Åter i Surin....

Nu är vi hemma i Surin efter några trevliga dagar i glada vänners lag i Sihanoukville. Två dagar före återresan var vi och lämnade in kläder för tvätt hos en granne till hotellet. Utöver tvätteriet så bedrev familjen en liten resebyrå som även inkluderade transporter till och från flygplatsen. Han högg till med tjugo USD för transporten när jag frågade om priset och jag accepterade direkt varvid jag tyckte mig skönja en viss besvikelse i hans anlete. Kanske skulle han ha chansat med 25 dollar?

Hotel coolabah i Sihanoukville

Han skulle hämta oss kl 13.00 vid hotellet. Men innan dess blev det några timmar på beachen och Kjell och jag avslutade med en långpromenad efter stranden innan det var dags att skiljas för den här gången.

Lunchen intog vi på hotellet och chauffören dök upp som han lovat. En dryg halvtimme senare var vi framme på flygplatsen där vi blev sittande några timmar i väntan på avgången till Seam Reap. Det blev en lugn flygtur och direkt då vi landat kollade jag upp transportalternativen från flygplatsen in till stan. Jag bokade en taxi för sju dollar. Sedan blev det en lång väntan på bagaget och då vi äntligen fått det så noterade jag att det var en lång kö till taxibeställningen. Det gäller att göra saker i rätt ordning.

Baren på hotellet

I Seam Reap bodde vi på ett lite lyxigare place än i Sihanoukville. Royal Crown Hotel & Spa heter hotellet, som jag kan rekommendera. Vi checkade in, fräschade till oss och uppsökte nattmarkanden som låg på bekvämt gångavstånd. Där åt vi middag och Yaya handlade lite presenter till familjen. Eftersom det är farsdag (Kungens födelsedag) på onsdag blev det några farsdagspresenter också.

Dagen efter hade vi beställt hämtning klockan 09.00 av samma kille som körde oss från O’Smach till Seam Reap och han dök upp på slaget nio. Det framkom senare att han åkt ned dagen före och övernattat i bilen i nära anslutning till hotellet.

Poolen

Det är ett spännande landskap vi kan ta del av de ca 160 kilometerna tillbaka till O’Smach. Monsunperioden har nyss slutat och alla vattendrag, floder, åar och diken har börjat tömmas. Risfälten är till synes oändliga och här och var kan man se blommande lotusar. De hus och mindre samhällen vi passerar vittnar om betydligt lägre standard än i Thailand. Det är ingen trafik att tala om men den som ändå förekommer väcker en viss uppmärksamhet från min sida. Sprillans nya Lexus stadsjeepar, vanliga trampcyklar, fullastade motorcyklar, lastbilar av okända märken som sjunger på sista versen och oxkärror samsas om utrymmet på vägen i en avspänd takt långt ifrån hetsen på den sidan av gränsen där vi bor.

Efter två timmar och fem minuter är vi framme i O’Smach och samtidigt som vi får våra utresestämplar i våra pass ser vi Christer och Noj komma från andra hållet. Christer har ett visum som måste förnyas var tredje månad och nu var det aktuellt. När det administrativa var avklarat lämnade vi in vårt bagage på casinots bagageförvaring innan vi tog del av lunchbuffén. Därefter blev det en kort tripp till marknaden för inköp av en flaska Old Parr mm.

Royal Crown & Spa i Seam Reap

Thailändare är av födsel och ohejdad vana sjukligt spelintresserade så det blev även ett besök på casinot innan vi hämtade ut bagaget och korsade gränsen till Thailand. Yaya hade lite flax vid spelautomaten och det blev några tusenlappar i vinst. Nu hade vi bestämt att Mort skulle hämta oss klockan två så det blev ett break medan hon ännu stod på plus.

Hade allt fungerat hitintills så brast det nu, Mort var en halv timme försenad trots att transporten var dagens huvuduppgift. Tusenlappen jag lämnat vid avfärden avseende inköp av diesel hade tydligen hittat andra användningsområden så det var med viss spänning jag följde bränslemätarens utveckling. Men det gick bra och så småningom var vi hemma igen. 

Väl hemkommen och efter att ha mottagit Zippos kärleksförklaring, tagit en dusch och några drinkar åkte vi in till centrum och käkade middag på Farang Connection vid busstationen tillsammans med Christer och Noj.  

