Nu är det svettigt….

Det är sällan det kan bli för mycket av det goda, men nu känns faktiskt värmen ganska besvärande och varmare lär det bli. April brukar vara den varmaste månaden här borta hos oss.

I förra veckan inhandlade jag en ny solstol då jag slitit ut den gamla.

36,2 grader i skuggan är pressande och då känner man inte för att göra alltför stora rörelser. Att vända blad i en god bok och att lyfta ett ölglas kan vara lagom ansträngande i det här klimatet så det klarar jag utan att svettas allt för mycket.

Men fläktarna får jobba och det är inte direkt gratis.

Trots både fläktar och AC är det svårt att somna på kvällarna.

Men då jag tänker på alternativet mår jag mycket bättre.

När jag inte har snöskottning att ta till får jag i stället slita på ergometercykeln och i singelgymmet för att få den motion som en man i min ålder har behov av för att hålla matchvikten och må bra.

I förra veckan avlade en kusin till barnen ingenjörsexamen och det var en stor ceremoni på skolan vilket jag sett fram emot. På grund av mitt höftproblem så tvingades jag dock avstå från att delta. Efter ceremonin på skolan så inbjöd svågern och svägerskan till middag på en restaurang strax utanför Surin. Det serverades bara thaimat men kocken hade grillat lite kyckling åt mig vilket jag uppskattade då jag slutat äta kolhydratrik mat som t ex ris, potatis och pasta.

Vi var 16 deltagare på middagen som gick loss på 2900 bath. D v s ca 760 svenska kronor.

Prisnivån på mat och dryck är en av de fördelar jag uppskattar mest med att tillbringa större delen av min tid här borta, 800 mil från det där lilla kalla landet nära nordpolen där jag växte upp.

Inte mycket till ljus i tunneln....

Mitt ben fortsätter att krångla och i går var jag på mitt andra återbesök på sjukhuset och jag upplever tyvärr inga förbättringar. Jag tar mig fram, haltande som en gammal gubbstrutt för närvarande. Det blev än en gång nya medikamenter, salvor och kylspray.

Som jag berättat tidigare så körde jag igång ett lite tuffare motionsprojekt direkt efter nyår i syfte att gå ned några kilo och reducera midjemåttet så att jag bland annat skall kunna använda en del av de byxor och jeans som krympt i det fuktiga klimatet här borta. Jag var på mycket god väg men tyvärr så tog jag tydligen i lite för hårt och nu har jag problem med inflammation i mitt högra ben. Att ge sig ut på någon joggingtur finns inte på kartan. Värk är bara förnamnet.

Igår fick jag träffa en ny läkare, en ortoped och han hade ingen annan uppfattning än sin företrädare, nämligen att jag överansträngt benet och drabbats av inflammation i muskler och ligament. Jag fick dessutom motta ett antal förmaningar angående mina motionsaktiviteters omfattning i förhållande till min ålder och det fallet fick han fullt understöd från hustrun. Minst en månad i stillhet löd domen. Han tyckte inte heller att jag skulle tillbringa alltför mycket tid i min solstol och även i detta fall väl understödd av hustrun som alltmer börjar påminna om svenska ”stridsledningar”.

Släkten kommer också med goda råd, som att till exempel besöka ett tempel och låta en munk ”läsa bort” mitt problem. Jag avstår dock denna variant tills vidare. Det får i så fall bli i en situation där desperationen övertagit allt sunt förnuft.

Motion är bra för hälsan - eller?

Jag har haft problem med det högra benet en tid. Det värker i ljumsken och strålar nedåt mot knät vilket bland annat gjort att jag har haft svårt att sätta på mig strumpor och skor på den högra foten. De senaste dagarna har jag fått stå över motionerandet också. Det har hela tiden förvärrats och jag har vaknat av värken på nätterna så i dag var det inte annat att göra än att besöka sjukhuset, Ruamphat Hospital här i Surin.

Man är väldigt noga på detta sjukhus och man tar i regel många prover och det var inget undantag i dag heller. Blodtryck, blodprover och urinprov till att börja med. Därefter blev någon timmes väntan innan proverna var klara och utvärderade. Sedan stod doktorn på tur och han delade nog min uppfattning om att det kunde handla om en överansträngning i samband med mitt motionerande, eftersom samtliga prover var normala. Men för säkerhets skull tyckte han att jag skulle genomgå en röntgenundersökning också. Inget som förvånade mig direkt, för oavsett vilka problem jag haft när jag besökt detta sjukhus så har jag alltid blivit rekommenderad att genomgå en röntgenfotografering.

Så det var bara att hänga på sjuksystern som lotsade mig till röntgenavdelningen. Det blev en stunds väntan men sedan var det min tur. Cirka 10 minuter senare var plåtarna framkallade och jag fick ta rygg på en ny sköterska tillbaks till läkaren igen.  

Plåtarna visade inget onormalt så diagnosen blev muskelinflammation. Han ordinerade vila från motion i sex veckor och sjukskrev mig i fjorton dagar (vi får väl se hur det blir med det) och sedan skrev han ut medikamenterna.

Sedan var det väntan igen, det tog nästan en timme innan jag fick betala och sedan tog det en kvart till innan jag fått ut medicinerna. Ganska precis fyra timmar tog från det att jag anlände till dess att jag lämnade sjukhuset med två kassar, en med röntgenplåtar och en med fem olika mediciner och anti-inflammatorisk salva.

Nu tillhör jag inte den kategori människor som okritiskt sätter i mig det som skrivs ut här borta och efter en koll på internet så var det endast två mediciner och salvan som jag kunde finna lämpade för mina problem och den aktuella diagnosen. Resten står jag över.

Det kan ju kännas som en relativ lång tid att befinna sig på sjukhuset i fyra timmar men omsätter jag det hela till svenska förhållanden, som jag har en viss erfarenhet av, så gick det på en grisblink. I Sverige hade det nog tagit fyra veckor – minst, med tidsbeställning, läkarbesök, remisser, röntgen, recept etc.

Hemlandstoner....

Nu har vi varit hemma drygt en vecka och även om vädret inte har varit vad man hoppats på så finns det annat man uppskattar med Sverige.

Stilla flyter Selångersån

En hårdbrödsmacka med prickekorv, filmjölk med müssli och blåbärssylt eller varför inte bruna bönor och bogfläsk som är exempel på sånt jag fått avstå under de senaste åtta månaderna och som jag tar igen nu. Det lär säker bli en och annan princess- och knäckbakelse också. I stället för den uteblivna julskinkan får det bli en midsommarskinka under förutsättning att jag får tag i en rimmad skinka.

Att ha förmånen att komma ut i den svenska naturen är lite annat än att utöva motionsaktiviteter i Surins motionsinrättning med sina tvåkilometersbanor även om den anläggningen tillhör en av Thailands bästa. Att följa Selångersån, att runda Selångersfjärden eller att ta ett eller flera varv i Bergsåkers elljusspår känns helt överlägset. Här kan vi också tala om höjdskillnader vilka inte alls finns i Surin.

Men tyvärr så finns det en del som gått snett i mitt hemland också och till det tänker jag återkomma.  

Motionsaktiviteter i stan.....

Motionerande thailändskor

Det är anmärkningsvärt mycket folk som ägnar sig åt motion i Surin. Sedan motionsparken färdigställdes så har det bara blivit fler och fler. Det spelas fotboll, badminton, basket och folk går, joggar, springer och cyklar. Andra tränar upp musklerna men tyvärr så räcker inte styrketräningsmaskinerna till och rätt vad det är så brinner det till hos någon som tycker att han får vänta för länge på sin tur och då hänger smockan i luften.

Pigg pensionär på banan

Hälften av Surins poliskår var på banan en dag och jag noterade att det var en hel del av dem som skulle ha problem med att jaga bovar till fots. Vad jag förstod så hade i alla fall trafiken i stan flutit utan störningar under den tiden de tränade så de kanske skulle befinna sig på löparbanan lite oftare.

Det är en blandning av människor som joggar och går i likhet med mig. Det är unga, medelålders- och lite äldre personer, både manliga och kvinnliga som finner ett nöje i att anstränga sig lite grand och förhoppningsvis förbättrar flåset och blir av med lite övervikt.

De flesta kommer som de är, inga prestigefulla märkeskläder men den kvinnliga delen kör gärna med täckta ansikten till skydd för den nedgående solens strålar.

Det är viktigt att hålla kroppen i trim...

Nu lider vintern mot sitt slut här borta och sakta men obönhörligt smyger sig den torra perioden på. Så från och med nu och fram till och med mitten på maj blir man inte överraskad om temperaturen stiger till över fyrtio grader. Redan nu har vi haft några dagar då termometern visat strax över fyrtio grader. Jag gillar värme men någon måtta får det ju vara, framför allt då vi har en bit till havet.

Att bedriva några motionsaktiviteter utomhus faller ju också på sin egen orimlighet med temperaturer över trettiofem, fyrtio grader. Nu är det tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen som gäller och för min egen del så föredrar jag eftermiddagarna.

Jag har som målsättning att ta mig runt mellan fyra och åtta varv, fyra till fem gånger i veckan och varje varv är drygt två kilometer. Jag försöker att hålla en takt på drygt sex km/tim och det brukar fungera för det mesta. Går jag åtta varv så dricker jag runt tre liter vatten och får då gå några vändor till bilen för att fylla på vattenflaskan.

När man går/joggar så dyker det upp mycket tankar i huvudet och många är de gånger då jag tänkt på de tider jag klarade av att prestera på trekilometers-banorna på Plutonchefskolan på LV5 i Sundsvall och på Kadettskolan i Göteborg som tjugoårig befälselev och tjugotvåårig kadett. Runt nio minuter och sällan över tio var vad som gällde på den tiden. Nu tar det runt tjugofem minuter och ibland längre tid att klara samma sträcka. Jag tycker definitivt inte om att bli gammal och det värsta är att man inte kan göra ett skit åt det.

Åter på banan efter infektionerna....

Byggnader i parken.

Nu har vi äntligen hämtat igen oss från luftrörsinfektionerna och kommit igång med motionerandet. Innan det var färdigt så var nästan hela familjen smittad. Själv åkte jag på en repris också, och den var värre än den första varianten. Det känns att man förlorat mycket krafter och det kommer säkert att ta sin tid innan jag kommit tillbaks på samma nivå konditionsmässigt som jag låg på innan jag drabbades av infektionen. Det blir ju också lätt att man uppnår samma vikt som en full rissäck och dessutom börjar se ut som en sådan utan motion.

Några cyklister på banan.

Tyvärr så lyckades vi smitta ned Christer och Noj också, men de verkar nu vara på bättringsvägen.

Full fart i "maskinerna"

Strax före årsskiftet var man klar med upprustningen av motionsparken och nu är både joggingbanan och cykelbanan nyasfalterade. Det är bara att hoppas att det är bättre kvalité på jobb och material den här gången. Att asfaltera om var tredje år håller ju knappast i längden. Man har också utökat antalet maskiner för muskelträning och färdigställt flera planer för basketball. Men man kan också se att klimatet, sol, värme och regn sliter hårt på de byggnader och annat som uppförts i parken.
Vi kan i alla fall notera att det blivit en populär plats för människor som vill hålla kroppen i trim, då det är hundratals personer som utnyttjar anläggningen varje dag. Tidigt på morgonen och på eftermiddagarna då solen är på väg ned är det full fart på aktiviteterna. Det är en festlig blandning av åldrar och kroppsformer, olika tekniker att förflytta sig och inga som helst krav på moderiktiga kläder och skor. Folk springer, cyklar, joggar, promenerar, skuttar och hasar sig fram utan att lyfta fötterna. Att ta sig framåt medels hasning verkar vara ett nationellt drag hos den kvinnliga befolkningen i landet även om det finns undantag.

Sommaren nu svunnit har sin kos....

Det är mer än en månad sedan jag skrev något på min blogg. Det beror inte på att det inte händer saker som är värda att kommentera och belysa. Det handlar snarare om att inspirationen inte finns där och att det varit mycket annat i sommar. Jag får väl också erkänna att det varit dåligt med uppföljningen efter regimskiftet i Thailand, så visst har det funnits en del att skriva om.

Så helt plötsligt så dunkar hösten på dörren och yrvaket undrar jag vart sommaren tog vägen. Det som dominerat den här sommaren är framför allt bärplockningen, där har vi lagt ned mycket tid. Det handlar ju inte bara om själva plockningen, bären skall ju rensas också. En verksamhet som jag inte deltar i annat än med goda råd och glada tillrop i produktivitetsfrämjande syfte. Det rent praktiska sköter hustrun medan jag marknadsför produkterna (blåbär och lingon), sköter kundkontakter och leveranser. Grovrensningen sker med hjälp av dammsugare och sedan sker efterrensningen för hand. Även om arbetet utförs på balkongen så kan det bli irriterande stökigt i lägenheten också och då främst i köket. Det är vid sådana tillfällen jag får påminna om att kraven på ”Swedish clean” är betydligt högre än på ”Thai clean” vilket kan få hustruns mungipor att peka nedåt.   

