En vän har gått bort....

Min vän Christer Qvick har gått bort för alltid. Jag fick det sorgliga beskedet i morse och även om det inte var oväntat så sätts man i ett chockliknande tillstånd när beskedet kommer.

Jag lärde känna Christer 2002 då jag flyttade till Granlo. Han var vice värd i bostadsrättsföreningen.

Den djupare kontakten uppstod då Christer gick i pension och liksom jag började leva en stor del av sin tid i Thailand. Han i Korat och jag i Surin. De 20 milen mellan de båda städerna upplevde vi aldrig som något hinder för att kunna hälsa på och umgås med varandra. I travet hade vi också ett intresse som förenade oss och många var de tillfällen när vi bänkade oss framför datorn för att avnjuta V75-tävlingar från Sverige.

Christer skulle ha fyllt 71 år innevarande år.

Av en sådan här händelse blir man själv påmind om att livet bara är något man har till låns. Att slutet är närmare än början råder det inga som helst tvivel om och liemannen börjar få allt tydligare drag. En dag är även den sista dagen slut.

Den feministiska regeringens Iranbesök....

Det blev ett väldigt hallå då den svenska feministiska regeringen besökte Iran. Många har upprörts över att de kvinnliga delegaterna iklätt sig slöja vid mötet med den Iranska regeringens företrädare.

Foto Irna

Man kan ha vilka uppfattningar som helst om Islam och allt vad denna medeltida religion står för men jag anser rent principiellt att man skall ta seden dit man kommer.

Vi är ju faktiskt många, en majoritet förhoppningsvis, som anser att invandrare från muslimska länder skall följa våra lagar och respektera vårt sätt att leva. Att så inte sker är ju en fråga för Sveriges regering att ta tag i. En av de s k utmaningarna som vi i vårt land inte lider brist på direkt.

Jag bor i Thailand en stor del av året och har så gjort de senaste femton åren och jag ser det som självklart att följa gällande lagar och respektera sedvänjor och traditioner i detta land. Allt annat vore helt främmande för mig.

Likt en tornado...

Den 3 januari drog en tornado in i vårt hus. Den döptes till Jippo och var vid ankomsten ganska precis 2 månader. En Golden Retriever valp som från första dagen lidit av överskottsenergi i omåttliga mängder. Detta har bland annat visat sig genom ohörsamhet och bristande respekt för husse och matte.

Alla är vi barn i början vilket även gäller för en hundvalp på två månader. Men första veckan får jag nog definiera tillståndet som mer eller mindre kaotiskt. Han uträttade sina behov där han tyckte att det passade, även inomhus. Men med lite tålamod och mycket kärlek så blev han rumsren på drygt en vecka. Men däremot fortsätter han att dra omkring allt löst som han kommer åt. Skor, mattor prydnadssaker och ett draperi betraktar han som sina leksaker även fast han nu är medveten om att han gör fel, vilket syns på blicken man får då man säger ifrån.

För en tid sedan hade det kunna slutat riktigt illa. Då rev han ned strykjärnet från strykbrädan genom att bita och dra i sladden. Pang, krasch i kakelgolvet. Nu klarade sig både hund och strykjärn som väl var.

Sedan några veckor tillbaka har han sin sovplats utomhus på altanen och där möblerar han om bland plastmöblerna så att man knappt känner igen sig på morgonen. Ibland kommer sällskapssjukan över honom och då gnäller och skäller han med en stämma som påminner om någon som just kommit i målbrottet. Han gör också tappra, men hitintills fruktlösa försök, att öppna dörren.

Vi är ju ofta utomhus och då följer han efter oss hela tiden. Sätter jag mig ner för att koppla av eller tar fram solstolen och en god bok då tar det inte lång stund innan han pockar på uppmärksamhet. Ignorerar man honom börjar han nafsa i fötterna och bita i tårna. Vattnar vi gräsmattan eller växterna på tomten ser han slangen som en intressant leksak.

Lite får man naturligtvis acceptera av en valp men det blir minst ett dressyrpass om dagen sedan en tid tillbaka. Att lära honom sitta på kommando gick väldigt snabbt, likaså att han sitter när matskålen sätts fram och avvaktar kommando ”ät”. Han har sista veckan lärt sig att sträcka fram högertassen när man säger tack. Ett tag trodde jag att han var ”vänsterbent” då han från början sträckte fram vänster tass, men nu har polletten trillat ned och då funkar det.

Jag kör också ”gå fot-övningar” även om det inte förekommer att man promenerar med hundarna i koppel på den här breddgraden. Här släpper man bara ut hundarna på gatan. 

Men jag tycker att han skall lära sig att ”gå fot” även om infödingarna tycker att man är lite knäpp. Lite får man ju bjuda på.

Fortsättning lär följa.