Likt en tornado...

Den 3 januari drog en tornado in i vårt hus. Den döptes till Jippo och var vid ankomsten ganska precis 2 månader. En Golden Retriever valp som från första dagen lidit av överskottsenergi i omåttliga mängder. Detta har bland annat visat sig genom ohörsamhet och bristande respekt för husse och matte.

Alla är vi barn i början vilket även gäller för en hundvalp på två månader. Men första veckan får jag nog definiera tillståndet som mer eller mindre kaotiskt. Han uträttade sina behov där han tyckte att det passade, även inomhus. Men med lite tålamod och mycket kärlek så blev han rumsren på drygt en vecka. Men däremot fortsätter han att dra omkring allt löst som han kommer åt. Skor, mattor prydnadssaker och ett draperi betraktar han som sina leksaker även fast han nu är medveten om att han gör fel, vilket syns på blicken man får då man säger ifrån.

För en tid sedan hade det kunna slutat riktigt illa. Då rev han ned strykjärnet från strykbrädan genom att bita och dra i sladden. Pang, krasch i kakelgolvet. Nu klarade sig både hund och strykjärn som väl var.

Sedan några veckor tillbaka har han sin sovplats utomhus på altanen och där möblerar han om bland plastmöblerna så att man knappt känner igen sig på morgonen. Ibland kommer sällskapssjukan över honom och då gnäller och skäller han med en stämma som påminner om någon som just kommit i målbrottet. Han gör också tappra, men hitintills fruktlösa försök, att öppna dörren.

Vi är ju ofta utomhus och då följer han efter oss hela tiden. Sätter jag mig ner för att koppla av eller tar fram solstolen och en god bok då tar det inte lång stund innan han pockar på uppmärksamhet. Ignorerar man honom börjar han nafsa i fötterna och bita i tårna. Vattnar vi gräsmattan eller växterna på tomten ser han slangen som en intressant leksak.

Lite får man naturligtvis acceptera av en valp men det blir minst ett dressyrpass om dagen sedan en tid tillbaka. Att lära honom sitta på kommando gick väldigt snabbt, likaså att han sitter när matskålen sätts fram och avvaktar kommando ”ät”. Han har sista veckan lärt sig att sträcka fram högertassen när man säger tack. Ett tag trodde jag att han var ”vänsterbent” då han från början sträckte fram vänster tass, men nu har polletten trillat ned och då funkar det.

Jag kör också ”gå fot-övningar” även om det inte förekommer att man promenerar med hundarna i koppel på den här breddgraden. Här släpper man bara ut hundarna på gatan. 

Men jag tycker att han skall lära sig att ”gå fot” även om infödingarna tycker att man är lite knäpp. Lite får man ju bjuda på.

Fortsättning lär följa.

Ett återseende efter flera år...

Nu har samtliga fem valpar fått nya hem. Den senaste lämnade oss den 21 februari. Det känns lite tomt, men samtidigt inser jag att det är orealistiskt att behålla dem. Alla är utplacerade hos familjer som Yaya eller barnen känner och förhoppningsvis får de ett bra liv fortsättningsvis.

Söndagen den 22 februari tog vi bilen och gav oss iväg till Phuket, en sträcka på ca 130 mil, så vi delade upp den i två etapper varav den första gick till Hua Hin. Lite väl optimistiskt hade jag inte bokat något hotellrum men det löste sig ändå efter lite besvär. Det var några år sedan jag var i Hua Hin men det mesta var sig likt även om det där, liksom överallt i Thailand, har byggts mycket de senaste åren. Vi kom ganska sent så det var bara att gå ut och äta och sedan var det sömn som gällde inför morgondagens etapp till Phuket och Kata Beach. 

Irish Coffee är aldrig fel

Vi kom iväg lite senare än planerat då vi fick en hel skolklass från Kina före oss i kön till frukosten. Sedan vi tankat bar det iväg 08.30. Det gick inte att hålla någon högre snitthastighet då vägbanan var urusel på vissa avsnitt. Det var så illa att bultarna som håller störtbågen bakom hytten på plats skakade loss och de var rena turen att den inte ramlade av. Vi tvingades dock stanna och dra åt bultarna med jämna mellanrum, vilket tog tid då jag saknade lämpliga nycklar. Trafiken var också ganska tät på en del av sträckan och pågående vägarbeten var det gott om. Jag hade räknat med att vara i Kata Beach vid femtiden på eftermiddagen och tidsschemat såg ut att hålla ganska bra då vi passerade bron till Phuket klockan 16.40. Men då vi kom fram till Lotus och Big C var det i stort sett tvärstopp. Vi kom mitt i eftermiddagsrusningen och den sista biten till Kata på ca 30 km tog mer än en och en halv timme. Jämfört med detta hade nog en sköldpadda setts med chans i en olympisk hundrametersfinal.

I Kata hade min vän Sten Wallgren bokat hotell och incheckningen gick på några minuter. Vi bodde i en bungalow på Dome Resort. Inget lyxhotell, men de hade allt som vi uppskattar, swimming pool, en bra frukost, trevlig personal och fin service.

Första kvällen intog vi middagen på en restaurang nära hotellet, tillsammans med våra vänner och där reagerade jag på prisnivån, bortskämd som jag är från Surin och de priser som gäller där. Men maten var det inget fel på, även om den var dyr. Phuket har nog den högsta prisnivån i Thailand, vilket kanske kan bero på den invasion av ryssar som skett de senaste åren. Vi avslutade kvällen med varsin Irish Coffee på en liten bar. Sedan var det skönt att inta bingen efter två ansträngande dagar bakom ratten där det gällt full koncentration hela tiden. Detta i kombination med hustruns upprepade goda råd då det gäller min bilkörning kan göra vem som helst trött. Den enda anledningen till att vi valde att ta bilen var att Sten skulle flytta till Bangkok och behövde lite transportkapacitet.

Det blev dubbelt upp innan vi kom iväg

Det blev några trevliga dagar och kvällar på Phuket och vi hälsade bland annat på hos Oab och Dee som vi hyrde huset av de fyra åren vi bodde i Karon. Det blev ett glatt återseende och vi konstaterade även att flera av de grannar vi hade de åren fortfarande bodde kvar. Kul!

Ett glatt återseende

Då jag bodde i Karon blev jag bekant med en kickboxare som hette Mee. Hans karriär som boxare led mot sitt slut året innan vi flyttade till Surin och han jobbade som ”inkastare” på Restaurang Calypso senast vi träffades. En av kvällarna när jag var ute med grabbarna passerade vi Calypso och vem möter jag inte där om inte Mee. Även här blev det ett glatt återseende och kvällen efter åt vi middag på Calypso. Jag åt en pepparstek och det var nog den bästa pepparstek jag ätit i Thailand. Calypso kan jag verkligen rekommendera. 

Den nya regimen har bestämt att alla solstolar på stränderna skall bort så det så lite annorlunda ut än som jag minns det. Man har också rensat upp i Tuc tuc-mafian och förare som saknat körkort och/eller licens har plockats bort. Men det är dyrt att åka Tuc tuc på Phuket.

Inte en solstol så långt ögat ser

Den ryska invasionen har avtagit i takt med att rubeln tappat hälften av sitt värde. Men det har också skett en minskning av skandinaviska turister, mycket p g a att solstolarna försvunnit. Man verkar satsa mer på turism från Sydkorea, Japan och Kina och asiater är inte mycket för att ligga och pressa på en solstol på stranden.

En vecka var alldeles för kort tid och dagarna bara försvann. På lördag lastade i det mesta och tidigt på söndag morgon lastade vi det sista och vi lämnade Kata Beach klockan 05.00. Resan gick som på räls tills vi kom till infarten i Bangkok, där hade vi knappt styrfart ett par mil. Inte något som bilens lameller mår speciellt bra av. Sedan förelåg viss osäkerhet var vi skulle svänga av den fyrfilade vägen. Men eftersom Sten och Sumay har sitt nya hus inte lång från IKEA svängde jag in där. Efter lite diskussioner, telefonkonsultationer och kartläsning tog vi oss så småningom fram till huset.

Vi konstaterade att resan tagit ca 13,5 timmar inklusive pausar och att vi tillryggalagt 848 kilometer. Efter avlastning blev det en skön dusch och sedan bjöd Sten på middag på en liten kvarterskrog,varefter jag sedan somnade ovaggad.

Efter frukost, ca 09.00 drog vi ut i Bangkoktrafiken och de första fem milen tog drygt 1,5 timmar men när vi kommit ut på huvudvägen norrut så flöt det på bra. När vi senare tog av mot nordost gick det att elda på ännu bättre men vi var inte hemma i Surin förrän kl 15.30

Efter två dagars koncentration bakom ratten var det ingen konst att somna på kvällen. Sov gjorde jag tills jag vakande på tisdagmorgon.

Borta bra men hemma bäst även om vi hade en trevlig vecka på Phuket.

Valparna växer...

Nu är det full fart i valphagen och de verkar vara hungriga dygnet runt. De är tre veckor idag så utvecklingen har gått fort. Så fort tiken närmar sig hagen klättrar de på väggarna och hörs lång väg. En av dem är speciellt försigkommen och har tagit sig ut ur hagen vid flera tillfällen, senast i natt. Tydligen lättare att ta sig ut än tillbaka och när saknaden av tryggheten hos syskonen gör sig påmind gnäller han högljutt.

Lunch utanför hagen

I morse fick vi klagomål från grannen som påstod att hon inte kunnat sova de senaste fem nätterna, vilket vi visste var rena ljuget. Möjligen den senaste natten hävdade Yaya. Det hettade till rejält då grannkärringen kallade Yaya för outbildad och okunnig och hotade med ”stadsdelsnämndens” ordförande och polisen. Nu har kärringen skitit i det blå skåpet, var min första tanke. Att anklaga hustrun för att vara okunnig hamnar definitivt inte i god jord, enligt egen erfarenhet. Jag var nästan beredd på att handgripligheter var på väg att uppstå och tog tag i vattenslangen, lite vatten brukar gjuta olja på vågorna. Nu behövde jag tacksamt nog inte ingripa. Men att påstå att de skiljdes som vänner är nog att fara ovarsamt fram med sanningen.

Jag har under dagen fixat till hagen så att valparna inte skall kunna ta sig ut och då blir det förhoppningsvis lite lugnare. Vi får väl avvakta vad som eventuellt händer.

Nu har de fått namn i alla fall, jag har döpt dem efter svenska politiker. Ingen nämnd och ingen glömd. De heter nu Trolös, Rådlös, Smaklös, Redlös och Planlös. Förhoppningsvis får de nya namn om tre veckor då de får nya hem på den thailändska landsbygden.

Samtliga fem är tingade av folk som hustrun eller barnen känner så jag hoppas att det borgar för ett gott liv för dem.

Även om det är en hel del arbete med dem så kommer jag säkert att sakna dem då de flugit ut ur boet.

Hundliv....

Nu är det livat i valphagen. Valparna har hunnit bli tre veckor och det känns som om de upptäckt att världen är lite större än gropen där de legat sedan de föddes. Nu både ser och hör de och de drar iväg åt olika håll men tiken tar snabbt tag i dem och återställer ordningen. Deras framfart är minst sagt lite vinglig även om det går bättre och bättre dag för dag.

För mig är det här en upplevelse jag aldrig varit med om tidigare, men jag är mycket intresserad och familjen upplever mig som lite daltande. Men vi från väst har en liten annan inställning till djur än vad asiaterna har. Det är nog inte många här som upplever en hund som en familjemedlem.

Vad Zippo tycker är lite svårt att förstå men tiken morrar och visar tänderna när han kommer för nära valparna. Han visar klart avundsjuka tendenser när jag visar intresse för tiken och valparna.

Jag har iordningställt en valphage där de har mer utrymme än i gropen. Det största problemet var få till en lösning så att tiken kan ta sig in och ut medan valparna inte kan ta sig ut. Men det löste sig till slut. När tiken är frånvarande tyr de sig till varandra och det ser ut som en stor boll när de tråcklar in sig i varandra.

Jag är inte alls hemma på hundraser och jag har varit lite frågande för tikens ras men vi har nu fått veta att det är en Shetland Sheepdog och valparna har fått hennes färger medan ansiktena påminner mer om en Golden Retriever.

Det ser i alla fall ut att lösa sig då det gäller att bli av med valparna, tre stycken är redan borttingade och när de är ca två månader kommer de att få nya hem. De flesta vill ha hanhundar och av de fem valparna så är fyra hanhundar, så där hade vi lite tur.

Snälldum var ordet...

Så här kan det gå när man är för snäll. Jag tyckte synd om tiken som inte hade någon familj och gav henne mat några gånger vilket gjorde att hon kände sig hemma här och började ta sig friheter. Trots försök med nät och andra hinder tog hon sig in på tomten. Nätet bet hon sönder och sedan krängde hon dig in mellan spjälorna i grinden. Hade jag inte själv blivit åsyna vittne hade jag inte begripit hur hon tog sig in då det är ett mycket litet utrymme mellan spjälorna.

Vi har talat med ”stadsdelsnämndens” ordförande men hon kunde ingenting göra och polisen intresserar sig inte för herrelösa hundar om de inte utgör en fara för folk och det ansågs inte denna timida varelse utgöra. Hon har antagligen fått mycket stryk för hon uppträder skyggt och reserverat. 

Av ”stadsdelsnämndens” ordförande fick vi också veta att det finns många hundar i området som inte tillhör någon och de rotar i soptunnor efter mat men de förekommer också att de kan stjäla en levande höna eller kyckling. De sistnämnda springer nämligen lösa här.

Oväntad och ovälkommen tillökning

I onsdags, tidigt på morgonen, hördes kvidande läten från ett buskage och de värsta farhågorna besannades. Under natten hade hon fött fem valpar.

Hustrun tycker inte att det är några problem, det finns alltid folk som vill ha hundar. Det finns några uttryck jag ofta hör upprepas här borta. ”Inga problem” är ett av dem och ”i morgon” är ett annat uttryck som frekvent återkommer.

 
För mig känns det ändå som att vi har ett problem, stort eller litet lär väl den närmaste framtiden utvisa.