Äntligen hemma igen....

Efter att ha varit i Sverige fyra månader i sommar är vi nu tillbaka i Surin igen.

Under sommaren har vi umgåtts med våra vänner i Sverige där den årliga utflykten till Rolf och Karin i Vemdalen var en höjdare som vanligt. En annan av våra vänner fyllde 75 år under sommaren och vi var inbjudna till ett jättetrevligt födelsedagskalas.

En stor del av tiden i Sverige har vi ägnat oss åt bärplockning. Affärsidén att plocka bären, rensa dem och sälja till slutkund har varit lyckad även om det i år varit ett av de sämsta blåbärsåren vi varit med om. Det fick vi också vidimerat av några thailändska bärplockare som vi pratade med på Arlanda i väntan på avgången till Bangkok.

Jag fick intrycket att ingenting blivit bättre för dessa människor trots vad som påstås från olika håll. Ingen av de vi pratade med hade haft någon fast månadslön utan fått betalt per plockade kilon. Hela den här gruppen, som återvänder till Sverige år efter år, vände nu hemåt med skulder som blir svåra att reglera.

De senaste åren har vi flugit med Thai Airways och även om det är ett dyrt alternativ slipper man mellanlandningar i Helsingfors, Istanbul, Doha m fl ställen i Mellan Östern.

Flygtiden ligger runt 10 timmar och med beaktande av tidsskillnaden så landar vi tidigt på morgonen i Bangkok. Efter att ha passerat passkontrollen och hämtat ut resväskorna tog vi en taxi till vårt hotell, Nice Palace. Det är inget femstjärnigt hotell men rummen är helt okay och personalen, som vi känner sedan flera år tillbaka, är trevlig. Redan här börjar man känna sig hemma.

På eftermiddagen dök samtliga barn upp för vidare transport till en restaurang där Mijo stod för notan. Hustruns tre barn arbetar nu i Bangkok.

På fredagen var det dags för det årliga besöket på Sveriges Ambassad för att få mina inkomstuppgifter vidimerade och ett intyg utfärdat. Tyvärr visade det sig att den konsulära avdelningen hade stängt på fredagar och jag fick återvända till hotellet utan intyg.

Där sprack planeringen. Vi hade planerat att åka till Surin på söndag fm. Nu fick vi boka om bussbiljetterna till måndag em.

Under söndagen konstaterade jag att jag inte hade tillgång till Tv-program med begränsad sändningsrätt trots att jag har ett VPN-abonnemang. Detta har inte varit några problem tidigare. En fråga med hög prioritet att lösa.

Måndag em bordade vi bussen till Surin och kraftigt försenade var vi framme i bostaden vid nio-tiden på kvällen och möttes av bl a vår fyrbenta svansviftare, Jippo.

Det var roligt att komma hem till ett rent och välstädat hem och vår house keeper fick en extra bonus.

Utöver att se till vårt hus och vår hund så har hon haft sina symaskiner med sig och på så sätt parallellt kunna sy kläder mm på beställning till sina kunder hemma i byn.

På tisdag morgon skjutsade hustrun hem henne och symaskinerna och jag fick gott om tid att umgås med Jippo. Så fort jag var utomhus kom han och strök sig mot mig, slickade och nafsade på händerna. Saknaden har varit ömsesidig.

Tillbaka i Sverige

Efter ca åtta månader är vi nu tillbaka i Sverige igen. Det var två tröttsamma resor med mycket stillasittande innan vi var framme 

Bussresan mellan Surin och Bangkok tog över sju timmar mot normala sex timmar och flygresan från Bangkok till Arlanda med start mitt i natten tog drygt tio timmar. Vi landade tidigt på morgonen den 29 maj och fick vänta några timmar innan avfärden till Sundsvall.

Lite oplanerat blev det buss mellan Arlanda och Sundsvall på grund av spårarbeten på Ostkustbanan.

Karin och Rolf mötte på Busstationen och såg till att vi kom välbehållna hem till Granlo och de hade också sett till att kylskåpet var välfyllt. Det är härligt med verkliga vänner.

Det är med lite delade känslor man kommer hit. Att få träffa och umgås med våra vänner är det bästa med att vara här. Vi har inte så många riktiga vänner, men de vi har är vi rädda om.

På minussidan var det vädret vi möttes av under de första dagarna, kallt och regnigt, hustrun tillbringade timmar i badkaret de tre första dagarna. Men det finns även andra och betydligt allvarligare förändringar som samhället genomgått under de senare decennierna, som jag tänker på. Till det har jag för avsikt att återkomma mer preciserat under sommaren.

Det var några saker/företeelser som vi reagerade ganska fort på, som t ex priserna på matvaror. Känslan är att priserna stigit kraftigt sedan förra året. Jag kan väl inte påstå att det var direkt chockartat, men inte långt ifrån.

Tiggeriet verkar också ha brett ut sig – det känns beklämmande

I måndags fick jag träffa doktorn på vårdcentralen och hon lovade att skriva en remiss till sjukhuset för operation av såret i pannan. Hon trodde att operationen skulle kunna genomföras den här månaden. Nu handlar det inte om den värsta sorten av hudcancer så jag är vid gott mod.

Jag lovar att jag skall bli betydligt mera aktiv på bloggen än jag varit de senaste åtta månaderna. Det finns ett ganska stort antal politiker och ett antal företeelser som bör skärskådas och där kommer jag att försöka bidra på bästa sätt.

Hur kan det komma sig att ett antal medelmåttor med friserade Cv:n har valts att styra landet och hur kan slöseriet med skattepengar få fortsätta inför öppen ridå.

Det är några av de frågor som jag skall försöka hitta svaren på.

En riktig överraskning...

Vi har varit några dagar i Bangkok men är nu åter hemma i Surin. 

I Bangkok besökte vi bland annat IKEA i jakt på inlagd sill. Men det blev att återvända utan sill men med några paket hårdbröd som tröst.

På väg till parkeringsplatsen får vi syn på en i Sverige välkänd skylt. Systembolaget!

Jo, mycket riktigt. Systembolaget har öppnat en mindre butik bara ca 100 meter från IKEA. Självklart gjorde vi ett besök och kunde bland annat notera att priserna låg på en helt annan nivå än i Sverige. En liter Chivas Regal kostade ex v 1700 bath och priserna på vin var lägre än i de thailändska varuhusen.

Skyltningen var till största delen på svenska och engelska och det är tydligt att man vänder sig till turister. Plastpåsarna, med svensk text, var gratis.

Butiken öppnade tydligen i januari i år men det har inte uppmärksammats i svensk media. Konstigt, eller kanske inte, det kan kanske vara politiskt inkorrekt att skriva om det.

Hur pojkar blir män i Thailand....

I går fyllde sonen i vårt hushåll 21 år. I och med det så har han varit myndig i ett år då myndighetsåldern i Thailand är 20 år.

Det har varit en del trassel och strul sedan han slutade skolan men nu har han, till hustruns och även min glädje, tagit sig i kragen och frivilligt ansökt till den Thailändska Armén.

För några veckor sedan ”mönstrade” han och fick samtidigt en inkallelseorder innebärande att han skulle inställa sig på en viss plats i Surin, tillsammans med fler än 1 000 andra grabbar i samma ålder, den 1 maj.

Mönstring pågår

Militärtjänstgöringen i Thailand är inte obligatorisk utan uttagning sker genom lottdragning. Man drar en lapp ur en urna och beroende på lappens färg, svart eller röd, tas man ut till tjänstgöring eller får frisedel.Man kan också "sno värvning" som sonen gjort.

I dag hämtades de blivande soldaterna med bussar för vidare befordran till Bangkok. Grundutbildningen är tre månader och hela tjänstgöringen är två år. 

Under grundutbildningen får rekryterna inte ha några kontakter med någon utanför förläggningen. Inga telefonsamtal, sms eller mailkonversation är tillåten. Det är hårda bud med andra ord.

Men det här är den thailändska uppfattningen om hur man gör män av pojkar. Den ligger en bra bit ifrån den svenska versionen som jag genomgick på 60-talet. Men det blev ju folk av mig också – om jag får säga det själv.

Det skall bli spännande att höra vad han tycker då vi har den första kontakten. Det verkar som att anhöriga skall få göra ett besök på förläggningen efter en viss tid inom den första tremånadersperioden. Men jag vet inget närmare om det ännu.

Det måste dock ske före den 31 maj då vi åker till Sverige på kvällen den dagen.

Ett återseende efter flera år...

Nu har samtliga fem valpar fått nya hem. Den senaste lämnade oss den 21 februari. Det känns lite tomt, men samtidigt inser jag att det är orealistiskt att behålla dem. Alla är utplacerade hos familjer som Yaya eller barnen känner och förhoppningsvis får de ett bra liv fortsättningsvis.

Söndagen den 22 februari tog vi bilen och gav oss iväg till Phuket, en sträcka på ca 130 mil, så vi delade upp den i två etapper varav den första gick till Hua Hin. Lite väl optimistiskt hade jag inte bokat något hotellrum men det löste sig ändå efter lite besvär. Det var några år sedan jag var i Hua Hin men det mesta var sig likt även om det där, liksom överallt i Thailand, har byggts mycket de senaste åren. Vi kom ganska sent så det var bara att gå ut och äta och sedan var det sömn som gällde inför morgondagens etapp till Phuket och Kata Beach. 

