Oroliga och ovissa tider.

Vi sitter där vi sitter, jag och hustrun. Det finns f n inga flygförbindelser mellan Bangkok och Stockholm. Vår bokning på Thai Airways den 27 maj är inställd och enligt den senaste informationen kommer flygningarna att återupptas den 28 oktober. Det finns heller inga bolag som flyger med mellanlandningar. Så i dagsläget vet jag inte om eller när vi kan flyga till Stockholm.

Vi sitter ju inte i sjön direkt då vi har ett eget boende, det är värre för turister som måste förlänga sina hotellboenden.

Regeringarna i Danmark och Norge har i ett tidigt läge rekommenderat sina medborgare att åka hem så fort som möjligt vilket inte den svenska regeringen gjort. Detta innebär att det inte finns någon evakueringstäckning i kraft på försäkringen vilket innebär att vi själva får stå för biljettkostnaderna. Det verkar också osäkert om vi får ersättning från resebyrån för den returbiljett vi har och inte kommer att kunna nyttja.

Jag följer utvecklingen dagligen via UD:s app Resklar samt all information som jag kan få via internet, typ svensk media etc. Jag följer också regeringens och Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser.

Stefan Löfven pratar hela tiden om hur allvarligt läget är men presenterar inte några åtgärder, förutom att regeringen skall kunna besluta om nya åtgärder utan att först gå till riksdagen. Hitintills har jag inte hört ett ord om hur man anser att Sveriges strategi mot Coronasmittan fungerar.

Till skillnad från Sverige har man utfärdat undantagstillstånd och släckt ned det mesta här i Thailand. Hotell, restauranger, nattklubbar och discotek är stängda och utegångsförbud råder mellan 22.00 och 04.00. Under hela april gäller också förbud att sälja alkohol inklusive öl. I går godkändes ett förslag från utbildningsministeriet om att skjuta upp terminstarten för alla skolor från 16 maj till 1 juli, som en åtgärd för att kontrollera Covid-19.

Jag får nog tillstå att jag känner mig tryggare här än att behöva ge mig ut på några tåg-, buss- och flygturer. Jag känner inte heller att jag har fått relevant information om varför Sverige valt en strategi som avviker från alla andra länder, när det gäller bekämpning av spridningen. Det känns mycket oroande att Sverige har dubbelt så många dödsfall som de övriga nordiska länderna tillsammans utan att man fått någon förklaring till detta.

En annan sak som jag också reagerat på är att svenska medier, med presstöd, beviljats ett extra anslag på 200 miljoner bland annat beroende på minskade annonsintäkter. Från mediehusens sida har man betonat hur viktig journalistiken är i detta läge. Men synar man t ex Aftonbladets och Expressens nätupplagor så ligger så gott som all viktig information under betaltjänster. Är det inte hyckleri i den högre skolan?

Äntligen hemma igen....

Efter att ha varit i Sverige fyra månader i sommar är vi nu tillbaka i Surin igen.

Under sommaren har vi umgåtts med våra vänner i Sverige där den årliga utflykten till Rolf och Karin i Vemdalen var en höjdare som vanligt. En annan av våra vänner fyllde 75 år under sommaren och vi var inbjudna till ett jättetrevligt födelsedagskalas.

En stor del av tiden i Sverige har vi ägnat oss åt bärplockning. Affärsidén att plocka bären, rensa dem och sälja till slutkund har varit lyckad även om det i år varit ett av de sämsta blåbärsåren vi varit med om. Det fick vi också vidimerat av några thailändska bärplockare som vi pratade med på Arlanda i väntan på avgången till Bangkok.

Jag fick intrycket att ingenting blivit bättre för dessa människor trots vad som påstås från olika håll. Ingen av de vi pratade med hade haft någon fast månadslön utan fått betalt per plockade kilon. Hela den här gruppen, som återvänder till Sverige år efter år, vände nu hemåt med skulder som blir svåra att reglera.

De senaste åren har vi flugit med Thai Airways och även om det är ett dyrt alternativ slipper man mellanlandningar i Helsingfors, Istanbul, Doha m fl ställen i Mellan Östern.

Flygtiden ligger runt 10 timmar och med beaktande av tidsskillnaden så landar vi tidigt på morgonen i Bangkok. Efter att ha passerat passkontrollen och hämtat ut resväskorna tog vi en taxi till vårt hotell, Nice Palace. Det är inget femstjärnigt hotell men rummen är helt okay och personalen, som vi känner sedan flera år tillbaka, är trevlig. Redan här börjar man känna sig hemma.

På eftermiddagen dök samtliga barn upp för vidare transport till en restaurang där Mijo stod för notan. Hustruns tre barn arbetar nu i Bangkok.

På fredagen var det dags för det årliga besöket på Sveriges Ambassad för att få mina inkomstuppgifter vidimerade och ett intyg utfärdat. Tyvärr visade det sig att den konsulära avdelningen hade stängt på fredagar och jag fick återvända till hotellet utan intyg.

Där sprack planeringen. Vi hade planerat att åka till Surin på söndag fm. Nu fick vi boka om bussbiljetterna till måndag em.

Under söndagen konstaterade jag att jag inte hade tillgång till Tv-program med begränsad sändningsrätt trots att jag har ett VPN-abonnemang. Detta har inte varit några problem tidigare. En fråga med hög prioritet att lösa.

Måndag em bordade vi bussen till Surin och kraftigt försenade var vi framme i bostaden vid nio-tiden på kvällen och möttes av bl a vår fyrbenta svansviftare, Jippo.

Det var roligt att komma hem till ett rent och välstädat hem och vår house keeper fick en extra bonus.

Utöver att se till vårt hus och vår hund så har hon haft sina symaskiner med sig och på så sätt parallellt kunna sy kläder mm på beställning till sina kunder hemma i byn.

På tisdag morgon skjutsade hustrun hem henne och symaskinerna och jag fick gott om tid att umgås med Jippo. Så fort jag var utomhus kom han och strök sig mot mig, slickade och nafsade på händerna. Saknaden har varit ömsesidig.

Åter på svensk mark....

Resan gick bra utan några missöden eller förseningar. Byte från tåg till buss i Gävle var dock ingen höjdare med 2 resväskor á 20 kg, handbagage, datorer och kamera mm. Säkerhetskontrollerna (Bangkok och Istanbul) är påfrestande men man förstår ju att de är nödvändiga. Med tanke på allt som händer i Turkiet för närvarande känns det inte helt komfortabelt att byta flight i Istanbul.

Det man frapperas av då man kommer till Sverige är framför allt priserna på flygplatsrestaurangerna. En helt vanlig sallad kostar 135 kronor och är inte annorlunda än den sallad man kan äta i Thailand för runt 100 bath, det vill säga ca 20 – 25 kronor.

Vi möttes av fint väder och när vi anlände till Sundsvall ca 16.30 så var det 19 grader. Vi blev hämtade på stationen av en god vän och han skjutsade oss till lägenheten i Granlo där hans fru vädrat och fyllt på kylskåpet så att vi skulle överleva den första natten.

Det är en hel del att göra då man varit borta i åtta månader och trots att vi tackat nej till all reklam så vägde posten 3,8 kilo och det tog en dryg dag att gå igenom alltihopa. Bilen skulle ställas på och tankas, cyklarna pumpas och mat inhandlas bland mycket annat.

Nu har vi varit hemma en vecka och det känns skönt att vara tillbaka. I takt med tilltagande ålder så känns resorna jobbigare och jobbigare.

Ingen rolig vecka....

Sistlidna vecka var en riktig skitvecka för vår del. Det började med att hustrun drabbades av bältros och det tog ett tag innan jag förstod vad utslagen på ena låret var för något. Men via översättning från Thai till engelska var det ganska snabbt gjort att översätta till svenska. Men något läkarbesök var ändå inte aktuellt tills jag rev i på skarpen. Sjukhusbesök och en plastkasse med olika mediciner och som vanligt en del vitaminer. Nu är det bara att vänta på att det läker ut vilket kan ta flera månader.

