Var går gränsen för hur dum man får vara? Jag har vid flera
tillfällen haft anledning att ställa mig den frågan. Inte helt överraskande har
det vid så gott som varje gång varit en farang inblandad. Senast igår upplevde
jag en sådan situation.
Jag hade handlat på en av stadens supermarkets och var på
väg ut från parkeringen. Framför mig hade jag en Honda av lite mindre modell.
Plötslig small det bara då en moppe körde in i sidan på den med en rejäl buckla
som följd. Ut ur Hondan stormade en ilsken farang och försökte inleda ett
samtal med föraraen av moppen. Lika lite engelska som moppeföraren kunde lika
lite thailändska kunde farangen. Men det hade ett visst underhållningsvärde och
bakom oss tilltog kön av hemlängtande thailändare som likt mig gjort sina inköp.
Jag funderade på att kliva ur bilen och försöka hjälpa till
med snacket då jag såg att farangen talade i telefonen. Troligtvis beskrev han
situationen för sin hustru/flickvän för han lämnade över telefonen till föraren
av moppen, tillika den som orsakat uppståndelsen. Vid det här laget hade det
samlats mycket folk i anslutning till olyckan och farangen verkade vädja om
förståelse och slog ut med sina armar liksom för att betona att det inte var
hans fel. Då hände naturligtvis det jag befarat, killen stoppade telefonen i
fickan och drog iväg på moppen.
Efter en något fördröjd utlösning verkar farangen fatta vad
som hände och skriker ”TA FAST TJUVEN” och då förstod jag att han var svensk.
Tyvärr
så är vi svenskar allmänt väldigt naiva och godtrogna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar