En natt i Bangkok....

Första natten i Thailand blev jobbig då vi hade svårt att sova. Det handlade nog om tidsomställningen vilket vanligtvis inte brukar vara något problem när vi flyger åt det här hållet. Nu var det dock helt omöjligt att somna om när vi vaknat vid tvåtiden så det blev några timmar framför datorn tills ögonlocken började kännas tunga igen.

Varken nice eller palace, men billigt

Den här gången bor vi på ett hotell som heter Nice Palace mest beroende på att Yaya tycker att det är onödigt dyrt på Asia Hotel där vi vanligtvis brukar bo. Tanken från hennes sida var nog att hon skulle få använda besparingen till diverse sminkinköp. Där har vi dock mycket olika uppfattningar då mycket av reklamen är rena ljuget. Här får man ”luras” hur mycket som helst utan att någon myndighet lägger sig i. En mörkhyad person blir kritvit på en till två veckor med ”rätt” kräm.  ”Ät dubbelt så mycket och bli hälften så tjock” eller ” Efter två veckors behandling av skallighet kan du ha hästsvans eller flätor om du så vill” är väl lite överdrivna budskap men de ligger i samma härad när det gäller smink och thailändska kvinnor sväljer det mesta. Nice Palace, sug på den, det ä där vi bor nu. Den som satte namnet på det här hotellet måste sannerligen ha haft sinne för humor då hotellet inte har något som kan förknippas med namnet. Samtliga belysningspunkter på rummet består av glödlampor som är förbjudna inom EU och med något undantag är effekten på lamporna 15 watt. Det får bland annat till följd att jag måste använda pannlampa för att läsa i sängen. Toalett och dusch är nära förknippade med varandra och efter att ha duschat så tar det några timmar innan vattnet på golvet dunstat och man kan göra ett toalettbesök utan att tvingas ta av sockorna eller att använda stövlar. Pannlampan var ingen höjdare så i dag har jag införskaffat en ”flexible booklite”, en lampa som drivs av två små lithiumbatterier och som man klämmer fast på boken. Det är inte helt perfekt men bättre än pannlampan.

Snabbaste sättet att ta sig fram

För närvarande läser jag ”Fler ministrar borde gråta” av författarpseudonymen Julia Caesar. Den handlar i stora stycken om dem som beslutat att Sverige skall ha världens mest extrema invandringspolitik vilket förvandlat vårt land till ett splittrat och otryggt land där allt fler människor har allt svårare att känna igen sig. Det är en bok som alla pursvenskar borde läsa. Det jag upplever mest skrämmande med boken är att den beskriver situationen i Sverige 2010. Nu, nästan tre år senare är problemen ännu större och jag betvivlar att någon kan göra något för att sätta stopp för det vansinne som pågår, gränsen är nog passerad.

I morse var jag på ambassaden för att få ett intyg på att jag uppvisat mina inkomstuppgifter och det gick på en kvart. Nu när man lagt ut visumansökningarna på entreprenad var det tomt som i en svensk kyrka vid högmässa och mina steg ekade i tomma korridorer. Som vanligt använde jag mig av Sky Train både fram och tillbaka och hela utflykten tog mindre än en timme. Tåget var mer än fullsatt och jag fick en känsla av hur ansjovisarna känner sig i burken. På tillbakavägen var det inte minsta antydan till trängsel och jag hade sittplats hela vägen. Skulle jag ha valt alternativet med taxi hade det säkert tagit minst två timmar med tanke på trafikintensiteten på morgonen.

Trafiken är nästan obeskrivbar och nu har motorcykel taxiförarna börjat betrakta trottoarerna som en egen fil så det gäller verkligen att se upp.