Hemresan från Hua Hin...

Klockan sju var det allmän väckning och jag kunde konstatera att min förkylning hade tilltagit vilket inte alls kändes bra då jag hade mer än 60 mils körning framför mig. Kvällen före hade det kommit fyra stora bussar med lokala politiker från norra Thailand och de utfordrades naturligtvis när vi kom ner i matsalen. Det var köer till allting och mycket hade tagit slut och inte hunnit ersättas så frukosten tog längre tid än beräknat. Vi kom dock iväg ca tio minuter över åtta. Ca tjugo kilometer innan vi nådde fram till väg nr 9, som vi skulle fortsätta norrut så bad jag kartläsaren (Yaya) att kolla noga så att vi inte hamnade i fel riktning. Det har aldrig blivit fel här tidigare men nu tog jag fel avfart (efter kartläsarens anvisningar) och det tog inte många sekunder innan jag fattat det men då var det för sent och det var bara att fortsätta in i Bangkok och vi passerade Praya River via Rama IX Bridge. Därefter valde jag en expressväg medan jag försökte komma underfund med var vi var. Efter en halvtimme körde jag av expressvägen och stannade för att försöka få något begrepp. Vi fick hjälp av några trevliga trafikpoliser och Mijo skrev ner vägbeskrivningen vilken i stort byggde på att vi skulle följa ett antal skyltar mot Din Daeng och då visste jag på ett ungefär var vi var. Det var ca tjugo kilometer till utfarten mot Don Muang och denna sträcka tog mer än en timme på grund av trafiken men från Din Daeng valde jag expressvägen förbi Don Muang och där var det glest med trafik så där gick det att stå på. Därefter var det i stort sett raka spåret via Main road 1, sedan Main road 2 och slutligen road 24 mot Ubon Ratchasima. Vi stannade och fikade vi några tillfällen innan vi tog av på 24:an. De sista 100 kilometerna innan man når Prasat består av en tvåfilig väg vilken på minner om E75:an mellan Nacksta och Töva. Vi var ju inte precis ensamma trafikanter på vägen och det hundratalet gamla uttjänta lastbilarna överlastade med sockerrör som färdades i samma riktning som oss hade vi sluppit om vi varit någon eller några timmar tidigare. Efter dryga tio timmar var vi äntligen hemma i Surin igen och trots att det börjat skymma så var det inte många bilister som tänt strålkastarna. Det gäller tydligen att spara på glödlamporna det här landet. Det var skönt att vara hemma igen och ännu gladare än vi var nog vår svansviftande vän.

Hua Hin, dag 4...

Vi vaknade till ännu en regnig morgon så efter frukosten var det kulturella utsvävningar som gällde. Yaya hade talat med receptionen och fått tips på några sevärdheter.Själv tänkte jag överraska med ett besök på den flytande marknaden. När jag svängde av mot marknaden såg Yaya skylten och talade om att marknaden var stängd för tillfället, det hade de berättat i receptionen. Så var det med den överraskningen. Vi åkte därför till ett museum som heter Plearn Wan men det var ingen höjdare, varken för mig eller den övriga familjen. Därefter skulle vi besöka ett palats som Yaya fått tips om men hon hade inte memorerat vägen så vi hittade aldrig dit. När vi kom tillbaka till hotellet så sken solen igen och Jag tog en motionstripp, Yaya och Mijo gick ner till Beachen medan Mort och Rem var trötta efter de kulturella upplevelserna och därför vilade ut på rummet. Vi hann också med att bada i hotellpoolen när vi kom tillbaks. På kvällen åt vi vår sista middag i Hua Hin för den här gången, på en liten restaurang i närheten av Hotel Hilton. De hade rimliga priser på både mat och dryck och det smakade verkligen bra, alla var nöjda. Vi avslutade kvällen på nattmarknaden varefter Yaya och jag gick tillbaks till hotellet för att packa och i övrigt förbereda hemresan dagen efter. Ungarna blev kvar ett tag men de var väl medvetna om att reveljen skulle gå klockan sju på morgonen så det blev inte alltför sent för dem heller. Sammanfattningsvis hade vi några trevliga dagar i Hua Hin men tiden gick väldigt fort och två dagar går ju bort för resan fram och tillbaks också. Nästa gång skall vi nog prova någonting på östkusten, mellan Rayong och Trat.

Nu bär det av till Hua Hin...

I morgon bär det av till Hua Hin för en veckas avkoppling. Jag räknar med att det tar ca nio timmar inklusive pausar, men mycket beror naturligtvis på trafiken. Det är söndag och trafiken, i riktning mot Bangkok, brukar vara tät. Vi försöker komma iväg runt klockan åtta så att vi slipper den västa trafiken.
Det var fullbokat på Grand Plaza där vi brukat bo och nu provar vi City Bech Resort som ligger centralt i Hua Hin. Det är tre år sedan vi var där senast så det skall bli kul att se om det förändrats.

Har jag tillgång till Internet så kanske det blir någon rapport under veckan.

Bilder från resan till Rayong..

Så här såg det ut på beachen Hat Nam Rim, som sedan visade sig heta Hat Kasipp. Lite Blåbergstippen över det hela om än lite osorterat. Det är tydligen inte bara i Karlskrona som en eller annan kapten lyckas sätta ett större fartyg på grund. Förvisso inte en ubåt denna gång men minnena kommer tillbaka.En av de övergivna lyxvillorna vid slutet av Hat Kasipp. Ingen kunde svara på varför husen övergivits, vem som äger dem eller vad som kommer att hända med dem.

Några av de 100-tals fabriker som ligger i området.

Så här såg poolen ut från vår balkong. Vår lägenhet bestod av kök, vardagsrum, två sovrum samt badrum. Köket var utrustat med elektrisk spis, fläkt, kyl- och frys samt mikrovågsugn. Vi bodde där till det facila priset av 1 500 bath per dygn och personalen var mycket trevlig och serviceinriktad. Dessutom hade vi tillgång till trådlös internet i lägenheten.

Vi bodde på första våningen i samma hus som kontoret var beläget. Dessutom fanns det ett gym i bottenvåningen.

Nu har solen snart gått ned och tjejerna är ombytta till middag medan unge herr'n låter vänta på sig. Själv befinner jag mig bakom kameran - omklädd.

Här ville familjen att ett foto på min blåslagna bakdel skulle läggas ut vilket de bara fick drömma om.

Det jag skrivit under veckan kanske har låtit lite pessimistiskt med tanke på stranden, utsläppen och industrierna men vi hade några sköna dagar där nere i alla fall. Nu blev det inget bada i havet men vi hade ju poolen så det var ok. Vi visste ju också en del av förutsättningarna innan vi åkte dit så att det inte handlade om Phuket var alla fullt införstådda med.

Rayong, dag sex - eller hemresan...

I morse gick reveljen tidigt och det gäller att hålla sig framme om man inte vill stå i kö till toaletten. Det mesta var packat redan igår så det gick snabbt att fixa morgonbestyren och vi kom iväg redan 07.45 från hotellet och sedan åkte vi förbi och sa adjö till Günther och Oam och deras fem hundar. Oam undrade om vi ville ha en av dem, en Goden Retriver-tik med oss hem till Zippo, men jag tackade nej då jag tycker att det räcker med en hund och tre ungar där hemma.


Vi tog en delvis annan väg tillbaka men det tog ungefär samma tid, ca 6 timmar fast det var några mil kortare.
Vi blev stoppade vid en poliskontroll där de frågade om jag hade körkort varvid Yaya svarade att jag hade det. Det räckte, jag behövde inte visa upp det, det var bara att passera. Man slutar aldrig att förundras.
När vi kom upp på väg 24 som är huvudvägen mellan Nordöstra Thailand och Bangkok tätnade trafiken och antalet poliskontroller ökade, men nu var man endast intresserad av trafiken mot Bangkok.
Nästan framme i Prasat hade polis och militär stoppat hundratals fordon med rödsjortor. Det verkade som om man letade igenom fordonen, möjligen på jakt efter vapen, varefter de fick passera. Detta innebar också att milslånga köer bildades i den södergående riktningen, vilket gjorde att många ”vanliga” människor, på väg från ett ställe till ett annat, drabbades.

Nu är vi i alla fall hemma välbehållna och jag har laddat ned fotografier från resan varav några kommer att finns på nästa inlägg "Bilder från resan till Rayong".

Rayong, dag fyra

Borta var solen och i stället drog mörka moln in över området och det småduggade då jag gav mig iväg på dagens tripp efter stranden.
Yaya och jag åkte sedan in till Rayong dels för att försöka få tag på en ny USB-kabel till min kamera dels för att Yaya ville kolla på klinkers till badrummet i hennes hus hemma i byn. Resultatet blev dåligt, någon kabel gick inte att uppbringa och Yayas önskemål om klinkers med måtten 10 x 20 cm är fortfarande bara ett önskemål. Det verkar inte finnas den storleken i Thailand. Man kan ju undra varför, antagligen för att det går fortare att lägga klinkers som är större än 10 x 20 cm.
Under eftermiddagen blev det lite bad i poolen trots att solen lyste med sin frånvaro. Vad gör det att solen gått i moln då det är 30 grader varmt.
Vi avslutade dagen på en pizzeria och pizzorna var goda men kapaciteten var det sämre ställt med. Ugnen var inte större än att hon kunde baka en pizza åt gången så efter tre pizzor och trettio minuter så valde två av ungarna att äta buffé i stället.
Av buffén fick man äta hur mycket som helst för 45 bath, d v s mindre än 20 svenska kronor. Pizzorna var tydligen inte mättande för en del eftersom man kompletterade med buffé. Så det slutade med 3 pizzor och fyra buffé. Med dricka och någon dessert slutade kalaset på 600 bath.
När vi kom hem skulle Yaya smörja min värkande svanskota med Tigerbalsam vilket slutade med något som liknade en skrattattack från hennes sida. Det visade sig att jag fått ett rejält blåmärke där bak vilket inte roar mig det minsta eftersom det är ganska plågsamt att gå i trappor, framför allt uppför trapporna.

