Det börjar röra på sig….

Igår var jag kallad till Sollefteå sjukhus inför den kommande höftledsoperationen. Äntligen börjar det hända saker och syftet med det här besöket var att jag skulle genomgå en undersökning, röntga höftleden samt träffa en läkare på Anestesimottagningen.

Besöket var planerat att ta ca 3 timmar men det tog bara drygt en och en halv timme.

Många av Er som brukar läsa min blogg vet att jag är kritisk till hur den svenska sjukvården fungerar för närvarande. Besöket på Sollefteå sjukhus var dock en mycket positiv upplevelse. Jag hade fått lättlästa instruktioner i förväg om hur jag skulle ta mig till de olika avdelningarna.

På avdelningen, där jag kommer att invänta operationen och vårdas efter operationen, fick jag träffa en sköterska som informerade om vårdtid, träning och andra förberedelser inför operationen. Jag fick också med mig dokumentation som jag skall ta del av inför operationen.

Röntgenundersökningen gick väldigt snabbt. Jag hann knappast börja lösa korsordet i Året Runt innan jag blev uppropad. 

När jag var klar där så styrde jag stegen mot Anestesiavdelningen där jag fick vänta en kort stund innan jag fick träffa en narkosläkare. Han ställde ett antal frågor och berättade om operationen. Jag hade hoppats på att jag skulle vara sövd under ingreppet men han förklarade att det var ryggbedövning som gällde. Att vara lokalbedövad och kunna höra när de sågar av lårbenet känns inte som någon höjdare.

Jag är lyckligt lottad som har vänner som Rolf och Karin som skjutsade mig till och från Sollefteå. Under tiden som jag var på sjukhuset passade de på att besöka uppfödaren till deras hund Molly, som också var med i bilen. Kenneln låg inte långt från sjukhuset.

Nu är jag hemma i Sundsvall igen och här är det som vanligt. Då jag ringde min vårdcentral, för att beställa tid hos arbetsterapeuten, så var man tillbaka i verkligheten igen. 

”Det är många som ringer till oss och vår kö är fylld för dagen, vänligen återkom nästkommande vardag”.