Tjyvar och banditer...

I veckan har jag tittat på flera av de thailändska nyhetskanaler som vi har tillgång till. Det berodde inte på något plötsligt uppvaknande eller ett akut intresse av att ta del av vad sig tilldrar runt om i landet. Det berodde i stället på att vår sattelit-TV-leverantör, som nu bytt namn från UBC till True Vision har stökat om bland kanalerna och att jag inte hittade film- och sportkanalerna där jag var van att finna dem. Så medan jag höll på att kartlägga de nya förutsättningarna blev jag sittande och engagerade mig i flera av nyhetskanalerna med ett visst intresse.

Här är det pang på rödbetan och långt ifrån PK-skiten i Sverige. Har man gripit några knarklangare, vilket händer så gott som varje dag, så visar man upp dem i nyhetsprogrammen. Där sitter de med nedböjda huvuden, iförda handfängslen och ser väldigt ångerfulla ut. Framför dem ligger knarkpaketen och sedelbuntar uppradade medan poliserna berättar om tillslagen.

Det räcker inte med det, man visar även intervjuer med föräldrar och andra anhöriga där namn och bostadsorter inte utgör några hemligheter. Man koncentrerar sig också på brottsoffren på ett helt annat sätt än vad som görs i Sverige.

Oavsett brott så är det samma princip som gäller, inget dalt med brottslingarna eller någon hänsyn till deras personliga integritet. Detta oavsett etnicitet och religion, här går det inte att försvara sig med ”but I’m Swedish”, här gäller lagen lika för alla. 

Man visade också hur många taxichaufförer i Bangkok satt i system att lura turister. En del förslagna förare fick helt plötsligt motorstopp och efter en kort koll under motorhuven ville man att turisterna skulle skjuta på så att bilen startade. Sedan bara drog de, med kamerautrustningar, datorer och all annan packning. Andra förare kör in på en gastankningsstation där det alltid är kö och uppmanar kunderna att gå och ta en öl eller en kopp kaffe medan de väntar. När ölen är slut och kaffet urdrucket så är taxin långt därifrån. Det är inte bara naiva svenskar som torskar på detta även om de kanske är i majoritet.

Jag brukar alltid skicka ett sms med uppgifter om registreringsnummer på bil och föraruppgifter till familjen då jag åker taxi i Bangkok och detsamma gäller övriga familjemedlemmar. Visar man chaufförerna att man skickat ett sms eller mail innan man sätter sig i bilen blir det aldrig några problem.

Tillbaks i Sverige.

Ja, då var man hemma i Sverige igen då. Men det hände saker in i det sista. Självklart så blev det problem med bilen då man lämnat Surin. Enligt Mijo så hade kopplingspedalen fastnat i nedtryckt läge och alla försök att återställa ordningen hade misslyckats. Eftersom bilen inte gick att köra så fick bilmeken komma till bilen istället för tvärtom. Efter att ha ställt diagnosen så var det något som måste inhandlas på Toyota och bytas ut. Säga vad man vill om thailändare, det sitter inte fast om det finns möjlighet att tjäna en slant. Meken fixade bilen på platsen och den totala kostnaden blev inte mer än 500 bath.
Man tackar högre makter att det inte var bilen i Sverige som krånglade, då hade priset dragit iväg.
Efter en natt på hotell i Bangkok och lite shopping på marknaden vid Indra Hotel så tog vi en av hotellets taxibilar till flygplatsen. En äldre, upphottad Toyota med en speciell ljuddämpare (ljudförstärkare kanske är en mera riktig beskrivning) och rallyutrustad med en massa extra mätare och andra attiraljer. Det är inte utan att man känner sig som en potentiell organdonator då man tvingas anlita en thailändsk taxichaufför. Det här exemplaret närde säkert en dröm om en karriär inom rallyvärlden. Vi kom i alla fall fram till flygplatsen den här gången också utan några tillbud. Jag noterade dock att det var nytt rekord, trettiofem minuter. 400 bath, billigare kan det inte bli.
Incheckningen gick inte helt smärtfritt, det blev en del ompackning för hustruns fruktkassar och matvaror, men allt kom med innan det var färdigt.
Det var första gången vi flög med Qatar Airlines och det var en mycket positiv upplevelse. Sträckan Bangkok – Doha trafikeras med splitter nya Airbus A333 med en massa finesser. Varje passagerare har en ”egen” display där man kan se på film, spela spel, kolla nyheter mm. Personalen var jättetrevlig och maten som serverades var fullt godkänd och ville man ha en whisky eller en konjak till kaffet som kostade det inget extra. Det var ungefär som det var hos Thai Airways för tio år sedan. SAS och Finnair har så vitt det är mig bekant aldrig haft samma standard, varken vad gäller flygplanen eller personalen.
När vi passerade Bengaliska viken var det riktigt turbulent och flygplanet föll fritt vid några tillfällen. Många skrek och några började grina och serveringen fick avbrytas tills vi kommit in över Indien. Sedan var det lugnt.
Flygplatsen i Doha var inte stor men välutrustad med en medicinsk klinik och en moské bland annat. Tax free försäljningen höll också hög klass.
Färden till Arlanda gjordes i en Airbus A319, ett mindre flygplan och vi landade ca 30 minuter före tidtabellen.
På Arlanda konfronterades vi med den svenska prisnivån, sexton kronor för en glasstrut och tjugotvå för den minsta Coca Colan. Man tror inte det är sant.
På tåget till Sundsvall kopplade jag upp datorn på SJ:s nät och läste några tidningar, tittade på travresultat och ställde på bilen. Vad gjorde vi innan vi hade Internet?
När vi passerade Bredsand beställde jag en taxi för transporten mellan centralen och Granlo. Innan vi passerat trafikljusen vid Köpmangatan/Strandgatan visade taxametern på 95 kronor och väl hemma så kostade resan 187 kronor. Sverige är fantastiskt – i vissa hänseenden, men det mesta kostar skjortan.

Sj, Sj gamle vän….

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Stefan Demerts gamla visa när man kollar biljettpriserna på ”hela folkets järnväg”.
Det är någonting som är sjukt med SJ:s prissättning. Jag har kollat priset på två biljetter mellan Arlanda och Sundsvall C, vid olika avgångstillfällen och olika dagar.
Den 20 maj kostar ex v två andraklassbiljetter med avgång kl 14.48, 1292 kronor medan två förstaklassbiljetter samma dag och samma avgångstid kostar 1066 kronor.
Sj förklarar att det är efterfrågan som styr priset och då kan det bli på ”detta viset”.
Konstigt att inte Taxi har plagierat idén, låga priser på dagtid, höga priser på kvällarna och skyhöga priser då krogarna stänger. Det vore väl någonting, kan SJ så kan väl andra?