Rayong, dag tre

Jag vaknade med värk i ryggslutet men har inga problem att röra mig. Det blir en promenad efter stranden trots den föga inbjudande inramningen. Det är nog bättre ordning på soporna på Blåbergstippen hemma i Sundsvall. Nedskräpningen skrämmer inte heller bort några thailändare som gräver efter musslor i sanden. Man kan ju undra om det kan vara så nyttigt att äta någonting från detta vatten.
Det blir sedan en lugn dag med en pocketbok vid poolen, Yaya, Oam och ungarna åker på en sightseeing tripp till Sattahip. Dagen avslutas med middag vid poolen tillsammans ned Oam och Günther och några andra bekanta som ursprungligen kommer från Yayas hemtrakter. Alla bidrog till att det blev en trevlig avslutning på dagen och på svenska skulle vi kalla det ett knytkalas.

Rayong, dag två

I morse vaknade jag tidigt, duschade och simmade några längder i poolen. Därefter bytte jag från badbyxor till joggingkläder och tog en promenad längs stranden. Det var ingen höjdare kan jag lova, jag har aldrig sett en så skitig strand tidigare, varken i Thailand eller någon annanstans heller för den delen. Stranden var täckt av plastkassar, frigolitbitar, kasserade däck, glas- och plastflaskor, tomma chipspåsar och massor med annat skräp. Enligt personalen på hotellet kommer det mesta från fartygen som passerar in och ut från Bangkok.
Det står även ett sönderrostat kranfartyg uppkört på stranden, säkert 50-60 meter långt. I slutet på stranden ligger några påkostade villor som sett sina bästa dagar. Nu har ägarna flyttat och lämnat husen åt sitt öde, ganska beklämmande faktiskt.
Från stranden kan man även se några av de fabriker som ligger i området och utan att veta så kan man i alla fall misstänka att det släpps ut både det ena och andra från fabrikerna. Flera av de större fabrikerna är petroleum- och kemikaliefabriker. Så för vår del håller vi oss till polen om vi inte åker ut till Kho Samet som ligger en halv timmes sjöresa från Rayong. Vi har även fått rekommendationer på andra stränder söder om Rayong som Ban Phe och Mae PHim som exempel.
Resten av dagen ägnade vi oss åt sol och bad vid polen. Jag fick låna en hopfällbar solsäng som var betydligt bekvämare än de träsängar som stod vid polen. Strax innan vi skulle avsluta poolaktiviteterna satte jag mig upp i sängen varvid det ena benparet vek sig och jag dråsade i backen med svanskotan först. Det blev en rejäl smäll och den kändes ända upp i huvudet. Det tog flera minuter innan jag återhämtat mig så pass att jag kunde resa mig. Runt omkring mig stod oroliga familjemedlemmar och hotellanställda.
Nu har det gått några timmar och jag har kraftig värk i ryggslutet och problem med att gå i trappor. Jag vill inte måla fan på väggen men jag utesluter inte att jag fått en spricka på svanskotan. Vi får väl se hur det utvecklar sig.
Dagen avslutades med middag tillsammans med Gunther och Oam på en restaurang belägen vid en angränsande beach. Nu var det mörkt men jag kunde ändå se att det var rent och snyggt på stranden.När jag skrivit ned dagens händelser och skulle ladda ned korten jag tagit så var det något fel på USB-kabeln så jag får ladda ner fotografierna då jag fått tag i en ny kabel.

