Nu har jag försökt rekapitulera lite av det som jag skrev om röveriet i skogen. Problemet har nu upptäckts av media och det har varit i tidningar och på TV från ett ”bärplockaruppror” i Luleå.
Roten till det onda är att man tagit hit alltför många bärplockare, en fördubbling sedan tidigare år.

Grossisterna ser detta som en möjlighet att hålla priserna nere. Det innebär att marknadskrafterna sätts ur spel och att regeln om tillgång och efterfrågan inte fungerar. Dessutom tjänar man stora pengar på bärplockarna genom att hyra ut logi för 100-150 kronor dygnet. För det facila priset får man bo i nedlagda skolor där klassrum och gymnastiksalar gjorts om till sovsalar.

Man har tvingats arbeta 12 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Trots detta har de flesta inte fått ihop till de utlägg de haft för att kunna förverkliga sina drömmar om att komma till Sverige och tjäna storkovan.
Pass och returbiljett har bärgrossisterna lagt beslag på för att hindra bärplockarna att resa hem. Det har man gjort under förevändningen att man inte skall tappa pass och biljetter.

Dels har man varit för många dels har det varit ett av de sämsta bäråren på många år.

Nu åker man hem, fattigare än när man kom och med stora skulder som kommer att bli oerhört svåra att återbetala. Många kommer överhuvudtaget aldrig att kunna betala tillbaka.
Är det här inte människohandel och slavarbete så undrar jag hur något kan vara värre.

Härliga Härjedalen...

Nu har vi haft ”semester” några dagar och umgåtts med goda vänner i Vemdalen. Det är övergång mellan sommar och höst där uppe i Härjedalen och löven har börjat tappa den gröna färgen och i stället så framträder höstens kulörer.

Vi har ätit gott (och mycket), promenerat, badat i tunna och bestiget Sonfjällets ena topp (nästan).
Första kvällen badade grabbarna i tunnan. Rolf hade sett till att temperaturen låg runt 40 grader innan det var dags att kliva i. Medan flickorna tittade på TV så satt vi i tunnan, drack öl, åt korv och löste de flesta storpolitiska frågorna både i Sverige och utomlands.
Den natten sov jag ovaggad.
Dagen efter var det bestigning av ett fjällmassiv som gällde och efter en underbar frukost så var det dags att ge sig iväg. Inte utan problem visade det sig, jag hade nämligen fått punktering på ett bakhjul. Det var bara att växla till reservhjulet och sedan åkte vi till Hede där det finns en gummiverkstad. De lovade att fixa däcket medan vi besteg fjälltoppen.
Vi startade från Nyvallens fäbod och följde vandringsleden mot Lillfjället. Det var uppför hela tiden och då menar jag verkligen uppför. Eftersom Sonfjället är en nationalpark så går man genom en i stort sett orörd och varierande terräng. Från myrmarker, urskog och fjällbjörksskog till kalfjället där vinden började ta i varför vi beslöt oss för att stanna och äta av den medhavda matsäcken.
Sonfjällets högsta topp är 1278 meter och fäboden ligger ca 700 meter över havet. Vi passerade trädgränsen och stannade någonstans mellan 1050 och 1100 meter.
Det känns skönt att få bekräftat att man klarar en sådant här äventyr utan större bekymmer. Kjell var lite orolig att vi skulle känna av det i vaderna dagen efter men alla klarade sig utan träningsverk.
På hemvägen hämtade vi hjulet i Hede. Kjell passade på att fråga killen hur det var att bo här uppe (i obygden menade han nog). Det är toppen svarade killen, här finns allt som jag behöver som skoteråkning på vintern som ett exempel.
Vädret var på vår sida och när vi kom tillbaks till stugan satt vi några timmar i solen. Karin bjöd på kallrökt lax till middag och kvällen avslutades med en ostbricka.
På morgonen åt vi en härlig frukost igen innan det var dags att återvända till vardagen hemma i Sundsvall.
Ett stort och varmt tack till Rolf och Karin för några trevliga dagar.

Mellan blåbär och lingon...

Nu är blåbärssäsongen över och det blev en riktig flopp. Sveriges Lantbruksuniversitet hade lovat ett rekordår i sin prognos men de vet uppenbarligen inte vad de talar om. Jämfört med vad vi plockade förra året blev det mindre än hälften av det i år. Trots bristen på bär har priset inte överstigit 15 kronor hos uppköparna i år. Man har satt marknadskrafterna ur spel genom att ta hit alldeles för många plockare från Thailand. På så sätt har man styrt priset.

Jag tycker synd om alla thailändska plockare som lurats hit av skrupelfria bärgrossister och som nu tvingas återvända hem med stora skulder i stället för utlovade förtjänster.

