En misslyckad strategi...

Jag ägnar mycket tid åt att följa den politiska debatten som nu pågår i den svenska ankdammen. Det är svårt att definiera vad det handlar om. Jag valde ett tag mellan tragedi och komedi men har slutligen kommit fram till att det måste handla om buskis.

När det ena infantila uttalandet efter det andra avlöser varandra kan man inte ta det på allvar. Som när vår förre statsminister precis upptäckt att en stor del av Sveriges yta är obebodd och tar det som intäkt för att vi har gott om plats för ännu fler invandrare. Då undrar man om han har problem med förbindelsen mellan hjärna och talorgan. Om enbart ytor utgör problem att ta emot invandrare så är både syd- och nordpolen ganska folktomma. Men där liksom i Sverige saknas arbetsgivare som skriker efter outbildad arbetskraft.

Tyvärr så blev jag och många med mig vittnen till statsminister Löfvens brister och svagheter i Agenda i söndags. Tillkortakommanden som blev pinsamt uppenbara och som han försökte kompensera med vulgärretorik och utpeka Sverigedemokraterna som nyfascister. Ett uttryck som han inte ens lyckades definiera då de helt saknar grund, utan hänvisade till journalisten Henrik Arnstad som är mest känd för att se fascister i varenda buske. En person som ljugit om sina meriter, sin utbildning och sin militärtjänstgöring och som därmed saknar all trovärdighet. Man får inte heller mycket till stöd för detta epitet från riktiga forskare och historiker. Det verkar bara vara Aftonbladets ledar- och kulturredaktioner som hakar på och där är trovärdigheten lägre än låg.

Jag är helt övertygad om att Socialdemokraternas nya strategi kommer att slå mot dem själva. Att ösa ur sig invektiv i stället för att bemöta sina politiska motståndare med sakargument har hitintills inte varit någon lyckad strategi. Att med en åsnas envishet hänvisa till den utsträckta handen som gång på gång avvisats och samtidigt ta heder och ära av Sverigedemokraterna och fullständigt ignorera riksdagens tredje största parti är knappast en väg som kommer att lösa Socialdemokraternas problem.

Vem som helst, med normal intelligens, har för länge sedan insett att Miljöpartiets invandringspolitik har nått vägs ände. Det är en utbredd uppfattning bland en stor del av landets kommunal- och landstingspolitiker oavsett partifärg och för att inte tala om den vanlige medborgaren som får betala kalaset. Vad talar för att utvecklingen i Sverige skall gå en annan väg än den gjort i våra nordiska grannländer – ingenting som jag ser det. Senast vid valet 2018 är Sverigedemokraterna Sveriges näst största parti om övriga partier inte är beredda att avsäga sig Miljöpartiets invandringspolitik och införa en politik som ligger i nivå med den politik som Finland, Danmark och Norge är överens om i sina respektive parlament. Då kan det finnas lite hopp i alla fall.

Det mest allvarliga i nuvarande situation är Löfvens beslut att gå till val tillsammans med Miljöpartiet vilket riskerar ar att utplåna Socialdemokraterna fullständigt. Man skall ha i åtanke att de två senaste valen har varit de sämsta på år och dag för Sossarna. Gustav Fridolin har en utstrålning som en telefonstolpe på landsbygden och Åsa Romson står för ett substanslöst pladder som inte många tar på allvar. Så där har man inga vallokomotiv utan snarare två sänken.

Nog från ankdammen för den här gången. Nu ska jag sova några timmar för att vakna i natt och kolla när Manchester United besegrar Southhamton. Det är vad jag kallar väsentligheter. Resultatet? Jag tror på 1-0.