Ännu en köldknäpp...

Nu har vi åkt på en ny köldknäpp. I går morse var det bara 17 grader då jag vaknade, vilket är en ganska normal temperatur i sovrummet hemma i Sverige. Men här är 17 grader kallt, det lovar jag. Man har ingen större lust att lämna sängvärmen. Det har varit allmänt dåligt väder på slutet. Regn, blåst och kyla sedan i lördags och i södra Thailand är det mycket värre efter ihållande regn under en lång period. På Phuket har det regnat hela sista veckan och på Koh Samui är det omfattande översvämningar. Det stormar också så alla färj- och båtförbindelser har fått ställas in tills vidare. Det är lite märkligt att kylan och regnet kommer i slutet på mars då det brukar vara den varmaste och torraste månaden tillsammans med april. Många äldre personer säger sig inte komma ihåg något liknande. Vinterkläderna har i alla fall en strykande åtgång där de över huvudtaget finns att få tag i.

Till slut så fick de till det....

Så har då sossarna äntligen fått en ny partiledare efter en utdragen och farsartad process. Många var tillfrågade men flera tackade nej och efter många om och men enades man om Håkan Juholt. En person som, många med mig, inte vet så mycket om. Han verkar dock stå med båda fötterna på jorden och han har visat sig ha humor vilket är nog så viktigt i politiken. Han är specialiserad på försvarsfrågor men i övrigt saknar han erfarenhet och han har aldrig varit minister så man undrar ju lite.... 
Jag får inte de där positiva vibbarna direkt och känslan är att det är en person som kanske pratar först och tänker sedan. Jag har svårt att sätta fingret på det men det känns också som att det är en snubbe som lätt kan hamna i blåsväder av egen förskyllan. Men jag kan ha fel och det är i så fall inte första gången, det är klart att han skall få chansen att visa vad han går för.

I vilket fall som helst så kan det knappast bli sämre än åren med Mona Sahlin. Det skall bli intressant att se vilka han väljer till sina närmaste medarbetare och hur han kommer att staka ut den framtida politiken för det Socialdemokratiska partiet.Det är bråttom nu om man skall vara med i matchen 2014.

Av det så kallade installationstalet framgick ju inte mycket utan det syftade nog mer till att gjuta mod i människorna i en tilltufsad organisation. Jag är väl knappast mannen att analysera talet men nog tycker jag att det handlade mycket om att gå tillbaks till det gamla. Rätta mig om jag har fel.

Anita Lindblom hade en hit med ”Sån't är livet, så mycket falskhet bor det här” och den tänkte jag på då Mona Sahlin avtackades och lovordades.

Mina funderingar är för närvarande koncentrerade på om jag skall behålla eller raka bort min mustasch men i det fallet känner jag mig som en centerpartist, jag bara velar och kommer inte till skott.

Hemresan från Hua Hin...

Klockan sju var det allmän väckning och jag kunde konstatera att min förkylning hade tilltagit vilket inte alls kändes bra då jag hade mer än 60 mils körning framför mig. Kvällen före hade det kommit fyra stora bussar med lokala politiker från norra Thailand och de utfordrades naturligtvis när vi kom ner i matsalen. Det var köer till allting och mycket hade tagit slut och inte hunnit ersättas så frukosten tog längre tid än beräknat. Vi kom dock iväg ca tio minuter över åtta. Ca tjugo kilometer innan vi nådde fram till väg nr 9, som vi skulle fortsätta norrut så bad jag kartläsaren (Yaya) att kolla noga så att vi inte hamnade i fel riktning. Det har aldrig blivit fel här tidigare men nu tog jag fel avfart (efter kartläsarens anvisningar) och det tog inte många sekunder innan jag fattat det men då var det för sent och det var bara att fortsätta in i Bangkok och vi passerade Praya River via Rama IX Bridge. Därefter valde jag en expressväg medan jag försökte komma underfund med var vi var. Efter en halvtimme körde jag av expressvägen och stannade för att försöka få något begrepp. Vi fick hjälp av några trevliga trafikpoliser och Mijo skrev ner vägbeskrivningen vilken i stort byggde på att vi skulle följa ett antal skyltar mot Din Daeng och då visste jag på ett ungefär var vi var. Det var ca tjugo kilometer till utfarten mot Don Muang och denna sträcka tog mer än en timme på grund av trafiken men från Din Daeng valde jag expressvägen förbi Don Muang och där var det glest med trafik så där gick det att stå på. Därefter var det i stort sett raka spåret via Main road 1, sedan Main road 2 och slutligen road 24 mot Ubon Ratchasima. Vi stannade och fikade vi några tillfällen innan vi tog av på 24:an. De sista 100 kilometerna innan man når Prasat består av en tvåfilig väg vilken på minner om E75:an mellan Nacksta och Töva. Vi var ju inte precis ensamma trafikanter på vägen och det hundratalet gamla uttjänta lastbilarna överlastade med sockerrör som färdades i samma riktning som oss hade vi sluppit om vi varit någon eller några timmar tidigare. Efter dryga tio timmar var vi äntligen hemma i Surin igen och trots att det börjat skymma så var det inte många bilister som tänt strålkastarna. Det gäller tydligen att spara på glödlamporna det här landet. Det var skönt att vara hemma igen och ännu gladare än vi var nog vår svansviftande vän.