Tillgången på bär har varit något bättre i år än förra året men det har varit betydligt färre plockare i skogen i år än tidigare år vilket gjort att det gått lite bättre än förväntat. Bäruppköparna har inte haft något roligt år trots att priset för orensade bär legat högre än någon gång tidigare och jag undrar vad som skall hända nästa år då grossisternas frysutrymmen gapar ännu tommare än i år?

Jag frapperas också av att man inte ser några svenskar i skogarna som drygar ut pensionen eller arbetslöshetsunderstödet med bärplockning. Men det kanske är lättare att sitta där hemma i stugvärmen och gnälla om hur dåligt man har det?

För min egen del så har den motion man får då man rör sig i skogen varit det mest positiva samtidigt som jag naturligtvis gläds åt att hustrun får med sig en hygglig slant då vi återvänder till Thailand. 

I början på sommaren köpte vi en cykel åt Yaya, men som sagt det har varit en hel del så cykeln kommer nog inte att användas förrän nästa sommar.

Umgänget med vänner och bekanta har också fått stå tillbaka vilket jag beklagar men ibland har jag varit så trött att jag till och med somnat framför TV: n då man visat V75-loppen live.

Nu är det i alla fall så gott som färdigplockat och den sista leveransen sker på lördag.

Rapport från blåbärsskogen....

Då har vi kommit igång med blåbärsplockningen och i vanlig ordning har man blivit smärtsamt medveten om att man har en massa muskler som inte använts sedan samma tid förra året. Bara att sätta på sig sockorna på morgonen är förenat med plågsamma besvär. Men efter några dagar blir det bättre och man kan åter gå med rak rygg. Vi har också hunnit konstatera att det inte blev något lysande bärår i år heller. Men hitintills ser det i alla fall ut som om det blir något bättre än förra året, vilket kanske inte säger så mycket då förra året var ett av de sämsta bäråren jag varit med om. Samtidigt så är det stora lokala avvikelser och man måste naturligtvis hitta de rätta ställena. Att sitta och spana efter blåbär från bilfönstret är bara att glömma, skall man hitta något så måste man in i skogen, djupt in i skogen.

Skogen är som vanligt full av mygg och annan ohyra och efter första dagen är det ”keps på” som gäller då mitt hårlösa huvud (omskrivning av flint) tydligen utgjorde en lockande landningsbana och inbjudande depå för de blodsugande krypen. Självklart investerades det omgående även i myggmedel, både spray och roll on.

I går såg jag att Yaya hade ett bett på ena armen som var svullet och hon förklarade att hon blivit biten av ”püng”. Hon hade ytterligare fyra bett varav ett i nacken och ett bakom ena örat. Vadå ”püng” undrade jag och det var bara att ta fram lexikonet och kolla. På svenska betyder ”püng” bi och jag förklarade att det inte finns några bin i skogen då bin är lite av ”tamdjur” hos oss. Jag misstänkte och förklarade att det måste vara getingstick och då kom det fram att hon tydligen kommit åt ett jordgetingbo med bärplockaren. Fem stick och inte ett ord till mig förrän jag ser ett svullet stick dagen efter. Själv hade jag nog lagt ner rörelsen för dagen efter bara ett stick.

I år har vi som målsättning att inte sälja något orensat och hitintills har det gått bra då efterfrågan år bra. Beställningarna kommer in i jämn takt och affärerna rullar på. Vi kommer överens med kunderna om leveranstidpunkt vid beställningstillfället och på så sätt slipper vi svinn också.

Stark i anden men svag i köttet…

I Sverige finns mycket som inte finns i Thailand och då tänker jag främst på sån’t som går att äta.

Princess- och knäckbakelser, wienerbröd, småfrallor, ost, prickekorv, falukorv, grädde (till jordgubbarna) och en massa andra ätbara attraktioner som fungerar som riktiga kaloribomber.

Övergången från ris, nudlar, soppor och annan kalorifattig föda blir lätt en aning dramatisk då den egna karaktären har svårt att stå emot alla frestelser som exponeras i konditoriernas och butikernas välfyllda hyllor.

Trots motion i nästan samma omfattning som i Surin så börjar nu delar av kroppen att anta en icke önskvärd form och volym, så från den 1 juli är det skärpning som gäller.

Det är i alla fall en målsättning

Ingenting värt att fira...

I går blev jag ett år äldre igen, det går med en häpnadsväckande fart när man passerat 60-strecket.
Däremot tog det lång tid innan man fick köra moped, ta mc-körkort och körkort för bil, men det var då det – en annan tid ett annat liv.
Fast jag sagt ifrån att jag inte vill påminnas om denna verklighet så blev det uppvaktning i vanlig ordning från familjens sida.

På kvällen firade jag och hustrun på DNA, ett litet ställe som några vänner öppnat här i Surin.
Trots åldern känner jag mig pigg och alert och jag kör mitt motionsprogram fyra, fem gånger i veckan så konditionen är det inget fel på. Det brukar bli ett pass på mellan 10 och 16 kilometer vid varje tillfälle och det känns skönt att slippa dra på halkskydden på skorna.

Nu har man kompletterat ”motionsparken” med massor av styrketräningsmaskiner. De flesta av dem är så finurligt konstruerade att det inte behövs några vikter. Det bygger på att man har sin egen kroppsvikt som motvikt.
Man har även färdigställt två basketplaner samt flera badmintonplaner.
Thailändare har väl aldrig varit direkt kända för att gilla motion men på eftermiddagen då solen är på väg ner så är det säkert upp emot 500 personer eller fler som är engagerade i olika motionsaktiviteter i parken. På morgonen, innan solen gått upp är det ännu fler - har jag hört.

Trots alla fina förutsättningar här borta så händer det att jag längtar hem till skidåkningen på fjället, men med det väder som varit där hemma i år så har det snabbt gå över varje gång tanken kommit upp.

Det är svårt att hinna med allting...

Det är en del att stå i för närvarande. De viktigaste matcherna från Australian Open i tennis visas på dagtid här. Det är inte vad man kan säga om Premier Leaguge som börjat spela matcherna på vardagar vilket gör att de visas efter midnatt här borta.
Robin Söderling gjorde en riktig skitmatch i åttondelsfinalen när det verkligen gällde. Jag hade väntat mer av honom.
Sedan blev Nadal ordentligt avklädd av landsmannen Ferrer som vann kvartsfinalen enkelt. Jag tyckte det var bra. Finns det ingen som kan säga åt Nadal att sluta med tjafset han har för sig då han skall serva, som att dra shortsen ur arslet och stryka tillbaks hårtestarna på båda sidor om huvudet. Tittar inte karl’n på sina egna matcher efteråt – man undrar ju?
Berbatov fick be på sina bara knän för att få stanna kvar i Manchester United och det var långt ifrån självklart att han skulle bli kvar. Nu är han lagets främste målskytt och leder dessutom Premier Leauges skytteliga överlägset. Han räddade förövrigt United från ett nesligt nederlag mot Blackpool härom natten genom att reducera Blackpools tvåmålsledning och slå in vinstbollen några minuter innan slutet. Han är på rätt plats i de flesta lägen, en verklig tillgång för United som jag ser det.
Nästa omgång spelas också på vardagar, fan vad trött jag blir.
I morgon möts Federer och Djocovic i semifinal i Australian Open. Det kan bli en svår nöt att knäcka för Federer då Serben spelat bra under hela turneringen.

Utöver idrotten skall man hinna med att motionera ett par timmar om dagen och framför allt måste jag koncentrera mig på att få in V75:an varje lördag, vilket inte lyckats så bra hitintills i år. Men mina spelkamrater är ett tålmodigt gäng.

Åren bara rinner iväg...

Det blev ett lugnt nyårsfirande den här gången. Jag hade köpt en grill som vi invigde på nyårsaftonen. Barnen hade fått lov att bjuda hem några kamrater på eftermiddagen. Mijo hade sin pojkvän här och Mort en av sina klasskompisar. Rem bjöd hem hela fotbollslaget med motiveringen att han inte bara kunde fråga en eller två. Det är ju tur att det är ett sjumannalag. Vi hade handlat gott om mat så det var inga problem, det räckte till alla och blev över också. Zippo hade fått ett smaskigt ben men han var mer intresserad av vad alla andra hade på tallrikarna. Han är rädd för fyrverkerier och smällare men så länge vi var utomhus var det inga problem, han knappt reagerade. Men när vi förflyttade oss inomhus höll han på att krypa ur skinnet så han fick sova i vardagsrummet.
Nu har fotvårtan slutat att besvära och influensan har gett med sig även om jag fortfarande har problem med ögonen. Så i dag har jag kommit igång motionerandet efter ett allt för långt uppehåll och flera kilon tyngre. Det blev en lugn inledning på morgonkvisten med en åtta kilometers promenad i moderat tempo. Målsättningen är att jag skall köra fyra fem gånger i veckan tills vi återvänder till Sverige i början på juni.