Framme i Bangkok

Vilken omställning, från minus 20 grader i Sverige till plus 34 grader i Bangkok känns verkligen i kroppen. Mycket sova på planet mellan Helsingfors och Bangkok blev det inte heller. Vi hade fyra festande finnar på raden bakom oss och de somnade inte förrän vi gick in för landning. Ett tag funderade jag på att bunta ihop dem och dumpa dem på närmaste mugg, men vid närmare eftertanke kom jag underfund med att jag hade oddsen emot mig och avstod. De var fler, de var yngre och de var större så det var bara att svälja förtreten.
Vi bordade en taxi utanför flygplatsen och sedan var det som vanligt – en presumtiv F1-förare vid ratten. Jag gjorde dock klart för honom att det inte var aktuellt med någon dricks om han inte lättade på foten. Sedan gick det inte fullt så fort och vi kom välbehållna fram till hotellet även om det kändes som om jag trampat på hans yrkesheder.
Den här gången var det ett hotell som vi inte hade någon tidigare erfarenhet ifrån, Nice Palace heter det. Jag konstaterade omgående att namnet inte var det mest passande på bygget. Är man van att bo på Asia så handlade det om en viss standardsänkning. Det var väl inte ett ”lopphotell” direkt men det var ganska nedslitet. Men här betalar man 500 bath för en natt och på Asia kostar det 2500 bath så det får duga den här gången. Det är väl kanske inget som man rekommenderar till några av sina bättre vänner direkt.
Okay, de talar engelska, har hiss, restaurang, bell boys och hotell-taxi så jag låter nog lite överdrivet negativ.
Efter incheckningen så åkte vi till järnvägsstationen för att köpa biljetter till Surin i morgon. En ny F1-kandidat som trixade sig fram i trafiken agerade chaufför till tågstationen.
Det var inga problem att få biljetter enligt önskemål och efter det så blev det ett kort besök på MBK och därefter så åt vi middag på en liten restaurang i närheten av hotellet.Efter det så tog tidsomställningen och bristen på sömn på flighten ut sin rätt och vi somnade ovaggade och jag drömde att jag knölade ihop fyra finnar i en packlår och skickade alltihop till en återvinningscentral.

Så är vi i Sverige igen...

Vi tog nattåget från Surin till Bangkok. 1:a klass med air condition, vilket gör att man känner sig som en djupfryst produkt när man anländer till Bangkok klockan sex på morgonen.
Inte var det varmare i taxin som körde oss till hotellet heller.
Jag tror föresten att var enda taxichaufför i Bangkok när en hemlig dröm om ett kontrakt med något av F1-stallen. De kör som om de har stulit bilarna.
På hotellet blir det samma snack som vanligt. ”Ni är väldigt tidiga, rummen är inte städade så ni måste vänta en timme eller betala extra för städningen”. Man har ju varit med ett tag så argumentationen gör inget intryck på mig, jag bara förklarar att jag bokat och fått ett visst pris från en viss tid. När jag dessutom har utskrift från bokningen så är diskussionen över.
Efter frukostbuffén åker vi till MBK och handlar lite prylar och därifrån så tar vi en taxi till Indra Market för att köpa några jeans. Tyvärr så var det måndag och marknaden har ”time out” varje måndag, vilket jag glömt. Det var bara att ta en ny taxi tillbaks till hotellet, utan jeans.
På väg till hotellet hamnar vi mitt i omfattande kravaller. Tusentals människor kastar sten och flaskor på utkommenderad polis och militär. Man demonstrerar mot den nyvalda regeringen och prisökningarna på drivmedel och basvaror.
Dagen efter tar vi en taxi till flygplatsen. Ännu en F1-förare bakom ratten gjorde att sträckan avverkades på mindre än 25 minuter vilket måste vara nytt rekord.
Incheckningen gick föredömligt snabbt. Någon taxfree dricka var det aldrig tal om eftersom vi mellanlandar i Helsingfors. Eventuella inköp i Bangkok får ej tas ombord på planet från Helsingfors till Stockholm. Kriget mot terrorismen har nått nya höjder.
I Stockholm landade vi enligt tidtabell och efter att ha väntat 30 minuter på bagaget så tog vi en taxi till hotell Connect på Lindberghs Gata i Arlanda. Fem minuters resa med taxi kostade 250 kronor vilket får anses fullt jämförbart med ett rån.
När jag begärde kvitto på resan så fanns det inga kvittoblanketter i bilen, han bara stack när han fått pengarna. Det blev lite fel ordning, men nästa gång, då dj---ar.
Hotellrummet är nog det minsta jag övernattat i, men vad gjorde det, vi skulle ju bara sova.
I Sundsvall så mötte Tomas på stationen och på eftermiddagen hälsade vi på pappa. Vi hade inte setts på mer än sju månader så det blev en och annan glädjetår.
Dagen avslutades med matinköp på Willy´s. Det känns skönt att vara i Sverige igen.