Den höga luftfuktigheten kan ställa till det...

Luftfuktigheten är hög, det kan man se då man öppnar verktygslådan, Flera av tängerna och en del andra verktyg är rostangripna men rekordet var nog när jag tog på mig ett par jeans. De hade hängt i garderoben sedan mitten på maj och nu var dragkedjan i gylfen så rostig att den inte fungerade.
Men det är inte värre än att man tar jeansen till en skräddare och samtidigt passar på att få två nyinköpta jeans upplagda. 20 bath för dragkedjan och 40 bath för jobbet, summa 60 bath. Det är vid sådana tillfällen man inte kan undgå att älska det här landet.

En tråkig men inte en helt oväntad händelse...

Många thailändare ser gatan eller vägen som en del av deras egen mark. Vid bröllop och begravningar är det inte ovanligt att man ockuperar en del av vägbanan och sätter upp ett tält för servering och underhållning. När riset skördats så lägger man ut ett nät på vägen där man fördelar riset för att det skall torka mot den varma asfalten (bilden är tagen vid ett tigare tillfälle).
I samband med byggnationer och liknande förekommer det att man helt sonika tippar sand eller makadam på vägbanan utanför sitt hus.
Så hade man gjort i vårt villaområde också, en stor grushög i den ena körbanan och inga som helst varningsskyltar. Då det dessutom saknas gatubelysning utgör sådana tilltag riktiga trafikfällor. Här slutade det med en katastrof, en ung kille på motorcykel körde rätt in i grushögen vid 22-tiden i går kväll. Enligt dem som kom till platsen först hade han flugit 8-10 meter när det blev tvärstopp i grushögen. Ingen vet om han hade strålkastaren tänd eller om han körde väldigt fort men någon hjälm hade han inte – det var ju på kvällen och då är det inga poliskontroller. Han visade svaga livstecken då han lastades på en pickup för transport till sjukhuset men var vid framkomsten död.
Som svensk tycker man ju att den som äger grushögen har ansvaret för det inträffade. Men här är det inte självklart på något vis, de flesta verkar rycka på axlarna och tycka att det var tur att det inte hände dem själva.

Det som sket sig...

Det var tur att de inte fyllde igen hålet efter det att de åtgärdat läckan den var nämligen inte åtgärdad. Det var inte tätt mellan rör och tank så det blev till att ta bort mer betong och gräva ett större hål.
Det som skulle ta några timmar handlar nu om dagar. Tänk om de hade gjort rätt första gången. Den här gången har både Yaya och jag kollat jobbet löpande och när det funnits skäl att ifrågasätta så har vi gjort det.

Nu verkar det som om det skulle vara tätt, men för säkerhets skull får igenfyllandet och gjutningen anstå tills i morgon – liksom betalningen. Att inte betala handpenning eller förskott innan jobbet slutförts var det första jag lärde mig efter det att vi köpt huset.

TT&T dök också upp under dagen och de första de gjorde var att bryta linjen så att även Internet upphörde att fungera. Men skam den som ger sig, till slut hade de hittat felet. Det var tydligen någon tråd som hade lossnat i en fördelningsplint och gjort att det blev avbrott på vår ledning. Med ett förflutit i branschen var jag lite intresserad av att veta hur det gått till och hur det kunde höras ett brummande ljud i telefonluren om det var ett avbrott. Något svar fick jag naturligtvis inte men jag är nöjd med att ha en telefon och fax som fungerar igen.
Lägg särskilt märke till stegarna på biltaket, de är av bambu, bambu velly well som man säger här.

Nu sket det sig igen...

Jag tycker rubriken är passande eftersom det handlar om avloppet från en av toaletterna. Sannolikt eller mer än sannolikt skadades avloppsröret då vi tvingades byta avloppstank strax innan vi åkte till Sverige i maj. Att få någon att ta ansvar för detta och få jobbet utfört på någon form av garanti är bara att glömma. Här gäller ”nya problem – nya utgifter”.
Samma gubbar som bytte tanken har hållit på hela dagen med att blottlägga röret och byta ut rördelar. Det är tur att man har verktyg och maskiner som de kan låna, i det här fallet kom slaghammaren och rondellen väl till pass.
Förhoppningsvis är läckan åtgärdad nu och under morgondagen skall de fylla igen hålet och laga betongen. De ville göra klart alltihop i dag men jag insisterade på att vi skall vara helt säkra på att det inte är fler läckage.

