Jag har just fyllt 71 och jag tycker fortfarande att det är kul att leva. Visst har jag gått på några smällar under resans gång, barn som tagit avstånd från mig och före detta kompisar som har svikit är en del av mitt liv. Men det är ingenting som jag gräver ned mig för. Var och en tar sina egna beslut men tacksamhet och ödmjukhet är inga framträdande karaktärsdrag hos några av mina barn. Men å andra sidan är det mycket som gått min väg också och som jag är mycket tacksam och stolt över. Jag har nu förmånen att leva ett privilegierat liv och kan i stort sett göra vad som faller mig in utan att jag behöver vända på slantarna alltför mycket.
Självklart är jag väl medveten om skitsnack, avundsjuka och missunnsamhet, men jag bryr mig inte. Inte det minsta. Jag försöker ta till mig glädjen så fort jag får chansen, sorgen gör sig alltid påmind ändå.
För va’ fan handlar det om, livet alltså? Livet - de här dagarna som kommer och går med en accelererande hastighet i takt med ökad ålder. Skall man försaka det man tycker om, rätta in sig i ledet och ha som mål att bli hundra år på ett kommunalt demensboende?
Jag har några f d vänner som verkar ha den målsättningen, men det är inte min stil så jag fortsätter att leva mitt liv.
Jag motionerar i så mycket jag kan, röker inte men nog fan kan jag ta mig en öl, en whisky eller grogg då jag känner för det. Det handlar om livskvalitet och det tycker jag att jag har trots mina 71 år.
