kan leva goda liv utan att försämra förutsättningarna för kommande generationer vilket bland annat tagit sig uttryck i en oreglerad invandring till vårt land.

Efter valet 2014 bildade man regering tillsammans med Socialdemokraterna.

Inför valet 2018, med opinionssiffror som får paniken att sprida sig och en medlemsflykt som trotsar all beskrivning, profilerar man sig nu som ett parti som vill öka invandringen, förbjuda miljontals bilar i stadskärnorna, chockhöja drivmedelsskatterna och nu senast en ”köttskatt”.

Det är inte utan att man frågar sig vilka man vänder sig till? Hur definierar man målgruppen?

Sedan senaste valet har ca hälften av medlemmarna lämnat partiet, det har varit lite som att ”råttorna lämnar det sjunkande skeppet”.

För några dagar sedan var Fridolin på statsbesök i Ungern med anledning av att Ungern använder Sverige som ett avskräckande exempel i flera avseenden – vilket Ungern inte alls är ensam om.

Han hävdade, precis som Stefan Löfven gjorde i sitt USA-besök för några veckor sedan, att det inte finns några no go-zones i Sverige.

Det finns inga sådana, det är en lögn, enligt språkröret Fridolin.

Jag är helt övertygad om att det här samarbetet kommer att straffa sig för båda partierna i valet den 9 september i år.

Brutna vallöften, världens högsta skatter, en sjukvård i kris, skola och äldreomsorg likaså samt höjd pensionsålder och försöken att tysta regimkritikerna kommer att bli avgörande frågor och 

Socialdemokraterna kommer att göra sitt sämsta val någonsin medan Miljöpartiet inte kommer att vara i närheten av att klara sig kvar i riksdagen.

Allt förtroendekapital är förbrukat för lång tid framåt

Det är svårt att ta in att partistrategerna inte insett detta och avbryter samarbetet fortare än snarast.

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Stefan Löfven inom en snar framtid kommer att tillkännage att han avser ombilda regeringen alternativt att MP meddelar att man lämnar regeringen.

"Rädda det som räddas kan", lär bli parollen.

Sant eller osant II?

För två dagar sedan ifrågasatte jag riktigheten i Gustav Fridolins påståenden om den svenska skolan i en debattartikel i Aftonbladet.

Det kändes i hela kroppen att det han anförde var fel och nu har jag fått stöd för denna känsla, fortere än vad jag kunde ana.

Så här skriver Johan Westerholm på ledarsidorna.se dagen efter:

”Det finns skäl att vara fundersam över utbildningsministerns verklighetsbild. Skolverkets faktadatabas motsäger alla de påståenden som utbildningsministern låter göra gällande som sanna.”

Westerholm har tagit fram statistik som inte alls stöder utbildningsministerns påståenden – tvärt om - och han skriver vidare 

  

"Förutom gruppen svenskfödda med svenska föräldrar har studieresultaten för grundskoleelever sjunkit dramatiskt under Gustav Fridolins ledning. Speciellt för de redan svagaste. I den mest utsatta gruppen har andelen som lämnat grundskolan utan tillräckliga betyg för ett yrkesprogram legat konstant (eller ökat något) och ligger på drygt 6 000 unga per år, företrädesvis av manligt kön. En rektor i ett av Sveriges utsatta områden som Ledarsidorna varit i kontakt med konstaterar att denna grupp ungdomar med stor sannolikhet blir nästa generations gängkriminella. Utan betyg att få ett yrke. Utan en framtid i samhället. Deras framtidsdrömmar kommer bara kunna uppfyllas om de ställer sig utanför samhället. En grupp som växt med idag 18 000 personer sedan Gustav Fridolin tillträdde som utbildningsminister och som i valrörelsen försäkrat att han skulle lösa skolans problem på 100 dagar”.

I klartext, på ren svenska, så bibringas jag uppfattningen att Sveriges utbildningsminister, Gustav Fridolin, hanterar sanningen en aning vårdslöst och kanske till och med medvetet försöker frisera verkligheten.

Sådana här avslöjanden spiller naturligtvis över på regeringskollegan Socialdemokraterna och så länge det här samarbetet, med ett parti som inte kommer att klara 4-procentspårren den 9 september pågår, så riskerar Socialdemokraterna att få det sämsta valresultatet någonsin i valet.

 
Johan Westerholms sågning av det politiska underbarnet framgår i sin helhet här
https://ledarsidorna.se/2018/03/utbildningsministers-falska-fakta-utrikesfodda-grundskoleelever-utan-examen-okar-dramatiskt/

Sant eller osant?

Statsminister Stefan Löfvén har det inte lätt i mötet med USA:s president Donald Trump, oavsett hur duktig han är på att tala engelska.

Han fick sig en rejäl känga av Trump när det gäller invandrings- och integrationsproblemen i Sverige. Men Löfvén duckade och skyllde allt på Fredrik Reinfeldt och hans överenskommelse med Miljöpartiet.

Det vill säga samma miljöparti som nu ingår i den svenska regeringen och som Löfvén måste samarbeta med varje dag..

Löfvén påstod också att det inte finns någon ”no go zon” i Sverige. 

Men i en rapport från oktober 2017 skriver polismyndigheten att vi har 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Dessa områden ”kännetecknas av en social problematik och kriminell närvaro som lett till en utbredd obenägenhet att delta i rättsprocessen och svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses vara akut”, står det i rapporten.

På Wikipedia definieras en No-go-zon enligt följande:

No-go-zon är en politisk och kontroversiell term för ett område i en tätort som någon våldsbenägen grupp, till exempel paramilitär eller kriminellt nätverk eller andra grupper har tagit kontroll över så att området är bortom kontroll från staten (polis, militär etc.)
Det syftar ofta på områden som enbart kan beträdas av en liten grupp, eller på områden det är riskabelt att befinna sig i. En no-go-zon kan också beteckna ett område under insurrektion där staten förlorat sin suveränitet.

Frågan som inställer sig är naturligtvis om ”särskilt utsatta områden” kan översättas till/jämställas med No-go-zones?

Det har inte varit någon bra vecka för regeringspartierna och när man läser det politiska underbarnets debattinlägg i Expressen idag ringer det i alla mina varningsklockor som larmar om fake news.

Så här skriver Gustav Fridolin, som inför det senaste valet, lovade att han skulle lösa skolans problem på 100 dagar.

”Det fanns de som kraxade om att mottagandet av nyanlända skulle försämra skolan för de elever som redan var där. Så blev det inte. Vi investerade i skolan. Trots fler elever har vi högre lärartäthet och antalet elever per pedagogisk personal har sjunkit markant. Trots lärarbristen arbetar fler legitimerade lärare i skolsystemet än någonsin”. 
”Sedan 2014 har resultaten, tvärtemot olyckskorparnas förutsägelser, förbättrats. En högre andel nyanlända når behörighet. En högre andel elever med svensk bakgrund når behörighet. Skolan klarade alltså att ta emot många nya elever, utan att kvaliteten försämrades för de vi redan hade. Det är en arbetsseger av lärare och rektorer”.

Ok. Jag har inte tillgång till någon statistik som motbevisar hans påståenden, men min magkänsla brukar jag kunna lita på och den skriker fake news rätt ut.

Det är bara att hoppas att någon med större resurser än vad jag har, synar dessa påståenden.