Nu är blåbären historia och om en vecka är lingonen mogna. Även här är tillgången avsevärt lägre än förra året.
Nu skall vi ha ledigt några dagar…

Soptippar i skogen

Det är konstigt vad folk lämnar efter sig i skogen. På vissa ställen ser det ut som mindre soptippar där man kan hitta uttjänta vitvaror, järnsängar med resårbottnar, gamla möbler, utslitna bildäck mm.

Ett och annat bilvrak har vi också stött på i vår tröstlösa jakt på de blå bären.

Det verkar vara många som har missuppfattat det där med allemansrätten.

Ingen fingertoppskänsla alls

Det är svårt att plocka blåbär när det inte finns några. Det här har varit ett mycket dåligt bärår, det sämsta jag varit med om faktiskt. Ibland blir man nästan desperat, ja så till den milda grad att man dristar sig till att fråga någon representant för lokalbefolkningen om de kan tipsa om något bra blåbärsställe.
Tillbaka får man en blick som tyder på att man inte är riktigt hundra som kan ställa en så dum fråga. ÄN’TU INT KLOK KARL? kommer sedan som ett brev på posten. Jag tror inte reaktionen blir kraftigare om jag frågar om jag fått nyttja frun hans. Det är bara att trycka upp bilrutan, fara vidare och muttra lite om landsbygdsoriginal och agronomkleptomaner i allmänhet.

Ett stort irrationsmoment...

Under den här sommaren har tillbringat mycket tid med att vänta på grönt ljus vid viadukten i Bergsåker. Minst två gånger om dagen har jag tvingats att passera detta blodtryckshöjande elände. Nio gånger av tio har det varit rött – varför är det inte lika stor chans att det är grönt som att det är rött? Någon som vet? Några förhoppningar att det skall bli bättre till nästa sommar hyser jag inte heller. Men vi är ett tålmodigt folk och protesterar sällan högljutt, annat är det i t ex Frankrike. Det skulle behövas lite ”franska takter” här också så kanske politikerna fick lite drag under galoscherna och fixade till viadukten så att båda körbanorna kan användas.

Tur i oturen

Snacka om att vara frustrerad.

Här har jag suttit i flera timmar och skrivit om hur de svenska bärgrossisterna utnyttjar thailändska bärplockare på ett skamligt sätt genom att anställa dem via utländska bemanningsföretag. Jag hade beskrivit hur grossisterna skaffat sig kontrollen över plockningen och på så sätt kunna hålla priserna nere.
Det handlar om människohandel och slavarbete enligt mitt förmenande.
När jag skulle lyfta över texten från Windows till Bloggen försvinner alltihop och alla öppna program började stängas.
Man kan faktiskt flippa ur för mindre. Först trodde jag att hårddisken pajat och kallsvetten porlade som ett mindre vattenfall från pannan.
Det var negativt att jag losade texten som jag jobbat med några timmar men det tar jag då hårddisken är intakt.

Men så fort jag hinner skall jag återkomma om rövarfasonerna i skogen.

Var tar tiden vägen?

Var tog sommaren vägen?

En massa dagar som kom och gick med en väldig fart där jag inte vet vad som hände så här efteråt.

Först var det fönsterbyten i lägenheten och sanering av PCB och målning av balkongen. Putsning, spackling och målning samt utbyte av trappsteg i pappas hus tog längre tid än vad jag planerat. Klippning av gräsmattor och borttagning av ogräs blir mer omfattande för varje år. Pappa fyllde 90 år i slutet på juli och självklart ville vi att det skulle se fint ut både inne och ute.
Så fort det ena klarats av så har det varit något nytt och de senaste veckorna har bärplockningen prioriterats.

Det har inte heller varit någon höjdare, dåligt med bär i skogen och låga priser hos uppköparna samt långa avstånd och stora höjdskillnader i stiglösa skogar för att få bären till bilen. Det enda positiva som går att framhäva när det gäller bärplockningen är att man får motion utan att behöva ge sig ut på någon joggingtur.
Det har inte varit speciellt socialt den här sommaren, Jag har dåligt samvete för att inte hållit kontakt med vänner och bekanta, det har blivit lite skrivit på bloggen och några har undrat om jag slutat svara på mail.

Några har till och med retat upp sig på att jag inte skriver mer kontinuerligt om trav på bloggen.
Det måste till en uppryckning, trots att man är slutkörd då man kommer hem från skogen. Det är inte utan att jag börjar fundera på att man skall ta det lite lugnare framöver. Man är ju inte någon ungdom längre även om jag känner mig vältränad och i god kondition.
Det ser ut som om blåbären kommer att ta slut i slutet på veckan och lingonen är nog inte mogna än på några veckor och dessutom verkar det inte bli gott om lingon heller.
Verkar läge för semester – eller är det något annat som skall fixas?

E A Karlfeldt har uttryckt det väl i sin ”Sommardansen” (i Flora och Bellona).
Jag dansade en sommar
det var min enda sommar
och sen så var jag gammal
och sen så var det slut