En vän har gått bort....

Min vän Christer Qvick har gått bort för alltid. Jag fick det sorgliga beskedet i morse och även om det inte var oväntat så sätts man i ett chockliknande tillstånd när beskedet kommer.

Jag lärde känna Christer 2002 då jag flyttade till Granlo. Han var vice värd i bostadsrättsföreningen.

Den djupare kontakten uppstod då Christer gick i pension och liksom jag började leva en stor del av sin tid i Thailand. Han i Korat och jag i Surin. De 20 milen mellan de båda städerna upplevde vi aldrig som något hinder för att kunna hälsa på och umgås med varandra. I travet hade vi också ett intresse som förenade oss och många var de tillfällen när vi bänkade oss framför datorn för att avnjuta V75-tävlingar från Sverige.

Christer skulle ha fyllt 71 år innevarande år.

Av en sådan här händelse blir man själv påmind om att livet bara är något man har till låns. Att slutet är närmare än början råder det inga som helst tvivel om och liemannen börjar få allt tydligare drag. En dag är även den sista dagen slut.

En kort utflykt utan resultat....

Jag har varit några dagar i Korat och hälsat på min vän Christer, som liksom jag är från Sundsvall, innevarande vecka. Tanken var att kolla på några begagnade Harley Davidson motorcyklar men det sket sig då tuc-tuc-föraren överskattade sina geografiska kunskaper och efter lite åkande hit och dit utan resultat så tröttnade jag och vi återvände till hotellet och tillbringade eftermiddagen vid poolen istället.

Tågstationen i Korat

Det är karakteristiskt för många människor I Thailand att ge sken av att de har svar på alla frågor som en utlänning ställer. Jag kan stå i en fyrvägskorsning och fråga fyra olika personer om vägen till en viss plats, en busstation eller en restaurang och få fyra olika besked om vilken väg jag skall ta. Alla verkar lika självsäkra och trovärdiga och pekar ut åt vilket håll jag skall gå med ett stort leende på läpparna. Att säga ”jag vet inte” finns inte på kartan.

Det verkar stanna vid en dröm

Det började faktiskt krångla dagen innan jag skulle åka. Jag åkte till järnvägsstationen för att köpa biljetten men fick då höra att man inte kunde boka på de alternativa avgångar som jag var intresserade av. Det kändes märkligt då jag tidigare köpt biljetter flera dagar före avresedagen då jag åkt till Bangkok. Jag tvingades därför ta med hustrun till järnvägsstationen dagen efter för att reda ut begreppen. Det fanns en förklaring till det hela visade det sig. Några gånger per dag går det några tåg där thailändarna får åka gratis och faranger betalar en symbolisk avgift och där får man åka i mån av plats och man kan inte boka i förväg. Luftkonditioneringen på dessa tåg består av öppna fönster och träbänkarna är inte speciellt inbjudande. En del passagerare har levande djur med sig och har man otur kan man få dela säte med en ilsken tupp. Det var inte något speciellt svårt beslut att ändra avgångstiden trots att jag då skulle tappa nästan en hel dag i Korat. 

Det blev expresståget med avgång kl 16.41 och ankomst till Korat kl 18.47 och från stationen i Korat till hotellet med tuc-tuc. Jag checkade in ganska precis kl 19.00 och efter att fräschat till mig så anslöt Christer på rummet. Efter några aptitretare intog vi hotellets restaurang och åt varsin kycklingstek. Det blev en relativt tidig kväll då vi skulle på jakt efter en Harley Davidson dagen efter.

Dagen efter fick inte heller någon bra början då Christer beställt ett kabel-TV abonnemang och där leverantören lovat komma och koppla in abonnemanget ca kl 10.00. Till slut fick han lämna nyckeln i receptionen och vi kom iväg ca en och en halv timme senare än planerat. Det är inte heller speciellt ovanligt här. Någon respekt för överenskomna tider har man inte. Hur det gick med jakten på en Harley Davidson-försäljare redovisade jag inledningsvis. Nu hade det kanske ingen större betydelse då jag inte har för avsikt att investera i en Harley Davidson med nuvarande växlingskurs. En kurs som inte har varit sämre sedan i början på 2009.