Några dagar i ett paradis....

Det blev några dagar med en behaglig tillvaro i Sihanoukville som ligger på en bergig halvö med en kurvig kuststräcka.  Stränderna var fina om än lite skräpiga på vissa ställen. Sol och bad, god mat och goda drycker och att kunna umgås och tala svenska med vänner och bekanta efter två månaders isolering i Surin kändes mycket bra för min del.

Vårt hotell var beläget nära Occheuteal Beach dit man tog sig gående på mindre än fem minuter. Till andra stränder tar man en tuc-tuc som ser lite annorlunda ut än de tuc-tucar som trafikerar Thailands vägar och där så gott som varje förare verkar drömma om en karriär som F1-förare. Här körde man betydligt lugnare. Solstolar och parasoller var gratis på beacherna men underförstått så handlade och åt man på den restaurang som tillhandahöll stolar och parasoller. Det var många försäljare och massöser på beacherna men jag upplevde dem inte som särskilt påstridiga. Själv passade jag på att få manikyr och pedikyr vilket kostade 7 dollar. Det finns ett pärlband av fina stränder längs den kurviga kusten, som Victory, Independence och Otres beach för att bara nämna några. Det kändes lite som Thailand för ca 20 år sedan.

Den kambodjanska valutan heter Riel men bankomaterna i landet tillhanda håller endast amerikanska dollar. 1 USD motsvarar 4000 Riel viket i sin tur motsvarar 40 bath.

I Kambodja är det högertrafik som gäller och det första som slog mig var den lugna trafikrytmen och att man knappast såg några motorcyklar som färdades på fel sida eller genade. En viss skillnad till trafiksituationen i Thailand alltså.

Vår utflyktsbåt

Höjdpunkten på resan var naturligtvis firandet av Kjells övergång till den övfre medelåldern. Högtidsdagen inföll den 30 november och Annettie och de övriga hade under stort hemlighetsmakeri ordnat en dagsutflykt med båt till en av de många öarna utanför Kambodjas kust.

Dagen inleddes med ett glas champagne vid poolen på släktingarnas hotell varefter vi blev upphämtade med två tuc-tucar för vidare befordran till Victory Beach varifrån båten, en motor yatch med tre däck, utgick. På väg till Koh Rong Samloen gjorde vi ett strandhugg vid ön Koh Tes och de som ville fick snorkla. Enligt samstämmiga uppgifter var det tyvärr dåligt med både koraller och fiskar den här gången. Vi serverades sedan lunch på väg till slutmålet och det fanns även en välutrustad bar på det däck där vi satt. Väl framme vid Koh Rong Samloen fanns tre alternativ att välja på, att stanna på båten, att simma i land eller att ta en tur i gummibåten till stranden. I vårt sällskap valde Kjell och jag det första alternativet och låg någon timme på soldäck innan vi utnyttjade barens utbud av exotiska och ädla drycker. Under tiden botaniserade de övriga i öns regnskog och mangroveträsk. Så småningom så återvände man simmande eller i en överlastad gummibåt.

På återvägen vreds volymen upp på ljudanläggningen och musiken utgjordes av gamla klassiker – det blev ett rejält tryck i baren. Besättningen överraskade Kjell med en tårta och stämningen steg samtidigt som sjögången gjorde sig mer och mer påmind. I baren serverades gratis öl under vissa betingelser – intaget måste ske via snorkel innebärande att befälhavaren via en tratt hällde ett glas öl i snorkeln. Kjell som den senaste tiden avstått från öl, valde i stället en vodkagrogg i samma storlek. Vid det laget hade båten börjat rulla så att det var svårt att hålla balansen om man inte satt ned. Jag hade just satt mig då det rullade till riktigt ordentligt och helt plötsligt satt jag där med, det som var kvar av gräddtårtan, i knäna. Det var grädde och kladd överallt.
Sent på eftermiddagen angjorde vi piren i Victory Beach där tuc-tuckarna väntade, en för herrar och en för damer helt i festföremålets smak.

Efter lite återhämtning och uppfräschning på var sina håll så uppvaktades Kjell på sitt hotell med presenter, en vacker blomuppsättning och ett sångframträdande av ”Sundsvallsdelegationen” som skrivit några passande bitar till jubilarens ära. Därefter hade Kjell och Annettie bokat bord på en liten restaurang för kvällens festmiddag. Det blev några timmars trevlig samvaro varefter vi skulle avsluta kvällen med en Irish Coffee, men där visade det sig att man ligger lite efter i utvecklingen. Trots besök på flera barer kom vi inte närmare än till Ice Coffee. Så efter en lång och trevlig dag var det dags att säga god natt och på återseende till nästa dag.

Dagen efter åkte vi till Otres Beach och i likhet med de övriga ”baddagarana” tog Kjell och jag en långpromenad efter stranden. Med god mat och goda drycker är det lätt att det drar iväg så det gäller att hålla balans på kalorierna.

Vår sista kväll följdes av ännu en trevlig kväll i glada vänners lag på en av de många restaurangerna. Här lyckades vi, efter visst besvär, introducera Irish Coffee. Kocken fick åka iväg på motorcykeln för att skaffa grädde medan vi såg till att bartendern hade uppfattat receptet rätt. Den första blev dock misslyckad då han glömt att kaffet skulle vara hett så där blev det mer Ice Coffe blandad med whisky och osmält socker på botten i glaset. Men sedan tog det sig och vi fick varsin Irish coffee innan det var färdigt. Kjell blev väldigt imponerad av Kockens mössa och efter en snabb förhandling bytte mössan ägare. Det var lite oklart om ägarbytet även omfattade ett automatiskt medlemskap i det parti som märket i mössan representerade.

Även den här kvällen hade ett slut och vi tyckte att dagarna i Sihanoukville bara hade rasat iväg, men så är det när man har roligt.

Nedan följer ett litet fotogalleri.

Jubilaren med hustrun på högtidsdagen

Hela gänget

Manikyr & pedikyr på stranden

Herravdelningens tuc tuc

På piren i Victory Beach innan avfärden

Överlastad ?

Vodkagrogg intages via snorkel

Uppvaktning på högtidsdagen

Sundsvallsdelegationen framför hyllningssånger

Festligt på kvällen

Festligt en annan kväll

Kamrat Olofsson lägger ut texten.

    

Äntligen på väg....

Det blev en händelserik dag då vi drog iväg till Kambodja den 28 oktober. Vi var uppe tidigt för att anträda vår resa till Sihanoukville. Det började inte bra då nyckeln till ett av låsen på min resväska gick av då jag skulle låsa väskan. Nu löste det sig då jag kunde öppna låset med en skruvmejsel och sedan bara använda kodlåset. Men det var i alla fall så man började transpirera trots att vår AC gick för fullt.

Flygplatsen i Seam Reap

Bilturen till gränsövergången i Chong Jom gick bra och vi hämtade upp Yayas dotter, Mort, på vägen som sedan tog bilen tillbaka till Surin. Hon fungerar som hundövervakare och tillsynsperson över huset de närmaste sju dagarna.

När vi skulle lämna Thailand uppstod nästa svårighet. För mig var det inga problem men Yaya hade inte fått någon ankomststämpel i sitt pass då vi kom till Thailand från Sverige i början på oktober och dessutom satt TM-kortets ankomstdel kvar i passet. Trots att det var immigrationspolisen som missat detta på Suvarnahbumi fick vi betala 800 bath för att få en stämpel i passet och komma vidare på vår resa.

Strax före start

Visumet för besöket i Kambodja var heller inget problem utan det var fixat på mindre än tio minuter till en kostnad av tusen bath. Yaya behövde inget visum så hon kom undan med en ”besöksavgift” på 100 bath. När detta var avklarat klev vi in i den väntande ”taxin” som sedan tog oss de 160 kilometrarna till Seam Reaps flygplats där vi blev sittande i ca tre timmar innan planet, en turbopropp ATR 72-500 lättade för färden till Sihanoukville där vi landade ca 15.30 efter en lite turbulent flygtur. Förra gången jag var i Seam Reap, våren 2000, trafikerades linjen med ett gammalt ryskt plan vilket nu äntligen hade tagits ur tjänst, vilket enligt mitt förmenande borde skett redan innan våren 2000.  

