När jag för många år sedan startade min blogg var avsikten i första hand att hålla vänner och bekanta samt andra intresserade uppdaterade av
hur det var att etablera sig och fortsättningsvis leva i ett främmande land på
andra sidan jordklotet. Jag ville löpande informera om hur jag upplevde mitt
nya liv, skillnaderna mellan Sverige och Thailand i både i positiva och
negativa betraktelser. Hitintills, efter drygt elva år har det mesta varit
positivt. För mig har det varit självklart att ta seden dit jag kommer och att visa
respekt för människor, religion och kultur även om jag inte delar alla
uppfattningar och föreställningar. Jag upplever att jag mötts av respekt
tillbaka men jag skäms ibland då folk frågar hur länge jag bott här och inte
pratar bättre thailändska än jag gör.
Jag hade också som målsättning att kommentera politiska
beslut och konsekvenser av dessa beslut i mitt gamla hemland. Jag ville även
peka på sådant som man kanske upplever lite konstigt, ovanligt eller (o)lustigt
då man befinner sig långt hemifrån.
Resor, travsport och fotboll var också områden som jag ville
belysa och kommentera i min blogg.
Min målsättning var också att hålla allt på en lättsamt
underhållande och humoristisk nivå. Om jag lyckats med det eller inte får andra
bedöma
När jag nu ser tillbaka några år så har min blogg nästan
till övervägande del blivit en samhällskritisk inlaga mot det som händer i mitt
hemland och mot de politiker och de journalister som verkar där.
På grund av mina åsikter om det som sker och om vilket inte
får nämnas i det politiskt korrekta landet där jag växt upp, arbetat och bott
under den största delen av mitt liv märker jag att en del personer som jag
betraktat som mina vänner nu drar sig undan och inte vill kännas vid mina tankar
och åsikter.
Det är lite av samma sak som inträffade då jag och min sambo gick
skilda vägar för drygt elva år sedan.
Jag är nu sjuttio år, haltar fram med hjälp av käppen men bestämmer
helt över mitt eget liv och får ha vilka åsikter jag själv väljer utan att
någon annan behöver må illa över det och jag umgås med några personer som jag
betraktar som vänner även om våra uppfattningar inte sammanfaller till hundra
procent alla gånger och det räcker för mig – och förhoppningsvis även för dem.
Jag kommer att fortsätta mitt samhällskritiska engagemang
mot tokigheterna som sker i mitt land och jag riktar inte kritiken mot
invandrarna utan mot de politiker och den svenskfientliga makt- och mediaeliten
som omvandlat ett fint land till något som kan benämnas Absurdistan på bara fem
decennier och där alla som inte ställer upp i hyllningskören eller inte håller
käften får rasiststämpeln i pannan, men jag vet var jag står och vad jag tycker
och på ren svenska skiter jag i det. Det skulle många andra svenskar också
göra, det finns inget att skämmas över när vi reagerar på det som sker.
Men det
kanske är bättre att stoppa huvudet i sanden än att vakna upp innan det är för
sent.
För drygt ett halvår sedan fick jag frågan av en svensk som
är både välutbildad och som jag upplever, intellektuell ”om jag på fullt allvar trodde att media
mörkade, vinklade och undanhöll fakta för läsarna”. Då jag svarade att jag
trodde det fick jag bara en huvudskakning till svar.
I dagens nätupplaga av Aftonbladet kan man se hur de manipulerar
United Minds senaste opinionsmätning då grafik och siffror inte stämmer överens.
Mp får 8,5%, SD får 11,0% och V får 6,8% men grafiskt fram ställs det som att
MP är det tredje största partiet och SD är marginellt större än V.
Var och en kan dra sina egna slutsatser om svensk media.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar