Välfärden och jämställdheten...

Jag läste någonstans att Pensionsmyndigheten har genomfört en undersökning bland landets pensionärer. Man har intervjuat 800000 pensionärer som är 65 år eller äldre och bott som vuxna i Sverige i minst 30 år.
Man har funnit att ca 35% av alla pensionärer inte har mer än 10800 kronor i månaden att klara sig på. 10800 kronor i månaden är vad som betecknas som fattigdomsgränsen i vårt land.

Sammantaget uppgår pensionen till 129600 kronor per år för dessa pensionärer.

Jag läste också i samma veva att vår statsminister har fått löneförhöjning, så nu har han 152000 kronor - i månaden.

Vad skall man tro?

Problemet med värken i benet/höften fortsätter och inblandade parter har svårt att enas kring en gemensam diagnos.

På sjukhuset i Surin fick jag diagnosen artros utifrån en röntgen- och ortopedundersökning. Familjeläkaren på vårdcentralen var inne på samma linje då hon undersökt mig. Jag ville dock att röntgenplåten från Thailand skulle skickas till sjukhusets röntgenavdelning för granskning.

Dagen före midsommarafton fick jag svaret och av det så framgick att röntgenbilden av min högra höft visar normala fynd och att man inte ser några hållpunkter för artros, fraktur eller felställning.

Igår var jag på Primärvårdsrehab och undersöktes av en sjukgymnast och hon ansåg att mina symtom talade för en artros trots att röntgenbilden inte visade det. Jag fick ett träningsprogram som jag skall genomföra varje dag och sattes upp på något som kallas artrosskolan, vilken jag tidigast får genomgå i början på september.

Det här känns inte alls bra och jag upplever att jag ”hänger i luften”.

Jag har nu skickat ett mail till vårdcentralen med önskemål/krav om en röntgen- och/eller en ortopedundersökning som säkert kan fastställa diagnosen och som utesluter att det kan vara något annat än artros.

En positiv överraskning....

I måndags kväll tittade jag på fotbollsmatchen mellan Gif Sundsvall och Assyriska som visades i TV:n. Jag vet inte om det berodde på att Giffarna spelade så dåligt, men medan jag tittade fick jag ont i bröstet. Jag övervägde att åka upp på akuten, men då jag läst om väntetiderna där beslöt jag att avvakta till morgondagen. Värken hade inte släppt på morgonen utan jag hade ett tryck över bröstet som kändes bak i ryggen. Klockan åtta gick jag ned till vårdcentralen och där blev jag omhändertagen på en gång. Man tog ett EKG och jag fick syrgas. Då man ser alvarligt på den här typen av symtom skickades jag ganska omgående vidare med ambulans till akuten på sjukhuset. Där togs ett nytt EKG och diverse blodprover. Enligt läkaren fanns det små avvikelser på resultatet från EKG:t så jag skickades vidare till en avdelning som kallas AVA. Där blev det nya prover och så blev jag uppkopplad till en skärm som visar hur hjärtat arbetar. Den kopplade man bort på morgonen dagen efter då den inte visade att något var onormalt. Vid den tidpunkten hade trycket över bröstet avtagit ganska markant. Jag fick också genomgå en lungröntgen under förmiddagen och även där var det utan anmärkningar. Avslutningsvis innan jag blev utskriven fick jag göra ett arbets-EKG för att utesluta kärlkramp. Det visade inte heller något anmärkningsvärt annat än att jag presterade ca 30 procent bättre än vad som är normalt för en gubbe i min ålder.

Jag är mycket positivt överraskad hur det hela fungerade med tanke på allt negativt som skrivs om sjukvården i Västernorrland. Jag blev mycket väl omhändertagen på vårdcentralen, akuten och AVA och alla var mycket trevliga och jag kände ett stort förtroende för dem.

Det är synd och skam att en så viktig verksamhet, som sjukvården skall styras av inkompetenta politiker som för lång tid tillbaka tappat kontakten med sina uppdragsgivare.

En sån här gång får man också en påminnelse om att man inte är odödlig och att man har livet som ett lån.

Samma dag som jag kom hem fick jag också besked om att mina problem med höger höft och ben inte beror på artros, fraktur eller felställning som min Thailändska doktor uppgivit. Det är alltså inte aktuellt med någon höftledsoperation. På måndag skall jag träffa en sjukgymnast för råd angående träning och eventuell behandling. Fortsättning lär följa…

Något värt att fira....

Idag är det Sveriges Nationaldag, vilket jag tycker är värt att uppmärksamma i en tid då förändringarnas kyliga vindar drar in över vårt fosterland.

Jag skäms inte för att jag är svensk, jag är glad att jag fått växa upp i det här landet. Däremot är jag starkt kritisk till vad våra politiker ställer till med, ivrigt påhejade av den svenska journalistkåren med Aftonbladets ariska ledar- och kulturredaktioner i spetsen.