Som om det inte räckte med avloppet, nu fungerar inte telefonen och faxen heller. Det kommer ingen ton då man lyfter på luren bara ett brummande ljud, det kanske är någon av mina vänner på TT&T som snarkar, vad vet jag?
Vad jag vet är att vi anmält felet och att vi får vänta på lagningen tills de har tid att komma. När de kommer har jag faktiskt inte en susning om.

Nya utgifter...

Utgifterna fortsätter, nu handlar det om bilen där en plastdetalj till ena stänkskärmen är skadad. Hur den har blivit skadad är det ingen som vet och inte när den blev skadad heller. Spekulationerna och förslag till förklaringar har varit många, en av de roligaste var att plasten hade rostat sönder. Själv har jag en annan teori men den är det ingen idé att ta upp. Det tar några dagar att få det hela fixat då man måste beställa delarna från Bangkok, men själva jobbet går nog på mindre än en timme.
Utöver stänkskärmsdetaljen så måste jag beställa en ny nyckel eftersom fjärrkontrollfunktionerna d v s larm och lås, är utslitna. Det är andra nyckeln som nu måste bytas till ett pris av 1895 bath.

Nu hjälper det inte att vara optimist längre...

I lördags var det färdigt igen. Internet var segare än vanligt och att titta på V75-loppen var bara att glömma. Förutom att det är segt så är det opålitligt också genom att avbrotten avlöser varandra. Varje lördag när V75:an skall lämnas in så har man hjärtat i halsgropen, funkar det eller funkar det inte?
När jag uträttar mina bankärenden, gör överföringar, betalar räkningar eller gör aktieaffärer så finns hela tiden en ängslan för att det skall bli avbrott mitt i en transaktion. Visst kan det förekomma avbrott i Sverige också, men hur ofta händer det? Här verkar det förekomma dagligen för närvarande.
Kontaktar man operatören så handlar det om kabelfel i Stilla Havet eller något liknande. Det är bara att hålla tummarna och försöka hålla humöret uppe, funkar det så funkar det.
Nu har TT&T delat på affärsområdena och bildat ett särskilt bredbandsbolag. De man tidigare kunde snacka med jobbar nu på telefonsidan och de som inget vet och inget kan är överförda till bredbandsbolaget.

Kommunikationsproblem

Idag besökte vi TT&T, vår telefon- och bredbandsoperatör. Jag hade bland annat några frågor angående en faktura som vi inte fått och en annan faktura som var betald men där vi inte hade något kvitto. Mijo hade betalt räkningen strax innan vi återvände.
Att komma till TT&T det är som att besöka en djurpark och försöka prata med primaterna, kommunikationen fungerar inte och det är bara förnamnet.
Tjänstgörande primat talade om att hon alltid, utan undantag, häftade kvittot på fakturan när betalning skett och hon kom mycket väl ihåg att Mijo hade betalt. Då ställer jag den självklara frågan, ur mitt perspektiv vill säga. ”Om det nu är som du säger varför finns det inga hål efter häftklammer på vår faktura?????”
”Det kan väl inte jag svara på” säger primaten.
I det läget hade det börjat ryka ur öronen på mig så jag fann det för gott att lämna parken, förlåt kontoret menar jag naturligtvis.
Nu var det inte den betalda fakturan som var de viktigaste utan huvudfrågan var varför vi inte hade fått någon faktura för ADSL-abonnemanget för innevarande period?
Svaret på den frågan var att fakturorna skickas ut från Bangkok, så vi fick väl ringa dit och fråga. Man tror inte att det är sant, kundvård vadå?

Nu börjar det kännas som vanligt...

Igår handlade det om storstädning och diverse andra behövliga åtgärder i huset. Vår grind går på hjul och man får lätt den uppfattningen att hjulen är något av engångsartiklar. Hitintills har jag fått bytt dem varje år och det var inget undantag i år heller.
Detsamma gäller toalettduschen, varje år har jag fått köpa nytt och byta ut den befintliga. Den här gången köpte jag den dyraste de hade med förhoppning att den skall gå att nyttja längre tid än ett år. Kranen i handfatet hade också gett upp, så det blir en ny sådan också.
Ungarna verkar tro att det är farligt att byta glödlampor när de tjänat ut. På annat sätt kan jag inte förklara att jag måste byta nio glödlampor och ett lysrör. Nu är det i alla fall gjort.
I övrigt är det bara att konstatera att klimatet är förödande på många sätt. Regn och solsken förstör mycket. Vill man att huset skall se fräscht ut får man nog måla det vartannat år. Staketet och grinden har farit illa och här gäller det att skrapa och rengöra innan man kan måla igen. Nu börjar jag bli ganska less på undermåliga jobb och färger som inte tål vatten.

Vattnet bara öser ner...

Att regnperioden inte är slut fick vi bevis för under eftermiddagen igår. På bara en halvtimme kom det lika mycket och kanske mer än det gjorde sammantaget under juli-augusti i Sverige. Avloppen kämpar en ojämn kamp mot vattenmassorna och det tar några timmar efter varje skyfall innan det torkat upp något så när.
Den här gången kom det mer än vad jag varit med om tidigare, jag mätte nivån på gatan och kunde konstatera att det var 22 centimeter från ytan ned till betongen.
Det skulle vara kul och dra iväg längs gatan med en liten racerbåt vid tillfällen som detta.

Plötsligt brände det till...

På tisdag kväll la gruppcentralen av och nu hjälpte inga provisoriska lösningar med små plastburkar eller liknande. Nu var huvudsäkringen helt slut, tillintetgjord, kaputt, finito klockan 19.30 på kvällen. Efter en halvtimme hade vi i alla fall fått kontakt med en elektriker som snabbt var på plats och i ficklampans sken konstaterade han att huvudsäkringen behövde bytas så det måste anstå till morgondagen.
För att vi skulle kunna titta på TV och ha ”ledbelysning” så förbikopplade han huvudsäkringen med två kablar på 0,75 mm2. Jag ifrågasatte om man inte skulle ha haft lite kraftigare kablar men det var lugnt, inga problem.
På onsdag morgon blev det i alla fall för mycket för kablarna och huvudsäkringen. Innan jag hann med hade Yaya startat tvättmaskinen, lagat mat på spisen och ungarna börjat duscha och det tål inga 0,75 mm2 kablar i världen, det fräste bara till i gruppcentralen och sen så var det strömlöst igen.
Tur nog så slocknade det av sig själv och inga andra kablar skadades.
Det tog nog runt fyra timmar innan elektrikern hade fått ordning på alltihop. Det räckte inte med säkringsbytet utan det gällde också att hitta felet som utlöst problemet från början. Genom uteslutningsmetoden kom han så småningom fram till att en lysrörsarmatur i köket hade orsakat felet. Han skruvade lös, vad jag antar var en kondensator, och bytte ut den mot en ny och sedan var strömavbrottet ett minne blott. Materialkostnaden för två huvudsäkringar och kondensatorn till lysrörsarmaturen uppgick till 480 bath och arbetskostnaden för föregående kvälls provisoriska lagning samt dagens fyra timmar uppgick till 370 bath.

En negativ överraskning...

I morse var vi uppe med tuppen. Det är sista dagen på mitt uppehållstillstånd vilket bland annat innebär att jag måste ansöka om ytterligare ett års tillstånd att stanna i Konungadömet.
Varje dag som jag befinner mig här utan att ha ett giltigt uppehållstillstånd kostar 500 bath. Alltså var det hög tid att åka upp till Kapchoeng som ligger ca 70 kilometer från Surin och få ansökan behandlad på migrationskontoret där.
Redan när vi svänger in på gårdsplanen får jag dåliga vibbar, inga bilar på parkeringsplatsen och flera anslag tejpade på insidan av entrédörrarna.
Det tog inte lång stund att få farhågorna besannade, kontoret i Kapchoeng var nerlagt och verksamheten flyttad till Nakon Ratchasima som ligger ca 200 kilometer från Surin. Så i stället för en kort utflykt till Kapchoeng med ett planerat besök på gränsmarknaden så blev det en 20-mila tripp (enkel) till Nakon Ratchasima.
Väl framme så noterar jag att här handlar det om ”stordrift” och inte den lite familjära stämning man mötts av i Kapchoeng. Efter att ha fått ansökningshandlingarna kontrollerade och kompletterat med ett antal kopior så fick jag en plats i kön.
Stämplar och kopior är något som verkar vara hårdvaluta i det här landet.
Efter en och en halv timme så var det min tur och det tog bara tio minuter innan allt var klart och all stämplarna var på plats i passet. Det är ju inte direkt gratis heller, 5 700 bath för visum och re-entry visa. Dagen blev betydligt längre än jag räknat med och vi var inte tillbaks i Surin förrän klocka sju på kvällen.

Familjebanden är starka i Thailand

Igår var det släktträff, svärföräldrar, syskon svågrar och syskonbarn kom för att hälsa oss välkommen tillbaks. Det skulle festas på traditionella rätter från provinsen. Det var fisk, skaldjur, insekter, larver samt en och annan skorpion som stod på menyn.
Läckerheterna avnjöts dock inte hemma utan hela gänget förflyttade sig i tre bilar till ett område med restauranger som specialiserat sig på den här typen av maträtter.
Själv stannade jag hemma och fixade till en egen middag av lite svenskare stuk.

V75-tippning med förhinder

Vis av tidigare erfarenheter så var det inte helt utan farhågor att komma tillbaks efter dryga fyra månader. Nu visade det sig dock att det endast var några småsaker som måste åtgärdas. Däremot blir det fråga om storstädning typ ”Swedish clean” ganska omgående.
Under lördag förmiddag försvann strömmen, vilket inte brukar vara något att oroa sig över. Men nu höll jag på med V75-tippandet och då är Internet ett måste. Det första jag brukar göra är att utesluta att vi har ett internt problem i huset, så och denna gång.
Det visade sig snabbt att problemet var vårt, d v s mitt. Huvudsäkringen hade löst ut – för två månader sedan och sedan hade det inte gått att återställa den.
Våra unga förmågor hade dock funnit råd, här går man inte bet om TV:n slutar fungera, vilket den gör vid strömavbrott. De hade försökt återställa säkringen men så snart man släppt den så utlöste den på nytt. I stället för att kalla på en elektriker hade en liten plastask placerats på ett sätt som gjorde att säkringen inte kunde utlösa.
Det som nu hänt var att asken lossnat, säkringen utlöst och strömmen försvunnit. Jag försökte åtgärda felet men sannolikt är det något i säkringens återställningsmekanism som gått sönder och att få hit någon elektriker med kort varsel var bara att glömma.
Hade konstruktionen fungerat under en månad så får nog felavhjälpningen anstå till efter helgen, så jag spände säkringen, satte dit asken och fortsatte med V75 tippandet.

Äntligen "hemma"...