Rayong dag 1

Vi kom iväg kvart över åtta i morse efter att vi ordnat med utfodringen av Zippo och fixat några andra praktiska detaljer. Vägvalet hade jag gjort i förväg med enbart kartan som utgångspunkt. Alla goda råd och tips jag fått om genvägar mm av välmenande thailändska bekanta bortsåg jag ifrån. Jag valde inte den närmaste vägen utan höll mig till de större vägarna.
Det var gott om poliskontroller under dagen och det var nog bara en tidsfråga innan vi skulle bli stoppade och det hände vid den sjätte kontrollen. Efter att ha visat körkort, försäkringsbrev och andra handlingar ville man se en kopia på ägarhandlingarna, vilka ingen efterfrågat tidigare. Det visade sig vara ett rent svepskäl för att kunna skriva ut böter på 200 bath. På kvittot uppgavs att förseelsen bestod i att passageraren inte använt säkerhetsbältet, vilket var rena lögnen. Det är bara att bita ihop och hålla god min i elakt spel annars kan det ta betydligt längre tid. Yaya, som var passageraren som enligt polisens uppfattning inte använt säkerhetsbältet, var topp tunnor rasande.
Efter ett tag var det lugnt igen och vi började titta efter ett ställa att äta brunch på. För min del är det inte första bästa som gäller utan ett ställe där man har en viss frihet att välja vad man vill äta. Matställen är det gott om så snart satt vi med maten framför oss. Där blev man snart populär bland traktens flugor så det blev väl ingen avkoppling direkt och snart var vi på gång igen.

Strax efter att vi ätit passerade vi en stad som heter Kabin Buri och därefter gick det utför, brant utför under flera mil. På vissa ställen hade man byggt avfartsramper om någon skulle ”tappa” bromsarna. Den mötande trafiken tog sig framåt något snabbare än vad en snigel skulle ha klarat av. Vägavsnittet är tydligen välkänt för olyckor och om det kacklats innan så var det knäpptyst i bilen när vi tog oss nerför backarna.

Sedan var det så gott som raka spåret till Rayong dit vi anlände vid tretiden på eftermiddagen. Efter att ha köpt ett Minneskort till Mijos kamera styrde vi vägen mot Bang Chang som ligger mellan Rayong och Pattaya och där bekanta till oss bor och driver en mindre rörelse.
Det blev ett glatt återseende eftersom det var mer än ett år sedan vi sågs sist. Oam är från en grannby till Yayas by och hennes man, Günther är ursprungligen från Tyskland.
De hade tittat på alternativa boenden för oss och efter någon timme åkte vi runt och tittade på de olika alternativen. Vi fastnade för ett lägenhetshotell som ligger vid beachen Hat Nam Rin. Två sovrum, vardagsrum, kök och badrum dessutom fanns det pool och tillgång till internetuppkoppling. De ville ha 2 000 bath/dygn men Yaya prutade till 1 500 bath/dygn. Kvällen avslutades med middag hemma hos Oam och Günther.

Härliga Härjedalen...

Nu har vi haft ”semester” några dagar och umgåtts med goda vänner i Vemdalen. Det är övergång mellan sommar och höst där uppe i Härjedalen och löven har börjat tappa den gröna färgen och i stället så framträder höstens kulörer.

Vi har ätit gott (och mycket), promenerat, badat i tunna och bestiget Sonfjällets ena topp (nästan).
Första kvällen badade grabbarna i tunnan. Rolf hade sett till att temperaturen låg runt 40 grader innan det var dags att kliva i. Medan flickorna tittade på TV så satt vi i tunnan, drack öl, åt korv och löste de flesta storpolitiska frågorna både i Sverige och utomlands.
Den natten sov jag ovaggad.
Dagen efter var det bestigning av ett fjällmassiv som gällde och efter en underbar frukost så var det dags att ge sig iväg. Inte utan problem visade det sig, jag hade nämligen fått punktering på ett bakhjul. Det var bara att växla till reservhjulet och sedan åkte vi till Hede där det finns en gummiverkstad. De lovade att fixa däcket medan vi besteg fjälltoppen.
Vi startade från Nyvallens fäbod och följde vandringsleden mot Lillfjället. Det var uppför hela tiden och då menar jag verkligen uppför. Eftersom Sonfjället är en nationalpark så går man genom en i stort sett orörd och varierande terräng. Från myrmarker, urskog och fjällbjörksskog till kalfjället där vinden började ta i varför vi beslöt oss för att stanna och äta av den medhavda matsäcken.
Sonfjällets högsta topp är 1278 meter och fäboden ligger ca 700 meter över havet. Vi passerade trädgränsen och stannade någonstans mellan 1050 och 1100 meter.
Det känns skönt att få bekräftat att man klarar en sådant här äventyr utan större bekymmer. Kjell var lite orolig att vi skulle känna av det i vaderna dagen efter men alla klarade sig utan träningsverk.
På hemvägen hämtade vi hjulet i Hede. Kjell passade på att fråga killen hur det var att bo här uppe (i obygden menade han nog). Det är toppen svarade killen, här finns allt som jag behöver som skoteråkning på vintern som ett exempel.
Vädret var på vår sida och när vi kom tillbaks till stugan satt vi några timmar i solen. Karin bjöd på kallrökt lax till middag och kvällen avslutades med en ostbricka.
På morgonen åt vi en härlig frukost igen innan det var dags att återvända till vardagen hemma i Sundsvall.
Ett stort och varmt tack till Rolf och Karin för några trevliga dagar.