Regeringskris snart?

Jag har svårt att förstå att socialdemokrater och miljöpartister fortsätter att krampaktigt klänga sig fast vid varandra, men det kanske inte är så konstigt ändå då båda partierna hitintills satt makten före ideologierna.

Den siste partiledaren för socialdemokraterna som var en genuin och riktig socialdemokrat var Ingvar Carlsson och före honom så var det Tage Erlander. Båda var influerade av Nils Karlebys idéer som kom socialdemokratin att skilja ut sig från både borgerligheten och kommunismen och bli ett parti som gick sin egen väg genom en ny och radikal formulering åt vad man menade med socialism.

Men sedan har det gått käpprätt åt h-vete vad gäller ideologin.

Efter Ingvar Carlsson har det varit en lång ökenvandring. En feodalherre, en slarvmaja, tio månader Håkan Juholt och nu en partiledare som helt saknar karisma. Men om honom kan man i alla fall säga att han har haft ett riktigt jobb, vilket man inte kan säga om många toppolitiker idag, oavsett partitillhörighet.

Än Olof Palme då?

Säkert den mest intelligenta statsminister Sverige någonsin haft. Men han förlorade ett val, där han borde vunnit plättlätt, p g a att han mobbade Torbjörn Fälldin. Hans aggressiva framtoning blev hans fall där.

Men i mina ögon förlorade han all trovärdighet då han tog en sexköpande justitieminister i försvar och tog heder och ära av journalisten Peter Bratt som avslöjade skandalen som sedermera benämns ”Geijeraffären”.

Miljöpartiet lyckades ta sig in i Sveriges riksdag för första gången 1988. Mitt i valrörelsen det året dog över 5 000 sälar och då blev miljön den viktigaste politiska frågan i det valet. Efter att inte ha klarat fyraprocentspärren 1991 har partiet dock vid varje val klarat sig kvar i riksdagen, några gånger med minsta möjliga marginal.

De säger sig vara en del av en global grön rörelse som strävar efter en värld där alla kan leva goda liv utan att försämra förutsättningarna för kommande generationer vilket bland annat tagit sig uttryck i en oreglerad invandring till vårt land.

Efter valet 2014 bildade man regering tillsammans med Socialdemokraterna.

Inför valet 2018, med opinionssiffror som får paniken att sprida sig och en medlemsflykt som trotsar all beskrivning, profilerar man sig nu som ett parti som vill öka invandringen, förbjuda miljontals bilar i stadskärnorna, chockhöja drivmedelsskatterna och nu senast en ”köttskatt”.

Det är inte utan att man frågar sig vilka man vänder sig till? Hur definierar man målgruppen?

Sedan senaste valet har ca hälften av medlemmarna lämnat partiet, det har varit lite som att ”råttorna lämnar det sjunkande skeppet”.

För några dagar sedan var Fridolin på statsbesök i Ungern med anledning av att Ungern använder Sverige som ett avskräckande exempel i flera avseenden – vilket Ungern inte alls är ensam om.

Han hävdade, precis som Stefan Löfven gjorde i sitt USA-besök för några veckor sedan, att det inte finns några no go-zones i Sverige.

Det finns inga sådana, det är en lögn, enligt språkröret Fridolin.

Jag är helt övertygad om att det här samarbetet kommer att straffa sig för båda partierna i valet den 9 september i år.

Brutna vallöften, världens högsta skatter, en sjukvård i kris, skola och äldreomsorg likaså samt höjd pensionsålder och försöken att tysta regimkritikerna kommer att bli avgörande frågor och 

Socialdemokraterna kommer att göra sitt sämsta val någonsin medan Miljöpartiet inte kommer att vara i närheten av att klara sig kvar i riksdagen.

Allt förtroendekapital är förbrukat för lång tid framåt

Det är svårt att ta in att partistrategerna inte insett detta och avbryter samarbetet fortare än snarast.

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Stefan Löfven inom en snar framtid kommer att tillkännage att han avser ombilda regeringen alternativt att MP meddelar att man lämnar regeringen.

"Rädda det som räddas kan", lär bli parollen.