Dagen avslutades på en lite finare restaurang där vi åt varsin Gordon blue och drack ett glas rödvin innan vi avslutade kvällen på en internationell bar med varsin öl.

Det krånglade in i det sista. Efter det att jag ätit frukost och återkommit för att låsa upp dörren till mitt rum fungerade inte nyckeln i låset och en reparatör fick tillkallas. Efter det att han sprutat in lite olja i låset ordnade det sig och jag kunde komma in och packa inför återfärden till Surin.

De tjugo milen mellan Korat och Surin klarar expresståget av på lite över två timmar. Vagnen jag åkte ifrån Surin till Korat verkade vara ny och det var utan tvekan det bekvämaste tåg jag åkt med i Thailand. Men vagnen från Korat till Surin hade de vanliga bristerna, i den avdelning jag hamnade i, medan den andra avdelningen var helfräsch. Av det drar jag slutsatsen att vagnarna inte är nya utan renoverade och den vagn som jag åkte i var bara halvfärdig. I stället för restaurangvagn så har man en tågvärdinna som serverar lunchen på samma sätt som man gör i ett flygplan och maten ingår i billjetpriset som är 384 bath enkel resa.

På torsdag eftermiddag var jag tillbaks i Surin igen. Skönt med lite avkoppling och att träffa andra människor än de jag möter dagligen.

Nästa resa går till Phuket och Kata Beach. Det är inte riktigt klart än, men antagligen bär det av i slutet på januari eller i början på februari.

En dagsutflykt till Korat (Nakhon Ratchasima).....

I går var vi i Korat, en tripp på ca 400 km fram och tillbaks. Yaya måste förnya sitt pass och Korat är närmast med den servicen. Christer och Noj var också med och medan vi satt och väntade på vår tur på passkontoret så besökte de Nojs syster. Vi kom till passkontoret 11.45 och hade 50 stycken före i kön så jag befarade att det skulle bli en lång väntan. Men efter en och en halv timme var det Yayas tur. Ibland blir man positivt överraskad.
Vi hade sedan bestämt med Christer och Noj på McDonald’s som har sin lokal på Korats största varuhus. Självklart så körde jag fel, delvis beroende på ”kartläsaren” som kan vara nog så övertygande ibland trots att hon saknar täckning. Det blev en liten omväg men fram kom vi och kunde snabbt notera att i parkeringsgaraget rådde rena vilda västern. Jobbar inte folk på dagarna?
På McDonald’s smorde vi kråset med en Big Mac. Vi passade också på att köpa några ostar på varuhusets delikatessavdelning, Danish Blue, Brie och grönmögelost då sådana lyxartiklar inte finns att få för pengar i Surin.
Vid fyratiden startade vi mot återfärden mot Surin och det tog en halv timme att bara ta sig ur sta’n då trafiken var obeskrivlig. Jag bara väntade på att det skulle smälla men det gick bra den här gången också. Första delen av vägen norrut består av vad vi i Sverige skulle kalla motortrafikled och där slipper man i stort sett mötande trafik. Den senare delen, fram till Prasat påminner mest om en övertrafikerad svensk länsväg och nu är det tid att skörda sockerrören vilket gör att 100-tals överlastade, långsamgående lastbilar upplevs som stoppklossar i trafiken. En del är så högt lastade att de inte klarar en vänsterdoserad kurva utan tippar, vilket vi blev vittnen till när vi var på väg till Korat. Thailändare verkar ha ett sjukligt behov av att spara på glödlamporna och många väntar in i det sista innan man tänder sina strålkastare viket irriterar
Vid sex-tiden var vi i Prasat och då hade skymningen övergått i riktigt mörker. Sedan var det bara tjugofem kilometer kvar och jag kunde slå mig ner framför datorn och kolla dagens nyheter, börs- och valutakurser, startlistor, mail mm.