Irish Coffee är aldrig fel

Vi kom iväg lite senare än planerat då vi fick en hel skolklass från Kina före oss i kön till frukosten. Sedan vi tankat bar det iväg 08.30. Det gick inte att hålla någon högre snitthastighet då vägbanan var urusel på vissa avsnitt. Det var så illa att bultarna som håller störtbågen bakom hytten på plats skakade loss och de var rena turen att den inte ramlade av. Vi tvingades dock stanna och dra åt bultarna med jämna mellanrum, vilket tog tid då jag saknade lämpliga nycklar. Trafiken var också ganska tät på en del av sträckan och pågående vägarbeten var det gott om. Jag hade räknat med att vara i Kata Beach vid femtiden på eftermiddagen och tidsschemat såg ut att hålla ganska bra då vi passerade bron till Phuket klockan 16.40. Men då vi kom fram till Lotus och Big C var det i stort sett tvärstopp. Vi kom mitt i eftermiddagsrusningen och den sista biten till Kata på ca 30 km tog mer än en och en halv timme. Jämfört med detta hade nog en sköldpadda setts med chans i en olympisk hundrametersfinal.

I Kata hade min vän Sten Wallgren bokat hotell och incheckningen gick på några minuter. Vi bodde i en bungalow på Dome Resort. Inget lyxhotell, men de hade allt som vi uppskattar, swimming pool, en bra frukost, trevlig personal och fin service.

Första kvällen intog vi middagen på en restaurang nära hotellet, tillsammans med våra vänner och där reagerade jag på prisnivån, bortskämd som jag är från Surin och de priser som gäller där. Men maten var det inget fel på, även om den var dyr. Phuket har nog den högsta prisnivån i Thailand, vilket kanske kan bero på den invasion av ryssar som skett de senaste åren. Vi avslutade kvällen med varsin Irish Coffee på en liten bar. Sedan var det skönt att inta bingen efter två ansträngande dagar bakom ratten där det gällt full koncentration hela tiden. Detta i kombination med hustruns upprepade goda råd då det gäller min bilkörning kan göra vem som helst trött. Den enda anledningen till att vi valde att ta bilen var att Sten skulle flytta till Bangkok och behövde lite transportkapacitet.

Det blev dubbelt upp innan vi kom iväg

Det blev några trevliga dagar och kvällar på Phuket och vi hälsade bland annat på hos Oab och Dee som vi hyrde huset av de fyra åren vi bodde i Karon. Det blev ett glatt återseende och vi konstaterade även att flera av de grannar vi hade de åren fortfarande bodde kvar. Kul!

Ett glatt återseende

Då jag bodde i Karon blev jag bekant med en kickboxare som hette Mee. Hans karriär som boxare led mot sitt slut året innan vi flyttade till Surin och han jobbade som ”inkastare” på Restaurang Calypso senast vi träffades. En av kvällarna när jag var ute med grabbarna passerade vi Calypso och vem möter jag inte där om inte Mee. Även här blev det ett glatt återseende och kvällen efter åt vi middag på Calypso. Jag åt en pepparstek och det var nog den bästa pepparstek jag ätit i Thailand. Calypso kan jag verkligen rekommendera. 

Den nya regimen har bestämt att alla solstolar på stränderna skall bort så det så lite annorlunda ut än som jag minns det. Man har också rensat upp i Tuc tuc-mafian och förare som saknat körkort och/eller licens har plockats bort. Men det är dyrt att åka Tuc tuc på Phuket.

Inte en solstol så långt ögat ser

Den ryska invasionen har avtagit i takt med att rubeln tappat hälften av sitt värde. Men det har också skett en minskning av skandinaviska turister, mycket p g a att solstolarna försvunnit. Man verkar satsa mer på turism från Sydkorea, Japan och Kina och asiater är inte mycket för att ligga och pressa på en solstol på stranden.

En vecka var alldeles för kort tid och dagarna bara försvann. På lördag lastade i det mesta och tidigt på söndag morgon lastade vi det sista och vi lämnade Kata Beach klockan 05.00. Resan gick som på räls tills vi kom till infarten i Bangkok, där hade vi knappt styrfart ett par mil. Inte något som bilens lameller mår speciellt bra av. Sedan förelåg viss osäkerhet var vi skulle svänga av den fyrfilade vägen. Men eftersom Sten och Sumay har sitt nya hus inte lång från IKEA svängde jag in där. Efter lite diskussioner, telefonkonsultationer och kartläsning tog vi oss så småningom fram till huset.

Vi konstaterade att resan tagit ca 13,5 timmar inklusive pausar och att vi tillryggalagt 848 kilometer. Efter avlastning blev det en skön dusch och sedan bjöd Sten på middag på en liten kvarterskrog,varefter jag sedan somnade ovaggad.

Efter frukost, ca 09.00 drog vi ut i Bangkoktrafiken och de första fem milen tog drygt 1,5 timmar men när vi kommit ut på huvudvägen norrut så flöt det på bra. När vi senare tog av mot nordost gick det att elda på ännu bättre men vi var inte hemma i Surin förrän kl 15.30

Efter två dagars koncentration bakom ratten var det ingen konst att somna på kvällen. Sov gjorde jag tills jag vakande på tisdagmorgon.

Borta bra men hemma bäst även om vi hade en trevlig vecka på Phuket.