Hua Hin, dag 4...

Vi vaknade till ännu en regnig morgon så efter frukosten var det kulturella utsvävningar som gällde. Yaya hade talat med receptionen och fått tips på några sevärdheter.Själv tänkte jag överraska med ett besök på den flytande marknaden. När jag svängde av mot marknaden såg Yaya skylten och talade om att marknaden var stängd för tillfället, det hade de berättat i receptionen. Så var det med den överraskningen. Vi åkte därför till ett museum som heter Plearn Wan men det var ingen höjdare, varken för mig eller den övriga familjen. Därefter skulle vi besöka ett palats som Yaya fått tips om men hon hade inte memorerat vägen så vi hittade aldrig dit. När vi kom tillbaka till hotellet så sken solen igen och Jag tog en motionstripp, Yaya och Mijo gick ner till Beachen medan Mort och Rem var trötta efter de kulturella upplevelserna och därför vilade ut på rummet. Vi hann också med att bada i hotellpoolen när vi kom tillbaks. På kvällen åt vi vår sista middag i Hua Hin för den här gången, på en liten restaurang i närheten av Hotel Hilton. De hade rimliga priser på både mat och dryck och det smakade verkligen bra, alla var nöjda. Vi avslutade kvällen på nattmarknaden varefter Yaya och jag gick tillbaks till hotellet för att packa och i övrigt förbereda hemresan dagen efter. Ungarna blev kvar ett tag men de var väl medvetna om att reveljen skulle gå klockan sju på morgonen så det blev inte alltför sent för dem heller. Sammanfattningsvis hade vi några trevliga dagar i Hua Hin men tiden gick väldigt fort och två dagar går ju bort för resan fram och tillbaks också. Nästa gång skall vi nog prova någonting på östkusten, mellan Rayong och Trat.

Hua Hin, dag 3....

I morse vaknade jag av några rejäla åskknallar och kunde konstatera att regnet öste ner och vinden ven där ute. På balkongen hade jag hängt träningskläderna och ställt ut skorna. Genomblött är en kraftig underdrift och det var rena turen att vinden låg åt rätt håll så att kläderna blåste in på balkongen och inte ut över hotellets parkering. Med tanke på vädret så var det i vilket fall som helst inte aktuellt med någon motionstripp på morgonen.
Efter frukosten så besökte vi Market Village, ett komplex med flera stora varuhus där det handlades en del, framför allt kläder.

Familjen är missbrukare av papayasallad och i dag så det blev ett återfall på lunchen. Själv gick jag ut och fick mig en pizza.
Middagen åt vi senare på en liten trevlig restaurang inte långt från hotellet. Efter det så var det nattmarknaden som gällde och även där så var det i första hand kläder som stod överst på önskelistan.

Utbudet är i stort sett obegränsat och det mesta finns att köpa. På vissa ställen behövde man inte ens pruta, det sköter säljaren om. ”The price is 180 bath, but for you sir only150 bath”.
Att det är svårt att hålla ihop en liten grupp på fem personer fick vi också erfara, då jag kom ifrån de övriga. Det kan ju naturligtvis bero på att vi är intresserade av olika varor och då är det lätt att stanna för länge i något stånd. Nu är det ju inget problem då alla vet var vi bor.
Jag var i alla fall tidigast till hotellet men när jag frågade efter nyckeln till rummet fanns den inte i receptionen. Jag kollade naturligtvis om någon av ungarna var hemma och hade tagit båda nycklarna men så var inte fallet. Receptionisten skickade en ”Bell Boy” för att kolla att jag inte glömt nyckeln på rummet, vilket jag inte gjort. Efter några minuter kommer samma ”Bell Boy” med nyckeln och med ett leende på läpparna så påstod han att jag sagt fel rumsnummer när jag ville ha nyckeln. Det föranledde naturligtvis mej att förklara att man inte kan lita på fruntimmer (i receptionen var det två stycken) men han vidhöll att jag sagt fel nummer.
Då lät jag bilan falla och frågade varför de skickat honom till vårt rum om jag sagt fel rumsnummer. Det funderar han säkert fortfarande på, för en thailändare kan aldrig tillstå att han har fel.