Jag ifrågasätter också hur många av våra gamla behandlas i sitt eget land. Jag ställer också ifråga vart den svenska sjukvården är på väg och ifrågasätter också de allt mer reducerade resurserna till den svenska skolan.

Jag skäms över den brist på debattklimat som tillåts råda i mitt fosterland och det åsiktsförtryck som den svenska journalistkåren står för.

Men känslan och kärleken för det land där jag är född och där jag haft förmånen att växa upp kan ingen ta ifrån mig.

Slå på ljudet och klicka på följande länk; http://www.youtube.com/watch?v=-L4m6YTnbn8

En överraskande repris....

Förra året, ca14 dagar efter det att vi hade kommit hem till Sverige fick vi en rejäl överraskning då vi fick veta att Yayas yngsta dotter, Mort var gravid. Två veckor senare födde hon en dotter och vi hade inte susning om sakernas tillstånd trots att vi träffats samma dag som vi åkte.

Nina och Mort

Jag trodde inte att jag skulle få uppleva något liknande ännu en gång. Men den här gången hann vi bara vara hemma en dag innan vi fick besked om att hon fött ytterligare en dotter. Vi var lika ovetande den här gången som förra gången. Inte ett ord innan vi for och ingenting som syntes.

Nu har Nina fått en syster så numera har vi två barnbarn i Thailand.

Lite reflektioner i samband med resan till Sverige...

Resorna blir jobbigare för varje år. Inte blir det mycket sova i sovkupén på den smalspåriga järnvägen mellan Surin och Bangkok då man känner varje rälsskarv. Det påminner lite om tjälskotten hemma på våren. Då man äntligen lyckats somna väcks man av konduktören som meddelar att vi nått Don Muang och då är det allmän väckning och ca en timme kvar till slutstationen.

Tåg i Thailand

På stationen skall man sedan igenom en påträngande hop av frilansande taxichaufförer som jagar kunder. Men det där kan man, så det är bara att fortsätta till den vanliga kön. I vanlig ordning är det trångt i bagageutrymmet i bilen då det mesta upptas av biogastanken så en av resväskorna placeras i framsätet.

Från stationen tar det ca 30 minuter till hotellet men vi har ju ingen brådska så det får ta den tid det tar och att åka betalvägen känns inte aktuellt. Efter incheckning, en dusch, några timmars sömn och en lunch så känner man sig som en människa igen. Det var inte aktuellt med något marknadsbesök den här gången utan de inköp som skulle göras klarade vi av i närheten av hotellet. Det blev även ett tandläkarbesök för min del då jag fick lite onda aningar rörande en tidigare lagning av en framtand. Ingen tidsbeställning, det var bara att droppa in. 800 bath, tack!

Efter ett drygt dygn i Bangkok så anträddes resan mot Sverige. Sträckan Bangkok - Zurich flög vi med Swiss Air och nästa sträcka stod SAS för transporten. Det var ett tag sedan jag flög med SAS senast och det hade skett vissa förändringar med flygvärdinnorna verkade vara desamma som senast. Bäst före datum hade gått ut för länge sedan. Nu kostade det också om man ville ha en fika eller frukost under färden. En vanlig plastflaska med vatten kostade 80 kronor. Men säga vad man vill om SAS, de är sega och kämpar för sin överlevnad mot alla odds. För ca fem, sex år sedan gav jag dem max fem år, men som sagt de är sega. Jag ger dem tre år till – max.

Sträckan till Sundsvall var SJ:s ansvar och det funkade alldeles utmärkt, avgång och ankomst enligt tidtabell. Internet hela vägen så jag klarade av en del transaktioner och påställning av bilen och därefter tittade jag på en film som var slut då vi passerade Årskogen. Hur klarade man sig utan internet tidigare?

Hustruns import

Sista biten anlitade vi Taxi Sundsvall och jag noterade att priset avviker ej obetydligt jämfört med vad det kostar att åka taxi i Bangkok. Redan vid trafikljusen i korsningen Landsvägsallén och Parkgatan var kostnaden uppe i dryga hundralappen. Väl hemma betalade jag 250 riksdaler för skjutsen. För den summan kan man åka en hel förmiddag i Bangkok.

Bagaget fick vi hjälp med uppför de tre trapporna då Christer Qvick kommit hem någon dag tidigare än oss.

I lägenheten var det mesta sig likt och våra vänner Rolf och Karin hade sorterat post och reklam mm. Efter bara någon timme kändes det inte som man varit hemifrån under någon längre tid trots att det var drygt åtta månader sedan vi sist var hemma.

Vi packade upp våra väskor varvid jag fick en förklaring till att Yayas väska var så tung. Det mesta av innehållet bestod av thailändska kryddor och annat som är ”mycket dyrare” i Sverige. Tänk om den ekonomiska insikten kunde gälla i alla lägen annars också.

Det känns i alla fall riktigt skönt att vara hemma igen.