Identifiering av illegala….

När regeringen äntligen föreslår något som de flesta av oss upplever som ett bra förslag haglar kritiken från flera tunga instanser. 
Att ge polisen rätt att ta fingeravtryck och kroppsvisitera individer vid inre utlänningskontroll borde ju vara en självklarhet. Det känns som en grundförutsättning för att kunna avvisa personer som uppehåller sig olagligt i vårt land.

Det är dock inga på skäl som biter på svenska myndigheter, institutioner och frivilligorganisationer. Justitiekanslern och Justitieombudsmannen anser att det föreligger risk för integritetskränkning och ifrågasätter också om ”syftet uppnås” genom kroppsvisitering och fingeravtryck. Röda Korset varnar för att otryggheten kan öka bland människor med utländsk bakgrund även om de har rätt att vara i Sverige. Diskrimineringsombudsmannen anser att det finns en fara för diskriminering eftersom det finns en risk att kontrollerna kommer att göras enbart utifrån personens utseende.

Man ruskar på huvudet i ren frustration.

Intrycket man får av uttalanden likt dessa är att flera myndigheter, institutioner, lärosäten, frivilligorganisationer och inte minst Svenska Kyrkan tagits över helt av vänsteraktivister.

Det finns inga säkra uppgifter på hur många som lever illegalt i Sverige i dag, men de uppskattas till mellan 50 000 och 100 000. 
Det handlar företrädesvis om asylsökande som fått avslag på sin ansökan och personer som begått brott och därmed dömts till utvisning.

Viktigare än ideologier och principer....

Igår hade Aftonbladet en artikel där man bland annat ifrågasatte varför den kraftiga omsvängning som skett i invandringspolitiken inte resulterat i en massa avhopp.

Så här skriver journalisten;

En så här kraftig omsvängning borde leda till konvulsioner i ett parti. Och visst har kritiska röster höjts. Men när man talar med de högt uppsatta socialdemokrater som på ett eller annat sätt äger den nya politiken säger de: Var är de brända partiböckerna? Var är avhoppen? Inte en riksdagsledamot, inte ett aktat kommunalråd någonstans har lämnat partiet i protest.

Det kan betyda många saker.

Det kan betyda att det är så här sossar egentligen tycker.

Det kan betyda att sossar är mer ryggradslösa än andra.

Det kan betyda att de reformer som lanserats under våren har varit tillräckliga för att hålla vänsterfalangen nöjd. 

Jag tillåter mig att lansera ytterligare en teori.

Det kan nog också betyda att riksdagsledamöterna och de aktade kommunalråden inte är beredda att offra sina välbetalda uppdrag på grund av ideologier eller principer. Det tror jag är den mest troliga orsaken till att några avhopp inte skett.

Att sossar skulle vara mer ryggradslösa än andra tror jag inte alls på, Det är en åkomma som man delar med hela det politiska etablissemanget.

Stopp för arbetskrafstinvandring…

För några dagar sedan meddelade Stefan Löfven att Socialdemokraterna vill begränsa arbetskraftsinvandringen till Sverige. Jobb, typ städare, diskare etc skall tillsättas med invandrare som redan finns i landet.

Nog märks det att det är valår alltid.

Det är bara några veckor sedan inställningen var en helt annan. Den 28 mars röstade Socialdemokraterna emot en behovsprövad arbetskraftsinvandring i Riksdagen.

Ingen skam i kroppen och ryggrad som ett ostron. Det verkar inte finnas någon gräns för hur man kan bete sig för att lura till sig röster.

Inte ett ord om detta i t ex Aftonbladet eller annan vänstervriden media. Det säger ju också en hel del om läget kring den politiska rapporteringen i landet. En bekräftelse på hur media fungerar - eller inte fungerar.

Det börjar röra på sig….

Igår var jag kallad till Sollefteå sjukhus inför den kommande höftledsoperationen. Äntligen börjar det hända saker och syftet med det här besöket var att jag skulle genomgå en undersökning, röntga höftleden samt träffa en läkare på Anestesimottagningen.

Besöket var planerat att ta ca 3 timmar men det tog bara drygt en och en halv timme.

Många av Er som brukar läsa min blogg vet att jag är kritisk till hur den svenska sjukvården fungerar för närvarande. Besöket på Sollefteå sjukhus var dock en mycket positiv upplevelse. Jag hade fått lättlästa instruktioner i förväg om hur jag skulle ta mig till de olika avdelningarna.

På avdelningen, där jag kommer att invänta operationen och vårdas efter operationen, fick jag träffa en sköterska som informerade om vårdtid, träning och andra förberedelser inför operationen. Jag fick också med mig dokumentation som jag skall ta del av inför operationen.

Röntgenundersökningen gick väldigt snabbt. Jag hann knappast börja lösa korsordet i Året Runt innan jag blev uppropad. 