Så småningom så kom även resten av familjen hem och jag kunde gå till sängs med ett leende på läpparna då jag tänkte på damerna i receptionen. I morgon kanske jag skall begära kvitto då jag lämnar nyckeln?

Hua Hin, dag 2...

Nu känns det att man har ”semester” eller vad jag nu skall kalla vår vistelse i Hua Hin. Här bor man på sjätte våningen och jag har inte hört en tupp på tre dagar. Vi vaknar vid åttatiden och får sätta blåslampa i röven på ungarna så att de inte missar frukosten. De här tre skulle nog inte vakna om ett expresståg drog genom rummet.
Tyvärr så har jag drabbats av hosta och heshet och mår inte riktigt hundra men det blev en tripp efter stranden ändå och i dag gick jag ända bort till slutet av beachen innan jag vände. Jag uppskattar sträckan till ca 12 kilometer och det tog ganska precis två timmar.
Familjen besökte templet på berget som ligger i den södra änden av beachen och där det vimlar av apor.
På kvällen var vi bjudna på grillparty hos Kent och Sun tillsammans med några andra familjer. Det var nog runt trettio personer med barnen inräknade. Sun hade köpt en kareokeanläggning så barnen (och en del av de vuxna) hade jättekul.

Vi åt och drack gott till sent på kvällen då vi återvände till hotellet.

Hua Hin, dag 1...

Jag vaknade vid sjutiden i morse och kunde notera att det såg ut att bli en fin dag. Efter många om och men så fick vi liv i ungarna också och kunde avnjuta en alldeles utmärkt frukostbuffé i matsalen.
Efter frukosten drog jag på mig träningskläderna och körde ett pass på beachen. Allt var sig likt, hästar, lågvatten och nasare på stranden. Det blev ungefär nio kilometer i tungsprungen sand.
Efter en kortare återhämtning så åkte vi upp till Tropical Hill II för att kolla in Kents och Suns fritidshus.
Efter några telefonsamtal för att få vägen bekräftad (det var inte lätt att hitta) så kom vi fram till slut. De har ett hus i ett jättefint område strax nedanför ett högt berg, omgärdat med en hög mur och bevakat av vakter i det land som de flesta av oss kallar för leendets land.
Inom området finns bland annat en liten affär, en pub som också fungerar som klubblokal samt en pool. Området är ganska stort och det bor människor från flera europeiska länder där. En del bor där året runt medan andra, som Kent och Sun, nyttjar huset någon eller några månader per år.
Jämfört med svenska förhållanden så fukar det som en bostadsrättsförening.
På kvällen blev vi hämtade av Kent och Sun för vidare befordran till en liten exklusiv italiensk restaurang i utkanten av sta’n. Maten var helt okay och servicen var det inte heller något fel på men när man måste betala 240 bath för en stor flaska Chang beer och en halv förmögenhet för en föga märkvärdig måltid så drar man öronen åt sig.
Jag är inte snål, men här kändes det som om man kastade pengarna i sjön (och det kan man väl göra någon gång). Man äter mat med samma kvalité och smak samt öl för halva priset på de flesta av restaurangerna i sta’n.
Med andra ord, Restaurang Roccia är inte någonting jag rekommenderar. En middag där kostar lika mycket som tre middagar på vilken annan restaurang som helst inne i sta’n. Jag har full förståelse för att det var glest besatt med gäster. Nu uttryckte jag mig lite diplomatiskt, vi var de enda gästerna den här kvällen.
I vilket fall som helst blev vi mätta och belåtna och vi avslutade kvällen med en Cuba Libre på vårt hotell.

Resan till Hua Hin...

