Äntligen på väg....

Det blev en händelserik dag då vi drog iväg till Kambodja den 28 oktober. Vi var uppe tidigt för att anträda vår resa till Sihanoukville. Det började inte bra då nyckeln till ett av låsen på min resväska gick av då jag skulle låsa väskan. Nu löste det sig då jag kunde öppna låset med en skruvmejsel och sedan bara använda kodlåset. Men det var i alla fall så man började transpirera trots att vår AC gick för fullt.

Flygplatsen i Seam Reap

Bilturen till gränsövergången i Chong Jom gick bra och vi hämtade upp Yayas dotter, Mort, på vägen som sedan tog bilen tillbaka till Surin. Hon fungerar som hundövervakare och tillsynsperson över huset de närmaste sju dagarna.

När vi skulle lämna Thailand uppstod nästa svårighet. För mig var det inga problem men Yaya hade inte fått någon ankomststämpel i sitt pass då vi kom till Thailand från Sverige i början på oktober och dessutom satt TM-kortets ankomstdel kvar i passet. Trots att det var immigrationspolisen som missat detta på Suvarnahbumi fick vi betala 800 bath för att få en stämpel i passet och komma vidare på vår resa.

Strax före start

Visumet för besöket i Kambodja var heller inget problem utan det var fixat på mindre än tio minuter till en kostnad av tusen bath. Yaya behövde inget visum så hon kom undan med en ”besöksavgift” på 100 bath. När detta var avklarat klev vi in i den väntande ”taxin” som sedan tog oss de 160 kilometrarna till Seam Reaps flygplats där vi blev sittande i ca tre timmar innan planet, en turbopropp ATR 72-500 lättade för färden till Sihanoukville där vi landade ca 15.30 efter en lite turbulent flygtur. Förra gången jag var i Seam Reap, våren 2000, trafikerades linjen med ett gammalt ryskt plan vilket nu äntligen hade tagits ur tjänst, vilket enligt mitt förmenande borde skett redan innan våren 2000.  

Jag hade inte bokat någon transport till hotellet från flygplatsen så det blev att ta shuttle-bussen, vilket skulle ta ca 30 minuter. Tyvärr så var det några strulputtar med på resan som tydligen tappat bort en bärbar dator vilket gjorde att avgången blev drygt en halv timme försenad. Innan vi var framme vid Hotel Coolabah så släppte man av folk på olika hotell under vägen så det tog ytterligare ca 45 minuter innan vi kunde checka in.

Middag på liten restaurang

Hotel Coolabah är ett litet trestjärnigt hotell med lite mysig stämning och ägs av en västerlänning. Efter att ha vilat en stund och duschat så letade vi upp Sea Side Hotel där våra vänner, Kjell och Annettie bor. När vi knackade på dörren var de på väg att leta upp oss på vårt hotell. Det blev ett trevligt återseende och några drinkar på rummet för att reta upp aptiten varefter vi letade upp en liten restaurang som Kjell och Annettie besökt tidigare. Kjell berättade också att en ”delegation” från Sundsvall, bestående av släktingar samt en av döttrarna och hennes pojkvän anlänt redan på lördagen helt överraskande. De dök också upp på restaurangen lite senare på kvällen.

Det blev en trevlig första kväll i ett annat främmande land.