Ja, då var man hemma i Sverige igen då. Men det hände saker in i det sista. Självklart så blev det problem med bilen då man lämnat Surin. Enligt Mijo så hade kopplingspedalen fastnat i nedtryckt läge och alla försök att återställa ordningen hade misslyckats. Eftersom bilen inte gick att köra så fick bilmeken komma till bilen istället för tvärtom. Efter att ha ställt diagnosen så var det något som måste inhandlas på Toyota och bytas ut. Säga vad man vill om thailändare, det sitter inte fast om det finns möjlighet att tjäna en slant. Meken fixade bilen på platsen och den totala kostnaden blev inte mer än 500 bath.
Man tackar högre makter att det inte var bilen i Sverige som krånglade, då hade priset dragit iväg.
Efter en natt på hotell i Bangkok och lite shopping på marknaden vid Indra Hotel så tog vi en av hotellets taxibilar till flygplatsen. En äldre, upphottad Toyota med en speciell ljuddämpare (ljudförstärkare kanske är en mera riktig beskrivning) och rallyutrustad med en massa extra mätare och andra attiraljer. Det är inte utan att man känner sig som en potentiell organdonator då man tvingas anlita en thailändsk taxichaufför. Det här exemplaret närde säkert en dröm om en karriär inom rallyvärlden. Vi kom i alla fall fram till flygplatsen den här gången också utan några tillbud. Jag noterade dock att det var nytt rekord, trettiofem minuter. 400 bath, billigare kan det inte bli.
Incheckningen gick inte helt smärtfritt, det blev en del ompackning för hustruns fruktkassar och matvaror, men allt kom med innan det var färdigt.
Det var första gången vi flög med Qatar Airlines och det var en mycket positiv upplevelse. Sträckan Bangkok – Doha trafikeras med splitter nya Airbus A333 med en massa finesser. Varje passagerare har en ”egen” display där man kan se på film, spela spel, kolla nyheter mm. Person
alen var jättetrevlig och maten som serverades var fullt godkänd och ville man ha en whisky eller en konjak till kaffet som kostade det inget extra. Det var ungefär som det var hos Thai Airways för tio år sedan. SAS och Finnair har så vitt det är mig bekant aldrig haft samma standard, varken vad gäller flygplanen eller personalen.
När vi passerade Bengaliska viken var det riktigt turbulent och flygplanet föll fritt vid några tillfällen. Många skrek och några började grina och serveringen fick avbrytas tills vi kommit in över Indien. Sedan var det lugnt.
Flygplatsen i Doha var inte stor men välutrustad med en medicinsk klinik och en moské bland annat. Tax free försäljningen höll också hög klass.
Färden till Arlanda gjordes i en Airbus A319, ett mindre flygplan och vi landade ca 30 minuter före tidtabellen.
På Arlanda konfronterades vi med den svenska prisnivån, sexton kronor för en glasstrut och tjugotvå för den minsta Coca Colan. Man tror inte det är sant.
På tåget till Sundsvall kopplade jag upp datorn på SJ:s nät och läste några tidningar, tittade på travresultat och ställde på bilen. Vad gjorde vi innan vi hade Internet?
När vi passerade Bredsand beställde jag en taxi för transporten mellan centralen och Granlo. Innan vi passerat trafikljusen vid Köpmangatan/Strandgatan visade taxametern på 95 kronor och väl hemma så kostade resan 187 kronor. Sverige är fantastiskt – i vissa hänseenden, men det mesta kostar skjortan.
Man tackar högre makter att det inte var bilen i Sverige som krånglade, då hade priset dragit iväg.
Efter en natt på hotell i Bangkok och lite shopping på marknaden vid Indra Hotel så tog vi en av hotellets taxibilar till flygplatsen. En äldre, upphottad Toyota med en speciell ljuddämpare (ljudförstärkare kanske är en mera riktig beskrivning) och rallyutrustad med en massa extra mätare och andra attiraljer. Det är inte utan att man känner sig som en potentiell organdonator då man tvingas anlita en thailändsk taxichaufför. Det här exemplaret närde säkert en dröm om en karriär inom rallyvärlden. Vi kom i alla fall fram till flygplatsen den här gången också utan några tillbud. Jag noterade dock att det var nytt rekord, trettiofem minuter. 400 bath, billigare kan det inte bli.
Incheckningen gick inte helt smärtfritt, det blev en del ompackning för hustruns fruktkassar och matvaror, men allt kom med innan det var färdigt.
Det var första gången vi flög med Qatar Airlines och det var en mycket positiv upplevelse. Sträckan Bangkok – Doha trafikeras med splitter nya Airbus A333 med en massa finesser. Varje passagerare har en ”egen” display där man kan se på film, spela spel, kolla nyheter mm. Person
alen var jättetrevlig och maten som serverades var fullt godkänd och ville man ha en whisky eller en konjak till kaffet som kostade det inget extra. Det var ungefär som det var hos Thai Airways för tio år sedan. SAS och Finnair har så vitt det är mig bekant aldrig haft samma standard, varken vad gäller flygplanen eller personalen.När vi passerade Bengaliska viken var det riktigt turbulent och flygplanet föll fritt vid några tillfällen. Många skrek och några började grina och serveringen fick avbrytas tills vi kommit in över Indien. Sedan var det lugnt.
Flygplatsen i Doha var inte stor men välutrustad med en medicinsk klinik och en moské bland annat. Tax free försäljningen höll också hög klass.
Färden till Arlanda gjordes i en Airbus A319, ett mindre flygplan och vi landade ca 30 minuter före tidtabellen.
På Arlanda konfronterades vi med den svenska prisnivån, sexton kronor för en glasstrut och tjugotvå för den minsta Coca Colan. Man tror inte det är sant.
På tåget till Sundsvall kopplade jag upp datorn på SJ:s nät och läste några tidningar, tittade på travresultat och ställde på bilen. Vad gjorde vi innan vi hade Internet?
När vi passerade Bredsand beställde jag en taxi för transporten mellan centralen och Granlo. Innan vi passerat trafikljusen vid Köpmangatan/Strandgatan visade taxametern på 95 kronor och väl hemma så kostade resan 187 kronor. Sverige är fantastiskt – i vissa hänseenden, men det mesta kostar skjortan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar