Oroliga och ovissa tider.

Vi sitter där vi sitter, jag och hustrun. Det finns f n inga flygförbindelser mellan Bangkok och Stockholm. Vår bokning på Thai Airways den 27 maj är inställd och enligt den senaste informationen kommer flygningarna att återupptas den 28 oktober. Det finns heller inga bolag som flyger med mellanlandningar. Så i dagsläget vet jag inte om eller när vi kan flyga till Stockholm.

Vi sitter ju inte i sjön direkt då vi har ett eget boende, det är värre för turister som måste förlänga sina hotellboenden.

Regeringarna i Danmark och Norge har i ett tidigt läge rekommenderat sina medborgare att åka hem så fort som möjligt vilket inte den svenska regeringen gjort. Detta innebär att det inte finns någon evakueringstäckning i kraft på försäkringen vilket innebär att vi själva får stå för biljettkostnaderna. Det verkar också osäkert om vi får ersättning från resebyrån för den returbiljett vi har och inte kommer att kunna nyttja.

Jag följer utvecklingen dagligen via UD:s app Resklar samt all information som jag kan få via internet, typ svensk media etc. Jag följer också regeringens och Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser.

Stefan Löfven pratar hela tiden om hur allvarligt läget är men presenterar inte några åtgärder, förutom att regeringen skall kunna besluta om nya åtgärder utan att först gå till riksdagen. Hitintills har jag inte hört ett ord om hur man anser att Sveriges strategi mot Coronasmittan fungerar.

Till skillnad från Sverige har man utfärdat undantagstillstånd och släckt ned det mesta här i Thailand. Hotell, restauranger, nattklubbar och discotek är stängda och utegångsförbud råder mellan 22.00 och 04.00. Under hela april gäller också förbud att sälja alkohol inklusive öl. I går godkändes ett förslag från utbildningsministeriet om att skjuta upp terminstarten för alla skolor från 16 maj till 1 juli, som en åtgärd för att kontrollera Covid-19.

Jag får nog tillstå att jag känner mig tryggare här än att behöva ge mig ut på några tåg-, buss- och flygturer. Jag känner inte heller att jag har fått relevant information om varför Sverige valt en strategi som avviker från alla andra länder, när det gäller bekämpning av spridningen. Det känns mycket oroande att Sverige har dubbelt så många dödsfall som de övriga nordiska länderna tillsammans utan att man fått någon förklaring till detta.

En annan sak som jag också reagerat på är att svenska medier, med presstöd, beviljats ett extra anslag på 200 miljoner bland annat beroende på minskade annonsintäkter. Från mediehusens sida har man betonat hur viktig journalistiken är i detta läge. Men synar man t ex Aftonbladets och Expressens nätupplagor så ligger så gott som all viktig information under betaltjänster. Är det inte hyckleri i den högre skolan?

Noll koll….

Den ena överraskningen efter den andra bara händer i Sverige. Ingen verkar ha koll. Vapen och narkotika väller in över gränserna. Var och varannan dag är det skjutningar och/eller sprängningar. Utländska stöldligor ser Sverige som en välfylld visthusbod och vid gränspassagernas utgångar står svängdörrarna på vid gavel. Fängelser och häkten är fullproppade. Polisen och myndigheterna vet inte vilka som befinner sig i landet och inte heller var de befinner sig. Ansvarig minister för lagstiftning är ett föredöme för de som gillar senfärdighet. Han verkar ha sovit en hel mandatperiod och han sover fortfarande.

Hur de som befinner sig illegalt i landet försörjer sig verkar ingen vilja veta. Skulle någon som befinner sig här illegalt upptäckas så är det bara av en ren tillfällighet. Men utvisning kan det inte bli tal om. Det går ju inte att skicka dem till vilka länder som helst, även om de aktuella länderna skrivit på konventioner om mänskliga rättigheter så verkar våra domstolar inte lita på att de följer dem. I de flesta av fallen handlar det om länder dit många, som beviljats permanent uppehållstillstånd och/eller svenskt medborgarskap, åker på semester eller för att gifta bort sina minderåriga barn. Man frågar sig bl a hur de har råd och då kanske främst de som saknar egen försörjning?

Landets statsminister och hans ministrar anser att det inte finns någon koppling mellan massinvandringen och brottsligheten. När man inte inser problemet finns det knappast någon chans att komma tillrätta med det. Alla handlingsplaner blir värdelösa då de inte utgår från det verkliga problemet.

Föga förvånande är att de två poliser, jag känt i många år, anser tvärt om, att huvudorsaken i särklass är invandringen från Mena-länderna och Afghanistan, även om det också finns andra problem. Där nämnde båda tillgången på vapen och narkotika men även bristen på relevanta verktyg för polis och tull. En av dem sa också att polisorganisationen fortfarande lider av tiden med Dan Eliasson som rikspolischef. Många av de chefer som tillsattes under hans tid är inte alls kapabla som ledare. Deras främsta egenskap var rövslickeri.

I går kunde man i ”Nyheter idag” läsa att Iraks försvarsminister är folkbokförd i Sverige med falsk identitet, men bor och arbetar i Irak. Han och hans fru uppbär dessutom bidrag varje månad från försäkringskassan.

Jag trodde att jag upplevt det mesta men det här slår allt annat. Hitintills – kanske är bäst att tillägga, det verkar inte finnas några som helst gränser.

Hur är detta bara möjligt?  

Är det aktivister som styr våra myndigheter och institutioner? 

Ingen verkar behöva stå för sina beslut och någon form av uppföljning verkar inte ske. Dags att återinföra ämbetsmannaansvaret?

Jag har ett visum i Thailand som i stort sett kan jämställas med det permanenta uppehållstillståndet i Sverige. Det innebär dock att jag måste anmäla mig på något immigrationskontor var 90.e dag jag befinner mig här. För varje dag jag kommer för sent får jag betala dryga böter och handlar det en längre tid får jag inte återvända hit på många år.

Förutom 90-dagarskontrollen så dyker det ibland upp en patrull gränspoliser som kollar att man verkligen bor på den adress man uppgivit. Det räcker då inte att man befinner sig på adressen ifråga utan man får också hämta en granne som får intyga att man bor stadigvarande där.

Jag är övertygad om att Sverige har mycket att lära av Thailand i migrationsfrågan, men även andra frågor.

Hustrun har en väninna som har en frisersalong med två deltidsanställda. Jag frågade henne vid ett tillfälle hur mycket hon betalar i skatt? 1000 bath – per år, blev svaret. De anställda betalar ingen skatt.

Ja, det sista var lite utanför ämnet, men här har man, till skillnad från den "Humanitära stormakten", koll på det mesta.

Tillbaka i Sverige

Efter ca åtta månader är vi nu tillbaka i Sverige igen. Det var två tröttsamma resor med mycket stillasittande innan vi var framme 

Bussresan mellan Surin och Bangkok tog över sju timmar mot normala sex timmar och flygresan från Bangkok till Arlanda med start mitt i natten tog drygt tio timmar. Vi landade tidigt på morgonen den 29 maj och fick vänta några timmar innan avfärden till Sundsvall.

Lite oplanerat blev det buss mellan Arlanda och Sundsvall på grund av spårarbeten på Ostkustbanan.

Karin och Rolf mötte på Busstationen och såg till att vi kom välbehållna hem till Granlo och de hade också sett till att kylskåpet var välfyllt. Det är härligt med verkliga vänner.

Det är med lite delade känslor man kommer hit. Att få träffa och umgås med våra vänner är det bästa med att vara här. Vi har inte så många riktiga vänner, men de vi har är vi rädda om.

På minussidan var det vädret vi möttes av under de första dagarna, kallt och regnigt, hustrun tillbringade timmar i badkaret de tre första dagarna. Men det finns även andra och betydligt allvarligare förändringar som samhället genomgått under de senare decennierna, som jag tänker på. Till det har jag för avsikt att återkomma mer preciserat under sommaren.

Det var några saker/företeelser som vi reagerade ganska fort på, som t ex priserna på matvaror. Känslan är att priserna stigit kraftigt sedan förra året. Jag kan väl inte påstå att det var direkt chockartat, men inte långt ifrån.

Tiggeriet verkar också ha brett ut sig – det känns beklämmande

I måndags fick jag träffa doktorn på vårdcentralen och hon lovade att skriva en remiss till sjukhuset för operation av såret i pannan. Hon trodde att operationen skulle kunna genomföras den här månaden. Nu handlar det inte om den värsta sorten av hudcancer så jag är vid gott mod.

Jag lovar att jag skall bli betydligt mera aktiv på bloggen än jag varit de senaste åtta månaderna. Det finns ett ganska stort antal politiker och ett antal företeelser som bör skärskådas och där kommer jag att försöka bidra på bästa sätt.

Hur kan det komma sig att ett antal medelmåttor med friserade Cv:n har valts att styra landet och hur kan slöseriet med skattepengar få fortsätta inför öppen ridå.

Det är några av de frågor som jag skall försöka hitta svaren på.

Inte den bästa dagen i mitt liv

Det började redan på morgonen, då jag kollade resultatet från gårdagens V86-tävlingar som delades mellan Jägersro och Solvalla. 5 timmars tidsskillnad innebär för min del att jag tittar på repriserna dagen efter i stället för att sitta uppe hela natten

Trots att jag rankat sex av vinnarna som etta så blev det bara 2 rader med sju rätt och 32 rader med sex rätt. Omgång som var lättlöst för favoritspelarna gav 417 kronor till de som prickade in åtta rätt och pengarna för sju och sex rätt konfiskerades.

Sedan var det dags för ett sjukhusbesök, dels för den årliga hälsokontrollen dels för ett besök på ortopedavdelningen då jag plågats av ryggvärk de senaste veckorna. Jag var ganska övertygad om att det var den vänstra höftleden som hade börjat krångla. Men värken kändes inte på samma sätt som när jag diagnostiserades för artros i den högra höftleden så jag ville kolla upp det.

Hälsokontrollen var avklarad på en timme och några av proverna avvek en del från referensvärdena vilket jag får följa upp när jag kommer till Sverige.

Sedan var det dags för undersökning av ryggen. Jag träffade samma läkare som ställt diagnosen artros i den högra höftleden första gången för drygt sex år sedan. Att det sedan tog fem år för den svenska sjukvården att låta mig genomgå operationen är en annan historia. 

Det blev inte mycket snack, utan en röntgenundersökning genomfördes omgående (jämför med svensk sjukvård där jag betalar skatt fullt ut varje år). Av röntgenbilderna kunde man inte se vad värken kunde bero på, men det framgick att höftleden var okay. Jag får väl ta detta med vårdcentralen när jag kommer till Sverige

Ortopeddoktorn observerade dock ett utslag som jag hade i pannan och frågade om någon kollat upp detta. Jag sa som det var att jag sett att det blivit större och större men att jag inte sökt eller fått någon diagnos på det.

”Men kom igen gamle man, sånt här ser vi allvarligt på i Thailand” var väl ungefär hans reaktion och han ordnade så att jag på kvällen samma dag, fick träffa en hudspecialist.

Det var bara att åka hem och få lite mat i sig och sedan åka tillbaka till sjukhuset.

Hudläkaren bedömde att det var ca 50 procent risk att det var hudcancer men att det fordrades att hudfragment sändes till Bangkok för undersökning för att veta säkert. Efter en kortare diskussion så kom vi dock överens om att han skulle operera bort hela utslaget.

Jag anlände till sjukhuset strax före kl 18.00 och lämnade sjukhuset efter undersökning och operation 19.25. I landet där jag betalar skatt hade jag fått vänta 3 månader på att få träffa läkaren och ytterligare 3 månader på operation.

Besked om laboratorieresultatet får jag den 23 maj och oavsett diagnos så vill läkaren då ta hud från något ställe på min kropp och flytta till det ställe där han opererade bort utslaget.

Oavsett diagnos är jag tveksam till detta med tanke på min ålder.

På travspråk känns det nu som att jag är på väg ut ur sista sväng, närmar mig upploppet och skönjer mållinjen vid upploppets slut.

När jag sammanfattar dagen så konstaterar jag ändå att en dålig dag även kan ha positiva kvaliteter och en sådan är att det är dubbel jackpot på V86 nästa onsdag.

Ett sjukt land.....

Det har inte blivit att jag skrivit något av värde under lång tid. Det är flera som hört av sig och undrar varför jag inte skriver något om tillståndet i Sverige, om valet till EU-parlamentet, klimatoron och om våra odugliga politiker och den vänstervridna debatten i media och i SVT mm.

Jag blir naturligtvis glad att det är så många som tycker om det jag skriver men jag måste erkänna att det känns deprimerat för tillfället och jag har svårt mobilisera någon entusiasm för närvarande. Det är inte så att jag fått någon psykos eller hamnat i någon psykisk sjukdom.

Det handlar om Sverige, tillståndet i landet, obegåvade politiker med friserade CV:n, självcensurerande journalister, myndigheter, institutioner och lärosäten med vänsteragendor.

2005 fick jag drygt 5000 bath för en svensk tusenlapp när jag växlade, nu får jag drygt 3000 bath. Det är alltså nästan bara hälften av vad jag fick 2005. Sedan dess har det varit lite upp och ned. Den stora nedgången inleddes 2014 och sedan har det bara gått utför.

Det svenska kronfallet har inte fått mycket utrymme i svensk media, men i amerikanska Bloomberg har situationen analyserats under rubriken "Svenskarna blir allt fattigare".

Intressant läsning som borde få klockorna att ringa även för svenskar som inte bor utomlands.

Enligt Bloomberg har svenska företag därmed blivit billiga måltavlor – uppköp av svenska företag har ökat med över 200 procent i år enligt Bloomberg.

Kronan är för närvarande den sämst presterande av alla världens ledande valutor. Förklaringen ligger i Riksbankens minusränta, som skapar oro bland experter men som är mycket populär bland låntagarna på den svenska bostadsmarknaden.

Inte minst då svenskarna till skillnad från många andra européer kan välja att "belåna" sin bostad för att konsumera, istället för att ta dyra kort- och konsumentkrediter.

För hushåll med nya så kallade bolån uppgick skulderna i förhållande till nettoinkomsterna i genomsnitt till 411 procent av nettoinkomsten 2017, enligt en FI-rapport. Det är den högsta skuldkvoten någonsin i Sverige.

Vad händer när räntorna stiger?

Det är snart val till EU-parlamentet och jag har följt valrörelsen och noterar att sakfrågorna hamnat i bakgrunden. Nu handlar det mest om en väntad klimatkatastrof och om att förhindra vad man kallar för högerpopulism och terrorhot.

Själv vill jag beteckna mig som realist vad gäller klimatet och jag känner ingen oro. Jag lyssnar till vetenskapsmän som inte alls har samma uppfattning om en kommande klimatkollaps som våra politiker och Klimatgreta som av etablissemanget upphöjts till något av en klimatexpert.

Riktiga experter, som anser att det uppmålade klimathotet är ett av de värsta bedrägerier som genomförts, får aldrig komma till tals i media eller SVT.

Igår kunde man höra MP:s nya språkrör, Per Bolund i Agenda påstå att minskningen av utsläppen från flyget beror på flygskatten. Ingen följdfråga från programledaren vilket inte kom som någon överraskning.

Om jag jämför valrörelsen till EU-parlamentet med den valrörelse som bedrevs i Thailand inför Parlamentsvalet så var Klimatfrågan i princip en ickefråga inför valet i Thailand.

Thailands är till ytan något större än Sverige och där bor nästan 70 miljoner människor. Men Thailands politiker har prioriterat andra frågor.

Sedan kan man ju undra vad politikerna menar med högerpopulism. Där tror jag att Katarina Janouch har en mycket träffsäker tolkning http://katerinamagasin.se/. 

Vad avser terrorhot kan man ställa sig frågan varför Sverige har den sämsta lagstiftningen vad avser terrorbrott och deltagande i terrororganisationer. Brott som i Norge ger 11 års fängelse kan man inte ens dömas för i Sverige då lagen ännu inte är på plats eftersom det blev bakläxa från lagrådet.

Många hävdar att regeringen är mån om att hålla muslimer på bra humör så att man får deras röster i valen därav den utdragna handläggningen.

Några länder i Unionen som Italien, Österrike, Polen och Ungern har fört en restriktiv invandringspolitik och satt de egna folken främst. Detta har lett till kritik från bl a Sveriges regering och Aftonbladet.

Man hävdar också att Ungern och Polen gjort inskränkningar för fria medier och odemokratiska ändringar inom rättsväsendet. Rätt eller fel har jag svårt att bedöma.

Skall man jämföra Sverige med t ex Polen och Ungern kan jag konstatera att Sveriges tillväxt knappast gör någon glad.

"Ekonomisk tillväxt i Sverige förväntas sakta in markant i år på grund av minskad inhemsk efterfrågan", står det i den prognos som EU-kommissionen släppte förra veckan.

Den svenska tillväxten väntas bara bli 1,4 procent under 2019, markant lägre än fjolårets 2,3 procent. Det innebär att Sverige har den sjätte lägsta tillväxten i hela EU.

Betydligt högre tillväxt väntas i Polen och Ungern. Polens tillväxt beräknas till hela 4,2 procent under 2019 och i Ungern 3,7 procent. Polen har därmed den andra starkaste tillväxten i Unionen och Ungern den femte. 

Det innebär också att Polen och Ungern har ungefär tre gånger så hög tillväxt som Sverige i år – vardera.

Kan det ha att göra med en restriktiv invandringspolitik?