Det är inte alla som inser sitt eget bästa alla gånger....

Unge herr’ns intresse för skolan fick ett abrupt slut under tiden Yaya och jag var i Sverige. Han går, vad som motsvarar nionde årskursen i den svenska skolan, och måste ha ett intyg att han fullgjort grundutbildningen om han skall kunna fortsätta på en yrkesskola.

Det är svårt att riktigt förstå vad det beror på, brister i intellektet, ren lathet eller någon form av bokstavskombination typ ADHD eller något annat. Argument som ”varför skall man lära sig något när Jorden ändå kommer att gå under?” är argument som tyder på för mycket TV-tittande.

Nu får han kombinera den fortsatta grundutbildningen med arbete, genom några dagar i skolan och några dagar på arbetsplatsen, en bensinstation i utkanten på sta’n.

Det är bara att hoppas att motivationen kommer tillbaks om inte annat så på grund av skiftarbete på macken med tidiga mornar eller sena kvällar. Allt är ju inte en dans på rosor

Jag hoppas vi hinner med allt som skall göras....

Nu är det nära och det är mycket som skall hinnas med innan vi åker till Sverige. Mijo skall börja läsa på Bangkoks Universitet och det har varit fyra resor för Yaya och Mijo till Bangkok för att ordna inskrivningen, betala terminsavgiften, inhandla kurslitteratur, fixa boendet och slutligen genomföra flytten från Surin till Bangkok. Men nu är det klart.

Mort har gått ut gymnasiet och börjar nu på den högskola som Mijo nyss lämnat. Även här har det varit en del att stå i när det gäller skoluniformer, kurslitteratur och andra väsentligheter för studiernas bedrivande. Men det känns bra att tjejerna vill studera och skapa förutsättningar för bra jobb i framtiden.

Tyvärr så går det inte att säga samma sak om ”unga herr’n”, där är kunskapsbehovet inte överdrivet stort. Han börjar nu näst sista året på gymnasiet och det går inte speciellt bra om jag skall vara ärlig.

I och med att Mijo skulle flytta till Bangkok så hade Yaya ordnat med sin äldsta syster som skulle komma och bo tillsammans med Mort och Rem, samt städa, tvätta, stryka och laga mat och ta hand om Zippo. Men tio dagar innan vi skall åka sket det sig och då var det bara att försöka få någon annan som kunde ställa upp. Yaya hade kontakter hemma i byn så det var en och annan som var intresserad och nu har vi anställt en nanny/housekeeper som förhoppningsvis sköter det mesta medan vi är i Sverige.

Efter ”anställningsintervjun” frågade jag Yaya varför hon ritat figurer framför numren i telefonlistan hon gjort åt henne och då kröp det fram att denna trettioåttaåriga kvinna är analfabet. Det är inte alltför ovanligt i Thailand och för min del var det ok att anställa henne trots detta handikapp. Det kändes bara så tragiskt.