Den 3 januari drog en tornado in i vårt hus. Den
döptes till Jippo och var vid ankomsten ganska precis 2 månader. En Golden
Retriever valp som från första dagen lidit av överskottsenergi i omåttliga
mängder. Detta har bland annat visat sig genom ohörsamhet och bristande respekt
för husse och matte.
Alla är vi barn i början vilket även gäller för en
hundvalp på två månader. Men första veckan får jag nog definiera tillståndet
som mer eller mindre kaotiskt. Han uträttade sina behov där han tyckte att det
passade, även inomhus. Men med lite tålamod och mycket kärlek så blev han
rumsren på drygt en vecka. Men däremot fortsätter han att dra omkring allt löst
som han kommer åt. Skor, mattor prydnadssaker och ett draperi betraktar han som
sina leksaker även fast han nu är medveten om att han gör fel, vilket syns på
blicken man får då man säger ifrån.
För en tid sedan hade det kunna slutat riktigt
illa. Då rev han ned strykjärnet från strykbrädan genom att bita och dra i
sladden. Pang, krasch i kakelgolvet. Nu klarade sig både hund och strykjärn som
väl var.
Sedan några veckor tillbaka har han sin sovplats
utomhus på altanen och där möblerar han om bland plastmöblerna så att man
knappt känner igen sig på morgonen. Ibland kommer sällskapssjukan över honom
och då gnäller och skäller han med en stämma som påminner om någon som just
kommit i målbrottet. Han gör också tappra, men hitintills fruktlösa försök, att
öppna dörren.
Vi är ju ofta utomhus och då följer han efter oss
hela tiden. Sätter jag mig ner för att koppla av eller tar fram solstolen och
en god bok då tar det inte lång stund innan han pockar på uppmärksamhet.
Ignorerar man honom börjar han nafsa i fötterna och bita i tårna. Vattnar vi gräsmattan eller växterna på tomten ser han slangen som en intressant leksak.
Lite får man naturligtvis acceptera av en valp men det blir
minst ett dressyrpass om dagen sedan en tid tillbaka. Att lära honom sitta på
kommando gick väldigt snabbt, likaså att han sitter när matskålen sätts fram
och avvaktar kommando ”ät”. Han har sista veckan lärt sig att sträcka fram
högertassen när man säger tack. Ett tag trodde jag att han var ”vänsterbent” då
han från början sträckte fram vänster tass, men nu har polletten trillat ned
och då funkar det.
Jag kör också ”gå fot-övningar” även om det inte
förekommer att man promenerar med hundarna i koppel på den här breddgraden. Här
släpper man bara ut hundarna på gatan.
Men jag tycker att han skall lära sig
att ”gå fot” även om infödingarna tycker att man är lite knäpp. Lite får man ju bjuda på.
Fortsättning lär följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar