Motion är bra för hälsan - eller?

Jag har haft problem med det högra benet en tid. Det värker i ljumsken och strålar nedåt mot knät vilket bland annat gjort att jag har haft svårt att sätta på mig strumpor och skor på den högra foten. De senaste dagarna har jag fått stå över motionerandet också. Det har hela tiden förvärrats och jag har vaknat av värken på nätterna så i dag var det inte annat att göra än att besöka sjukhuset, Ruamphat Hospital här i Surin.

Man är väldigt noga på detta sjukhus och man tar i regel många prover och det var inget undantag i dag heller. Blodtryck, blodprover och urinprov till att börja med. Därefter blev någon timmes väntan innan proverna var klara och utvärderade. Sedan stod doktorn på tur och han delade nog min uppfattning om att det kunde handla om en överansträngning i samband med mitt motionerande, eftersom samtliga prover var normala. Men för säkerhets skull tyckte han att jag skulle genomgå en röntgenundersökning också. Inget som förvånade mig direkt, för oavsett vilka problem jag haft när jag besökt detta sjukhus så har jag alltid blivit rekommenderad att genomgå en röntgenfotografering.

Så det var bara att hänga på sjuksystern som lotsade mig till röntgenavdelningen. Det blev en stunds väntan men sedan var det min tur. Cirka 10 minuter senare var plåtarna framkallade och jag fick ta rygg på en ny sköterska tillbaks till läkaren igen.  

Plåtarna visade inget onormalt så diagnosen blev muskelinflammation. Han ordinerade vila från motion i sex veckor och sjukskrev mig i fjorton dagar (vi får väl se hur det blir med det) och sedan skrev han ut medikamenterna.

Sedan var det väntan igen, det tog nästan en timme innan jag fick betala och sedan tog det en kvart till innan jag fått ut medicinerna. Ganska precis fyra timmar tog från det att jag anlände till dess att jag lämnade sjukhuset med två kassar, en med röntgenplåtar och en med fem olika mediciner och anti-inflammatorisk salva.

Nu tillhör jag inte den kategori människor som okritiskt sätter i mig det som skrivs ut här borta och efter en koll på internet så var det endast två mediciner och salvan som jag kunde finna lämpade för mina problem och den aktuella diagnosen. Resten står jag över.

Det kan ju kännas som en relativ lång tid att befinna sig på sjukhuset i fyra timmar men omsätter jag det hela till svenska förhållanden, som jag har en viss erfarenhet av, så gick det på en grisblink. I Sverige hade det nog tagit fyra veckor – minst, med tidsbeställning, läkarbesök, remisser, röntgen, recept etc.