När jag var klar där så styrde jag stegen mot Anestesiavdelningen där jag fick vänta en kort stund innan jag fick träffa en narkosläkare. Han ställde ett antal frågor och berättade om operationen. Jag hade hoppats på att jag skulle vara sövd under ingreppet men han förklarade att det var ryggbedövning som gällde. Att vara lokalbedövad och kunna höra när de sågar av lårbenet känns inte som någon höjdare.

Jag är lyckligt lottad som har vänner som Rolf och Karin som skjutsade mig till och från Sollefteå. Under tiden som jag var på sjukhuset passade de på att besöka uppfödaren till deras hund Molly, som också var med i bilen. Kenneln låg inte långt från sjukhuset.

Nu är jag hemma i Sundsvall igen och här är det som vanligt. Då jag ringde min vårdcentral, för att beställa tid hos arbetsterapeuten, så var man tillbaka i verkligheten igen. 

”Det är många som ringer till oss och vår kö är fylld för dagen, vänligen återkom nästkommande vardag”.

På svensk mark igen…

Tiden bara försvann de sista dagarna innan vi skull åka till Sverige och jag tvingades konstatera att planeringen var undermålig. Mycket av de jag tänkt göra före avresan hann jag helt enkelt inte med. Men det lär ju inte vara någon annan som gör det åt mig medan jag är i Sverige så det kvarstår på ”att göra listan” då jag återvänder fram på höstkanten.

Sent på kvällen den 9 april lämnade vi Surin. Vi tog nattåget till Bangkok med beräknad ankomsttid kl 07.00. Det blev i vanlig ordning en skakig resa med lite sömn. Som vanligt var vi också försenade i förhållande till tidtabellen, vilket inte hade någon betydelse för oss då vi avsåg att övernatta i Bangkok,

Taxi till hotellet där vi tog igen några timmars förlorad sömn, duschade och åt lunch på en liten restaurang i närheten av hotellet. Under dagen kom hustruns yngsta dotter, Mort, tillsammans med sina två döttrar till hotellet och till vilka vi bokat ett rum då de skulle skjutsa oss till flygplatsen dagen efter.

Vi åt middag tillsammans och ägnade oss åt lite olika aktiviteter under de två dagarna medan vi väntade på att ge oss iväg till flygplatsen.

Jag brukar vilja vara ute i god tid så vi lämnade hotellet klockan 21.00 den 11 april och anlände till flygplatsen efter ca 45 minuter. Vi hade blivit varnade för att det skulle vara mycket trafik på grund av att det Buddistiska nyåret stod för dörren, men av det märkte vi inget.

Efter incheckningen så tog vi adjö av familjen och sökte oss till säkerhets- och passkontrollen och efter det var det bara att vänta på avgången klockan 01.10.

00.30 påbörjades påstigningen och för första gången visade det sig vara en fördel att gå med krycka. Rullstolsbundna, haltande med kryckor samt barnfamiljer får gå ombord före övriga.

En Boeing 777-200 ER tar drygt 360 passagerare och det var fullbokat och med andra ord så var det många som skulle ombord. Vi hade två platser längst bak i planet - helt perfekt.

Det innebar också att det tog tid för alla att komma på plats och vi kom iväg en halvtimme försenade.

Det var en lugn flygtur men lite turbulent strax söder om Himalaya. Piloten körde in den förlorade tiden och vi landade enligt tidtabell på Arlanda. Drygt 9000 km på nio och en halv timme.

Att sitta längst bak i planet i kombination med att gå med krycka visade sig inte vara någon fördel då passkontrollen på Arlanda skulle passeras, med drygt trehundra personer före oss så det tog ca 45 minuter innan vi var i Sverige på riktigt.

Viss av tidigare misstag så hade jag bokat tågbiljetter med god marginal och vi fick vänta en dryg timme innan vi steg på tåget till Sundsvall. 

Resan var beräknad till ca 4 timmar med ankomst 13.53

Men beroende på signalfel, några oplanerade stopp samt tågmöten som tydligen kom som en överraskning så var vi nästan en timme försenade då vi anlände till Sundsvall.

På perrongen väntade våra vänner Rolf och Karin och det blev ett glatt återseende. På hemvägen så förundrades hustrun över snömängden och även om jag varit med om vintrar med mycket snö så hade jag läst mig till att det var nytt rekord vad beträffar snödjup. 

Det fick mig att tänka på en artikel som meteorologen/klimatalarmisten Pär Holmgren skrev 2006 där han bl a menade att ”Om tjugo år har stora delar av Sverige glömt bort hur det är att åka skidor och Vasaloppet är ett minne blott”.

Jag tror inte att den uppfattningen delas av mina vänner i Sundsvallstrakten efter allt slit med årets nederbörd.

Väl hemma i lägenheten kunde vi konstatera att Karin hade fyllt på kylskåpet och bakat en paj så att vi skulle klara oss innan vi fått tillfälle att handla.

Det är skönt med sådana vänner!