Vi kom iväg prick klockan åtta i går morse. Yayas pappa bor i vårt hus under tiden vi är i Hua Hin och han ser till att Zippo får mat och vatten. Han sköter också om blommor och buskar och ser förhoppningsvis till att de är vid liv då vi återvänder. Inledningsvis var det inte så mycket trafik men ju längre fram på dagen och desto närmare Bangkok vi kom så ökade trafiken men det flöt på bra. I Bangkok blev jag lite osäker på hur vi skulle köra och bad ungarna ge mig kartboken som alltid legat i fickan på stolsryggen.
Nu var den borta, men ingen vet hur och ingen vet när. Ibland är det lite irriterande med andarna som hemsöker oss och drar i väg med saker, för det måste väl vara andar?
Nu ordnade det sig ändå och jag körde lite på ren känsla. Det är drygt tre år sedan vi åkte den här vägen så man får väl acceptera att man inte kommer ihåg alla detaljer.
Från Bangkok till Hua Hin var det sedan raka spåret och vi landade på hotellparkeringen klockan 17.10 ca.
Efter det att vi hade installerat oss på rummen så tog vi en promenad och noterade att en del förändringar skett sedan vi var här senast men kommersen pågick som vanligt. Vi letade reda på en liten restaurang där vi åt en god middag till ett överkomligt pris. 1040 bath för 5 personer och då ingick en Irish Coffee till familjens överhuvud.Sedan var det inte mer att göra än att gå hem och sova. Men trots tröttheten kollade jag matchen mellan Fullham och Liverpool men somnade strax efter att Liverpool gjort 2-0.

Nu bär det av till Hua Hin...

I morgon bär det av till Hua Hin för en veckas avkoppling. Jag räknar med att det tar ca nio timmar inklusive pausar, men mycket beror naturligtvis på trafiken. Det är söndag och trafiken, i riktning mot Bangkok, brukar vara tät. Vi försöker komma iväg runt klockan åtta så att vi slipper den västa trafiken.
Det var fullbokat på Grand Plaza där vi brukat bo och nu provar vi City Bech Resort som ligger centralt i Hua Hin. Det är tre år sedan vi var där senast så det skall bli kul att se om det förändrats.

Har jag tillgång till Internet så kanske det blir någon rapport under veckan.

Kan man lita på svenska tidningar?

Det är intressant att följa och jämföra hur olika tidningar i olika länder beskriver vad som händer i Mellanöstern, Norra Afrika och i Japan. När det gäller upproren i arabländerna koncentrerar sig de Thailändska tidningarna Bangkok Post och The National på de Thailändska gästarbetarnas situation och hur man skall lyckas ta hem dem. Man beskriver också hur man samarbetar med andra länder runt Medelhavet i syfte att kunna föra sina medborgare i säkerhet. Nästan ingenting handlar om Gadaffi och bakgrunden till resningen, vem som har rätt och vem som har fel etc.
Detsamma gäller i Japan, det handlar mest om thailändares situation efter jordskalven och dess följder. Man spekulerar inte mycket om sådant man inte vet, eller har säkra uppgifter om, medan den svenska kvällspressen med Aftonbladet i spetsen kör med domedagsprofetior och spekulerar i mycket man inte har en susning om. Tsunamin är naturligtvis en enorm katastrof mätt i både människoliv och förödelse medan kärnkraftsolyckan är allvarlig men ännu så länge ingen katastrof mätt i människoliv eller hot mot människoliv. Aftonbladet, bland andra, har målat upp en situation där man i stort sett varit timmar ifrån en jättekatastrof och där man framhållit att Japanerna fullständigt tappat kontrollen.
Än en gång kan man konstatera att mycket som svenska tidningar skriver är felaktigt och överdrivet i syfte att sälja lösnummer.

Morgonstund har guld i mun.....

Nu har barnen lov från skolan och man har slutat vad som motsvarar vår vårtermin. Nästa år byter både Mijo och Mort skolor. Mijo skall börja på Universitetet i Bangkok och Mort börjar på den högskola som Mijo nu flyttar från.

Jag hade därmed räknat med lite lugn och ro på mornarna och kanske kunna sova till klockan åtta någon dag. Där bedrog jag mig rejält, grannens barn har också lov från skolan och de är morgonpigga och högljudda då det spelar fotboll på gatan med början vid sextiden.
Men vad gör det, då har jag varit vaken en timme redan. En annan granne har nämligen införskaffat en tupp som väcker hela grannskapet redan klockan fem.
Tuppf-n lever farligt, det kan jag lova, även om varken han eller ägaren känner till det ännu.

I vilket fall som helst så planerar vi att åka ned till Hua Hin nästa vecka. Man behöver ju koppla av och ta igen sig ibland.

Knappt hade Søren Pind i borgerliga Venstre tagit över rollen som integrationsminister i Danmark, förrän han förklarade sig vara beredd att strama åt utlänningslagstiftningen. Antingen ska invandrarna bli danska eller så ska de hålla sig borta från Danmark, är Pinds budskap, som också menar att integration är något förlegat – ”nu är det att adoptera och respektera danska värderingar, normer och traditioner som gäller.”