Kvalitetsbrister på dyra träningsskor...

Nu har jag slitit ut ytterligare ett par träningsskor. Trots priset så tycker jag inte att träningsskorna håller den kvalitet man kan begära.

Detta oavsett om man köper dem i Bangkok eller Sundsvall. Jag har provat olik märken och det verkar inte vara någon större skillnad.

Den här gången är det ett par Nike Air som gjort sitt – och lite till. Nu har jag valt ett par Asics, så vi får väl se hur länge de stoppar. Det blir mellan sju och tio kilometers motionerande i veckan så det gäller att ha riktigt på fötterna så man slipper värk i benen.

Kulan borta, ”handtagen” kvar......

Med en stenhård disciplin, nästintill orubblig karaktär och ett krävande motionsprogram har jag lyckats trolla bort de onödiga kilona och minskat magens omkrets nästan helt i linje med min målsättning och med lite god vilja kan man nu skönja en magmuskel

Nu har ju inte målsättningen varit att se ut som en nylaxerad vegan utan syftet har mer varit inriktat på att kunna använda kläder som inte passat den tidigare kroppsformen.
Men som framgår av rubriken så är jag inte helt nöjd eftersom ”handtagen” är kvar. Så det blir att kämpa vidare.

På knappt tre månader har jag lyckats slita ut ett par Nike Air skor så nu blir det att handla nya i Bangkok eftersom det inte finns liknande skor att köpa i Surin.

I arbetstagen...

I veckan har jag skrapat, spacklat och slipat husgrunden. I går grundmålade jag och tre timmar senare startade ett riktigt åskväder med kraftiga vindar, blixtar och rejält med regn. Det mesta av grundfärgen regnade bort så det jobbet är fortfarande ogjort.
Det var ett ihållande oväder som drog över Isan under natten och inte förrän framåt morgonen slutade regnet. Men det torkar upp snabbt och vid halvåtta drog jag iväg på en motionstripp. Det var kallt och ruggigt och det blåste ganska bra men det blev nästa 14 kilometer ändå. När jag kom hem och kollade termometern blev jag ordentligt förvånad trots att jag upplevt det lite kyligt.
Det visade sig att vi bara hade drygt 20 grader, en sänkning med nästan 16 grader sedan gårdagen. Men det är i alla fall varmare här än vad det är hemma i Sverige.

Det går åt rätt håll...

Jag kan inte påstå att kilona rasar direkt, men det går åt rätt håll i alla fall. På en vecka har jag blivit 1,2 kilo lättare.
Det är ingenting som ger sig själv, nyttigare mat, mindre portioner, lättdrycker, situps, snöskottning och motion är vad det handlar om.

Det handlar också om karaktär, att kunna stå emot när det vankas något gott och kaloririkt oavsett om det är i fast eller flytande form.
Det är konstigt att allting som är gott, eller gör gott är onyttigt medan det som är nyttigt i regel smakar pyton.
Nu blir det en dunderkur på en månad innan jag nått min idealvikt på ca 75 kilo.

Kilona bara smög sig på...

På bara sex veckor har jag lyckats öka min vikt med mer än fem kilo sedan jag kom till Sverige. Från att ha pendlat mellan 75 – 76 kilo så handlar det nu om 81 – 82 kilo.
Jag måste tillstå att jag skäms. Det finns inga som helst bortförklaringar eller förevändningar, det är helt och hållet mitt eget fel. Från ett sunt liv i Thailand så har det nu blivit ett liv i frosseri och överflöd av mat och dryck från det svenska julbordet.
De dagliga motionsaktiviteterna i Thailand har också reducerats till ett minimum under den sista månaden. Kallt ute, snö och halka har blivit mina ursäkter att hålla mig inne.
För varje kilo som jag lagt på mig så har midjans omkrets ökat med ca 1 cm d v s i mitt fall så rör det sig om 5 – 6 cm.
Det innebär bland annat att jag från livremmens näst innersta hål har fått flytta till det yttersta hålet. Som om det inte vore nog så har de flesta av mina byxor blivit oanvändbara p g a att de blivit för små.
Nu får det vara nog, nu är det dags för nyttigare mat, mindre drycker och framför allt mer motion. Jag börjar direkt i morgon, det lovar jag mig själv.