Den sista delen av resan gick inte lika problemfritt som den första delen. Efter frukost på hotellet anlitade vi samma chaufför som föregående kväll och via en avgiftsbelagd express väg var vi på järnvägsstationen i god tid. Föregående kvälls inköp liksom en del av det som tidigare ingått i handbagaget hade omgrupperats till resväskorna vilka nu vägde ca 25 kilo vardera. Totalt hade vi sju kollin att hålla reda på, det var ett djäkla räknande efter varje förflyttning. På mitt ansvar låg resväskorna och min egen ryggsäck medan Yaya bar på datorn, filmkameran, sitt eget handbagage och handväskan.
Efter en stunds väntan i stationsbyggnaden förflyttade vi oss till aktuell perrong med förhoppning om att tåget skulle avgå enligt tidtabell, det vill säga 10:05. Hitintills har det aldrig hänt när vi åkt mellan Bangkok och Surin. Det hände inte den här gången heller, 30 minuters försening meddelade en hurtig högtalarröst. Cirka tjugo minuter senare glider tåget in på spåret och alla skall naturligtvis ombord samtidigt. Det är ingen som tar hänsyn till att jag har två tunga resväskor att hantera utan här råder djungelns lag – äta eller ätas. Sjöblöt av svett och till viss del lite irriterad knuffar jag undan några kacklande thaimadammer och kommer upp på vagnen. Strax efter kommer Yaya och snart så är resväskorna på plats och handbagaget på hyllan. Vi, och många med oss har knappt slagit oss ner förrän konduktören upplyser oss om att vi är på fel tåg. En kort stund funderar jag på om jag skall kapa tåget och tvinga piloten att köra oss till Surin, men som vanligt tar förnuftet över och proceduren med ombordstigningen upprepas, nu i omvänd ordning.
Det är såna här gånger man kan få höra att man är ”jai ron” vilket på thailändska betyder att man lätt blir upprörd och förbannad, man har ett hett hjärta.
Medan vår väntan fortsätter iakttar jag två personer som håller på att färdigställa mat i ett litet stånd på perrongen. Med jämna mellanrum spottar de på kniven och drar några drag mot stenkanten på perrongen i syfte att slipa eggen. Med vässad egg ger man sig sedan på både kyckling, fläsk och grönsaker.
Så småningom så kom rätt tåg och vi kom ombord utan problem (det kan löna sig att sätta sig i respekt).
Säg den glädje som varar, efter ca 90 minuter så tar det stopp och trots ihärdiga försök från en man med skruvmejslar och ringnycklar visar det sig att resan måste avbrytas. Aha, taxi till Surin, tänkte jag. Nu visade det sig att tåget kunde backa men inte köra framåt så naturligtvis backade vi tillbaks till Bangkok.
Efter tio minuter så var felet avhjälpt, det var väl någon som hade fler skruvmejslar och större ringnycklar som räddade oss.
13:35 lämnade vi Bangkok för andra gången och nu gick det undan, rena racet på rälsen. Inte ett stopp den första timmen – alla som skulle med fanns ju redan på tåget. Vi lämnade Bangkok någon halvtimme innan lunchen brukar serveras så man var rejält hungrig innan vi nådde Korat och fick vår lunch. I det läget hade jag förträngt knivslipandet i Bangkok och lunchen, som bestod av ris och kyckling samt en Chang beer, bara försvann.
Jag har svårt att förstå att vagnen som vi sitter i har varit ny en gång i tiden, att påstå att underhållet har varit eftersatt är bara förnamnet, en klar underdrift. Det handlar om tape, snören och strängar för att hålla grejorna på plats. Luckan till soptunnan gled upp med jämna mellanrum och städerskan var bär och bankade på tapen så att den höll sig stängd ytterliggare någon halvtimme.
Nu kanske någon tycker att jag är negativ men det är jag inte, jag bara beskriver hur det kan fungera på en annan plats på vårt klot.
Vi skulle ha varit framme i Surin klockan 17:08 vilket vi aldrig varit någon gång tidigare heller men den här gången blev det nytt rekord, vi anlände till stationen i Surin klockan 20:39.
Där väntade barnen och det blev ett riktigt kramkalas efter att vi varit från varandra nästan fem månader. Väl hemma väntade vår svansviftande vän som formligen skrek ut sin glädje över att se oss igen.
Det känns skönt att vara omtyckt av de närmaste.

.