Jag hade inte bokat någon transport till hotellet från flygplatsen så det blev att ta shuttle-bussen, vilket skulle ta ca 30 minuter. Tyvärr så var det några strulputtar med på resan som tydligen tappat bort en bärbar dator vilket gjorde att avgången blev drygt en halv timme försenad. Innan vi var framme vid Hotel Coolabah så släppte man av folk på olika hotell under vägen så det tog ytterligare ca 45 minuter innan vi kunde checka in.

Middag på liten restaurang

Hotel Coolabah är ett litet trestjärnigt hotell med lite mysig stämning och ägs av en västerlänning. Efter att ha vilat en stund och duschat så letade vi upp Sea Side Hotel där våra vänner, Kjell och Annettie bor. När vi knackade på dörren var de på väg att leta upp oss på vårt hotell. Det blev ett trevligt återseende och några drinkar på rummet för att reta upp aptiten varefter vi letade upp en liten restaurang som Kjell och Annettie besökt tidigare. Kjell berättade också att en ”delegation” från Sundsvall, bestående av släktingar samt en av döttrarna och hennes pojkvän anlänt redan på lördagen helt överraskande. De dök också upp på restaurangen lite senare på kvällen.

Det blev en trevlig första kväll i ett annat främmande land. 

Att arrangera en resa...

Vi har en vän som flytt Sverige för att fira en speciell högtidsdag i Sihanoukville i Kambodja i slutet på november. Det är väl ok att dra i väg men när man har vänner som bor i Thailand en stor del av året får man nog räkna med uppvaktning vare sig man vill eller inte.

Det är kanske inte cykelavstånd precis (om man inte är en djäkel på att cykla förstås) mellan Surin och Sihanouville men det är inte mycket längre än mellan Sundsvall och Södertälje som ett exempel.

Jag var lite osäker på hur man kunde lägga upp resan och kontaktade därför en liten resebyrå i Surin och redogjorde för våra önskemål. Den resebyrån bollade sedan vidare till en resebyrå i Kambodja och det drog ut på tiden. Vi hade tänkt åka den 26:e november och tänkt bo på samma hotell som vår vänner men på grund av att det gick i slow motion så blev både flygplan och hotell fullbokade de aktuella datumen.

Här skall vi bo i Sihanoukville

Men bra karl reder sig själv så jag bokade både flygbiljetter och hotell i Kambodja via internet men det blev ett senare flyg och ett annat hotell. Det hade jag naturligtvis kunnat göra redan från början men jag var beredd att betala en slant för att slippa det. Men man blir aldrig för gammal för att lära sig något.

Jag är ju inte den som hetsar upp mig eller sprider bad feelings så resebyrån i Kambodja fick en chans till. På tillbakaresan behöver vi en övernattning i O’Smach eller Siam Reap då gränsen stänger klockan 20.00. och vi inte hinner dit i tid. I O’Smach var det fullbokat så vi fick välja på några alternativ i Siam Reap. Jag fastnade för Royal Crown & Spa Hotel och meddelade resebyrån detta varefter jag erhåller en faktura på kinesiska.

Någonstans tryter ju även mitt tålamod och där gick gränsen den här gången. I dag har jag själv bokat och betalt på samma hotell. No problems!

CambodiaAngkor Air

I dag har jag även växlat in lite USD, vilket inte var helt problemfritt då flera av de större bankkontoren inte hade några dollar på lager. Men på vår supermarket finns ett litet bankkontor och där fick jag mina dollar. Jag är dock inte främmande för att det går bra med Thailändska bath också – men för säkerhets skull…

Vi köpte också var sin reseförsäkring för de sju dagar som resan omfattar vilket innebär att jag, som har en reseförsäkring tecknad i Sverige, är tämligen överförsäkrad nu.

Under de här veckorna har jag ännu en gång tvingats fundera över vad man skulle göra om inte internet fanns – det måste vara det bästa som hänt sedan hjulet uppfanns.

Här sitter jag som en främmande fågel från Skandinavien, bokar hotellrum och köper flygbiljetter med ett svenskt bankkort och betalar i dollar och några minuter senare kommer hotellvouchers och flygbiljetter som pdf.-filer via mejl.

I morgon packar vi och på onsdag åker vi...