Själv har jag under de senaste veckorna upplevt att synen försämrats, framför allt då jag sitter framför datorn och har på eget initiativ inhandlat ögondroppar då jag kopplat det till torra slemhinnor. Det gäller inte bara ögonen utan även munnen där jag vaknat med torra slemhinnor under de senaste åren. Då jag misstänkte Sjögrens syndrom besökte jag vårdcentralen hemma för några år sedan men efter provtagningar avskrevs dessa misstankar.

Även jag uppsökte sjukhuset här borta och fick träffa en ögonläkare som rekommenderade att jag tog kontakt med den svenska sjukvården vid hemkomsten nästa vecka utan att närmare utveckla varför. Han var svår att förstå men jag kan utan vidare påstå att nin thaiändska var bättre än hans svenska.

Hälsan är naturligtvis det viktigaste men andra problem hopade sig innan resan till Sverige. AC:n behagade lägga av när det passade den och inte enligt min programmering och det tog några dagar att få detta fixat. Det är inte bara att acceptera vad en reparatör säger och talar om hur mycket som måste bytas och åtgärdas till dryga kostnader. Det har blivit ett måste att få ett eller flera alternativa utlåtande. Den här gången skilde det tusentals bath då den slutliga räkningen slutade på 200 bath och tre öl som jag bjöd på.             

I slutet på veckan la min iphone ner verksamheten och för att hålla kontakterna fick jag flytta sim-kortet till en begagnad antikvitet där enbart telefonfuktionen fungerade. Det var tydligen inget svårare fel då jag kunde hämta telefonen ca en timme innan vi anträdde resan till Sverige på måndag kväll. Men ändå – nervöst var bara förnamnet. 

                                                 

Åter i Thailand...

Efter fyra månader i Sverige är vi nu tillbaks i Surin. Rolf och Karin hämtade oss klockan 05.00 på tisdag morgon för transport till centralen. En halvtimme senare avgick tåget till Arlanda, vilken är den första station tåget stannar på efter Sundsvall. 

Efter några timmars väntan var det dags att gå ombord på planet till Istanbul där vi landade ca 45 minuter efter tidtabellen. Från Istanbul avgick planet till Bangkok något försenat. Det började kännas att vi varit upp tidigt men det var svårt att sova på planet så jag kan inte påstå att man kände sig utvilad när vi landade i Bangkok. 

Med en temperatur runt 31,5 grader och en taxi med i stort sett obefintlig AC i en trafik som i det närmaste är obeskrivlig blev man inte piggare. Efter en dusch på hotellet kändes det lite bättre och vi anlitade en av hotellets chaufförer som tog oss till marknaden vid Hotell Indra. Han väntade medan vi handlade och det klarade vi av på en dryg halvtimme.

Efter en sen middag på en liten restaurang i närheten av hotellet kom jag så äntligen i säng, men det blev en orolig natt. Jag mer eller mindre stapplade ur bingen 06.30 på torsdag morgon. 

I vanlig ordning måste jag uppsöka vår ambassad för att få några dokument verifierade innan jag ansöker om visa. 

Hotellet ligger ca 25 minuters gångväg från närmaste Sky Tran Station och därifrån till ambassaden tar det ca 20 minuter med tåget som går högt över biltrafiken i Bangkok. Det var en del folk på ambassaden men efter en timme så var proceduren avklarad och jag kunde återvända till hotellet där Mijo anlänt för att skjutsa oss till Surin. 

Efter att ha packat klart och efter visst besvär fått in allt bagage bar det av mot nordöst ganska precis kl 11.00. Jag hade räknat med max 6 timmars resa men ganska snart insåg jag att det skulle ta längre tid då det var många vägarbeten som pågick och där endast en fil var öppen. Detta resulterade i långa köer och låga farter så vi var inte hemma i bostaden förrän kl 19.00

Jag hade sett fram emot ett snabbt sängläge efter att ha packat upp det viktigaste. Det blev inget av med det då vi möttes av en välkomstkommitté bestående av barn, barnbarn, systrar och svåger samt vänner som saknat oss.

Gladast var nog vår hund Zippo, som höll på att slå knut på sig själv i rena glädjeyran.

Till slut kom jag i säng och jag slocknade ovaggad och sov till kl 11.00 på fredag förmiddag.