Resan har börjat

Första delen av resan har väl gått som planerat i stort sett. Vi lämnade Granlo med taxi klockan 09.40 för vidare befordran till Sundsvalls central. Det tog ganska precis tio minuter till det facila priset av 179 kronor.
Tåget avgick enligt tabellen och anlände till Arlanda i rätt tid. Vi hade tänkt att vi skulle få en tupplur på vägen men det sket sig. Var det inte folk som pratade (läs skrek) i mobiltelefonerna så var det två osnuta ungar som rasade i vagnen utan att mamman gjorde ett dyft för att tillrättavisa dem och förklara hur man uppför sig bland andra människor.
På Arlanda fick vi vänta några timmar på planet som skulle ta oss till Zurich. Det var ett SAS-plan och som väntat var det problem. Planet som vi skulle åka med hade man inte ”skruvat” färdigt på så vi fick åka med ett plan som kommit från Dublin. Detta innebar bland annat att vi fick byta gate. Likt en förskoleklass följde vi SAS-tjänstemannen till den nya gaten.
Det var många år sedan jag flög med SAS och det är väl ingen underdrift att påstå att det skett förändringar i bolaget. Det har blivit ett Ryan Air stuk på det hela, ingenting ingår i biljettpriset utan allting man beställer oavsett om det är mat eller dryck måste betalas. Jag noterade även att några av flygvärdinnorna måste ha uppnått ”bäst före datum” någon gång i början på nittitalet. Tanken slår mej också, varför skall staten vara delägare i ett flygbolag? I Nordkorea och på Cuba förstår jag att det förekommer, men i Skandinavien. Jag tror inte att jag är ute på hal is om jag ger SAS fem år, sedan är det kört.
Resan gick i alla fall bra och vi landade som planerat i Zurich. Där åt vi middag, handlade lite överraskningar till döttrarna i Surin och investerade även i två flaskor maltwhisky.
Från Zurich till Bangkok sov jag mest hela tiden. Resan företogs i en Airbus 340-någonting, med finesser som interaktiva bildskärmar på varje plats och utfodring av mat och dryck som ingick i biljettpriset.
På flygplatsen i Bangkok blev det en lång väntan på det incheckade bagaget och jag blev svettigare och svettigare i takt med att antalet väntande passagerare minskade. Våra väskor kom sist, vilket inte är första gången som det händer och det är lika påfrestande varje gång.
Till hotellet åkte vi med en helt vanlig taxi och för ovanlighetens skull så var farten moderat, i alla fall efter thailändska förhållandet.
Efter incheckning, duschning och klädbyte på hotellet så var det vissa saker som skulle uträttas. Tågbiljetter till morgondagen skulle inhandlas liksom en del kläder som inte finns att köpa i Surin. Vi (det vill säga Yaya) ackorderade med en av hotellets taxiförare om ett fast pris och efter några minuter så var det klart. 500 bath för att köra oss runt på avsedda platser.
Det tog något mer än två och en halv timme innan vi var tillbaka på hotellet. 500 bath motsvarar f n ca 120 svenska kronor (mins vår färd från Granlo till Sundsvalls Central).
Av den tid inköpsresan tog uppskattar jag att vi stod stilla i bilköer minst en och en halv timme. Jag bara säger, släng dig i väggen till viadukten i Bergsåker. Nu är det bara bingen som gäller för i morgon fortsätter resan och förhoppningsvis finns det något att skriva om då också.

Nu stundar bistra tider - för en del.

Kylan har redan gjort sitt intåg och trots att det bara är i början av oktober har vi tvingats skrapa bilrutan vid tre tillfällen. Nu är det bara snön som fattas för att inse att vintern är nära förestående.
För vår del får det komma hur mycket snö som helst och kylan är inte heller något problem, vi åker nämligen till Thailand på onsdag.
Där går regnperioden mot sitt slut och temperaturen är betydligt mer tilltalande än här.
Är det någonting som jag inte kommer att sakna från Sverige så är det eländet i Bergsåker. Där har något ljushuvud i kommunledningen beslutat enkelrikta viadukten över järnvägen och timmervägen. Anledningen skall vara att viadukten är i så dåligt skick att den inte tål att fordon färdas i båda riktningarna och möts på bron.
Nu regleras trafiken med ljussignaler vilket bland annat fått till följd att det morgon och kväll passerar kolonner med bussar och bilar i en riktning med folk som är på väg till och ifrån arbetet. Hur mycket väger dessa kolonner i förhållande till att mötande trafik skulle vara tillåten?
En annan konsekvens är att de köer som bildas spyr ut en massa koldioxid i dessa klimatmedvetna tider.
Jag undrar hur de ansvariga tänkt, eller om de överhuvudtaget tänkt? Jag får en känsla av att en bananfluga har ett högre IQ än den som tagit detta tokiga beslut.
Hur har man tänkt sig en mer långsiktig lösning verkar ingen kunna svara på. De flesta verkar mest upptagna med att bygga ett äventyrsbad för hundratals miljoner. Dit det bär dit bär det, men så här kan man göra mot en befolkning som är van att bli styrd och omhändertagen och som knappast skulle komma på idén att protestera.


Nä, jag bara säger UPP TILL KAMP, som kommunens styrande brukar ropa varje år den 1:a maj.

I bland är det enkelt

DD-tipset på Valla i onsdags satt som det skulle, vilket man tackar för.
Utöver en rak dubbel så tipsade jag om två "måstehästar" för de som spelar V64. Båda vann och ingen av dem tillhörde favoriterna. Men ingen har hört av sig vilket jag tolkar som att ingen tog rygg.
Själv kan jag hålla mig för skratt för jag spelade bara dagens dubbel i onsdags.