Till Jyllands-Posten säger Pind att hans uppfattning är att när man väljer Danmark gör man det för att bli dansk och att mångkulturen och dess konsekvenser i hans ögon är dömt att misslyckas, något han vill bekämpa med alla krafter.

Dansk Folkepartis Peter Skaarup jublar och säger att åtstramningar är nödvändiga på flera områden och markeringen från Lind är vatten på deras kvarn.
Någon som läst om detta i Svenska tidningar eller har hört om det på TV eller i radio? Konstigt, mörkar svensk media?

Vilken cirkus.....

Det är beklämmande att bevittna detta skådespel som socialdemokraterna nu står för, kandidater som inte vågar kandidera, en valberedning som gått in i väggen och olika fraktioner som är beredda att sätta sina egna behov och intressen framför partiets.
För någon månad sedan skrev jag att om Nuder tackar nej så står valberedningen inför ett omöjligt uppdrag, vilket nu besannats.

Nu dyker det upp nya namn stup i kvarten i elfte timmen – Håkan Juholt – oj, oj, oj.
Var skall det här sluta? Är det dags att damma av Bosse Ringholm kanske?

Det börjar alltmer likna ett sjunkande skepp. Man gick på grund i valet, därefter lämnade kaptenen fartyget efter ett misslyckat kuppförsök och råttorna har spridits på på olika vrakdelar. Nu är frågan, vem skall få förtroendet att följa vraket ned i djupet?

Problemet är helt enkelt att man inte har någon bra kandidat.

Ingenting värt att fira...

I går blev jag ett år äldre igen, det går med en häpnadsväckande fart när man passerat 60-strecket.
Däremot tog det lång tid innan man fick köra moped, ta mc-körkort och körkort för bil, men det var då det – en annan tid ett annat liv.
Fast jag sagt ifrån att jag inte vill påminnas om denna verklighet så blev det uppvaktning i vanlig ordning från familjens sida.

På kvällen firade jag och hustrun på DNA, ett litet ställe som några vänner öppnat här i Surin.
Trots åldern känner jag mig pigg och alert och jag kör mitt motionsprogram fyra, fem gånger i veckan så konditionen är det inget fel på. Det brukar bli ett pass på mellan 10 och 16 kilometer vid varje tillfälle och det känns skönt att slippa dra på halkskydden på skorna.

Nu har man kompletterat ”motionsparken” med massor av styrketräningsmaskiner. De flesta av dem är så finurligt konstruerade att det inte behövs några vikter. Det bygger på att man har sin egen kroppsvikt som motvikt.
Man har även färdigställt två basketplaner samt flera badmintonplaner.
Thailändare har väl aldrig varit direkt kända för att gilla motion men på eftermiddagen då solen är på väg ner så är det säkert upp emot 500 personer eller fler som är engagerade i olika motionsaktiviteter i parken. På morgonen, innan solen gått upp är det ännu fler - har jag hört.

Trots alla fina förutsättningar här borta så händer det att jag längtar hem till skidåkningen på fjället, men med det väder som varit där hemma i år så har det snabbt gå över varje gång tanken kommit upp.

Ett eget val....

I går var det lite av ett jubileum då det var på dagen nio år sedan Yaya och jag träffade varandra.
När jag tänker tillbaka var det en tuff tid i början och de flesta av mina vänner, eller vad de nu kallade sig, tog avstånd från oss. Jag funderade nog ibland om det var värt denna påfrestning och prövning för att kunna leva mitt eget liv.
Nu har det gått nio år och jag kan se tillbaka utan bitterhet. Jag gjorde ett val och jag lever nu ett liv som jag själv valt och det är jag lycklig över.
Det är aldrig för sent att göra någonting nytt och ta tag i det liv man fått. Det vi gör, nästan alla av oss, är fullkomligt ointressant om tio år. Hur skall man då motivera den tid man bränt på ingenting?
Jag tror att om man anpassar sig till hur andra anser att man skall vara så får man en lätt resa i början men betydligt svårare på slutet då man står inför insikten att man slösat bort sitt liv.

I dag är listan över bekanta mycket kortare än för nio år sedan men nu handlar det om verkliga vänner, människor som vi litar på och människor som vi har förtroende för. Människor som ställer upp på oss och människor som vi ställer upp på.

I’ve got sunshine on a cloudy day…