En domares syn på den svenska rättstaten...

Av en ren tillfällighet råkade jag träffa en svensk jurist på semester i Thailand i våras. Innan jag visste vad han jobbade med upplevde jag honom som en trevlig prick. Efter lite snack hit och dit så framgick det att han var domare i en tingsrätt någonstans i Sverige. De flesta har ju ett jobb och jag fann inga som helst skäl att ompröva min uppfattning om honom. I mina ögon var han fortfarande en trevlig prick.

När svenskar träffas utomlands är det lätt hänt att man börjar tala om sitt hemland och göra vissa jämförelser med Thailand. Han hade sett hur man hängde ut brottslingar i Thailändsk TV, där man visade dem med handfängslen och informerade om vad de anklagades för, deras namn och var de kom ifrån. Det handlade alltså om personer som gripits av polisen men som inte var dömda av det Thailändska rättsväsendet, vilket jag trots mina tio år här borta inte riktigt förlikat mig med. I Sverige skall man ju betraktas som oskyldig till dess att man har dömts för det man anklagats för, vilket jag påpekade för domaren.

På papperet ja, men hur är det i verkligheten i Sverige. Sverige är slut som rättsstat hävdade han och drog några exempel.

I vilket annat land kan en åklagare och en utredare från polismyndigheten i nära samarbete med en försvarsadvokat och psykiatriker tillåtas att skapa en seriemördare utan att staten reagerar. I stället skyndar en domare i högsta domstolen till deras försvar och menar att det inte föreligger något fel i de domar som avkunnats mot den så kallade seriemördaren.  Det låg naturligtvis i hans eget intresse då han i sin tidigare verksamhet som justitieombudsman granskat de aktuella domarna och inte funnit något anmärkningsvärt. Man skall dock ha klart för sig att den s k seriemördaren inte är någon söndagsskolegosse utan en grov brottsling med mycket på sitt samvete men därifrån till att bli dömd för ett antal mord som han inte hade kunnat begå är steget långt. Etablissemanget håller varandra om ryggen i Sverige.

I stället för att ta tag i felaktigheter sopar man dem under mattan och hoppas att det skall falla i glömska. Där är Sverige unikt då media sitter i knäna på politikerna i stället för att granska dem. Mer än hälften av riksdagsmännen är helt inkompetenta vilket egentligen inte har någon betydelse då de inte har något att säga till om. I Sverige utgår makten från de politiska partierna och inte från folket som grundlagen stipulerar.

Det var ord och inga visor från en företrädare från det Svenska rättssamhället. Men det var inte slut där, han hade mycket mer som han ville torgföra, dock utan att vilja bli namngiven eller identifierbar.

I Sverige, liksom i många andra länder, stiftar riksdagen lagar. Skillnaden mot andra länder är att många av de som är med och stiftar lagarna i Sverige anser att vissa lagar inte behöver följas. Det mest kända exemplet handlar om personer som befinner sig illegalt i Sverige. Här råder fullständig anarki. Trots att det är ett lagbrott att befinna sig inom vårt lands gränser utan uppehållstillstånd anser tydligen en majoritet av lagstiftarna att det är fel att avvisa dessa personer. Media underblåser detta förhållande dels genom att kalla personerna för ”flyktingar” dels genom att angripa polisen som utför sitt arbete. Inom andra områden straffas personer som skyddar brottslingar men inte när det gäller skyddande av människor som befinner sig olagligt i Sverige.

Den 1 jan 2009 antogs en lag om diskriminering och samtidigt inrättades diskrimineringsombudsmannen DO. I diskrimineringslagen gäller förbudet mot diskriminering inom i princip alla samhällsområden och för samtliga diskrimineringsgrunder. Undantaget är ålder, där förbudet begränsas till att endast omfatta utbildningsverksamhet och arbetslivet i vid mening. Detta innebär att man som pensionär kan bli förbigången i sjukhusköer eller inte erbjudas tillgång till vissa mediciner utan att man för den skull kunna hävda att man blir diskriminerad.

Enligt denna trevliga prick så kan en etnisk svensk aldrig diskrimineras eftersom lagen är formulerad på det sätt som den är. Svenska tonårsflickor kan bli kallade ”svennehoror” och andra nedlåtande invektiv av invandrare utan att det enligt lagen anses diskriminerande. Skulle däremot en blond tonårstjej kalla en invandrare för svartskalle så ligger hon juridiskt illa till om det skulle gå till rättslig prövning.

Han påpekade också att det i så gott som samtliga fall där skadestånd dömts ut så står de på intet vis i proportion till utdömda skadestånd inom andra områden. Här öser man ut pengar till vad han kallade lättkränkta individer.

Han hade även synpunkter på migrationsdomstolarna och de nämndemän som sitter i dessa domstolar. Det är många gånger samma politiker som inte respekterar gällande lagstiftning utan anser att Sverige skall ha fri invandring och öppna gränser. Han förklarade även att många domar varit så tvivelaktiga att man inte velat ha dem delgivna i media. För något år sedan skall regeringen med benäget bistånd från datainspektionen ha försökt stoppa en person som på sin hemsida informerade om dessa domar. Informationen togs sedan över av en etablerad sajt (Avpixlat.info) som fortfarande informerar om dessa kontroversiella domstolsutslag.

När vi var inne på den tredje whiskyn, eller om det var den fjärde, eller femte – vem kommer ihåg alla detaljer, så slog domaren näven i bordet och sa med hög och myndig röst ”Du skall ha djävligt klart för dig att Sverige inte är någon demokrati i ordets rätta bemärkelse då det är partieliterna som i praktiken styr landet och inte de av folket valda ombuden”. ”Du kan i bästa fall kalla det en skendemokrati eller slå upp ordet demokratur i ordlistan så förstår du vad det handlar om”.

Det var en trevlig kväll men den lämnade en sur eftersmak. Är det verkligen så illa ställt i vårt land?