Är det inte det ena så är det det andra…

I går låg internet nere hela dagen, vilket händer emellanåt. Vad det berodde på den här gången fick jag inget grepp om, men när Yaya kom hem från byn ringde hon Call Center i Bangkok och därifrån fixade man min anslutning på mindre än en minut. Jag upphör aldrig att förundras över sakernas ting här borta.

I dag på förmiddagen skulle vi besöka Immigration Office för att få mitt uppehållstillstånd förlängt med ytterligare ett år. Jag är nu inne på det elfte året i Thailand och per svensk medias definition bör jag väl nu betecknas som thailändare. I Sverige är ju alla svenskar även om de kommer från mellanöstern och norra Afrika. Men logiken haltar kanske?

Immigration Office i Kap Choeng

Hoppsan här kom jag lite på sidan av och höll på att tappa tråden, nu var det ju Immigration Office som det bland annat skulle handla om. Genom en ren tillfällighet fick vi veta att man åter öppnat kontoret i Kap Choeng vilket gör att vi slipper åka till Khorat dit det är 120 kilometer längre enkel resa. Strax innan vi kom iväg blev det strömavbrott, vilket inte heller är direkt ovanligt. Det var tur att jag fixat alla kopior kvällen före.

Jag hade i stort sett allting klart, blanketter för visa och re-entry visa var ifyllda och kopierade, kopior på några sidor i passet och TM-kortet, men det var förvisso några fler blanketter som skulle fyllas i innan det hela var klart. Hela pappersproceduren och stämpelexercisen tog ca en timme.

På tillbakavägen gjorde vi en avstickare till farmen då jag ville skaffa mig en egen uppfattning om i vilken kondition fruktträden befinner sig. Det såg överlag bra ut men några av träden, företrädesvis de med citrusfrukter är angripna av insekter och måste säkert besprutas - hur nu det skall gå till. Trots att mangoträden bara är inne på sitt andra år fanns det några som redan bar frukt.

I bland blir jag förvånad att det funkar

När vi kom tillbaka till huset "lyste" strömmen fortfarande med sin frånvaro. Det får naturligtvis vissa konsekvenser, unge herr’n, som varken arbetar eller går i skolan, kan ju inte se på TV t ex. Spisen och ugnen funkar inte och efter som vår vattenförsörjning är beroende av en fungerande pump så funkar inte det heller. Det blev ett av de längre strömavbrotten jag varit med om och middagen fick avätas mycket senare än normalt. den här gången berodde avbrottet på att man bytt ut en större transformator och när man skulle koppla in den nya så konstaterade man att måste dra en ny kabel flera hundra meter. Det blev liksom lite fel ordning.

Alltid händer det något....

I går var det dags att förlänga uppehållstillståndet ännu ett år. Sedan man stängde immigrationskontoret i Kapchoeng är jag tvingad att åka till Nakonratchasima, som ligger ca 20 mil från Surin och då gäller det att ha papperen i ordning och inte glömt något hemma.
Vi startade vid åttatiden och förutom Yaya så var döttrarna med och de sistnämnda hoppades på några timmars shopping på marknaden i Nakonratchasima.
Den sista delen av vägen är vad vi i Sverige skulle kalla motortrafikled och där går det hålla en något så när anständig hastighet. Lite för anständig visade det sig när vi hade ca 50 kilometer kvar. Då blev vi stoppade av två Highway Patrol-poliser och upplyst om att jag kört 114 km/tim mot tillåtna 80 km/tim. Hustrun skötte snacket och 100 bath fattigare så var det bara att fortsätta mot målet. Väl framme kom nästa bakslag, kontoret hade flyttat till nya lokaler och den enda information som stod till buds var ett telefonnummer som var tejpat på dörren. Efter ett telefonsamtal och en vägbeskrivning av några anställda på en närbelägen restaurang hade vi situationen klar för oss.
Utan större problem hittad vi fram till det nya kontoret och där fick vi ett antal nya dokument som skulle fyllas i och skrivas under, denna gång på thailändska. När detta var klart så var klockan tolv och de hårt arbetande immigrationstjänstemännen gick på lunch och vi var välkomna tillbaks efter klockan ett.
Där försvann tjejernas förväntningar på någon shopping och det var inte annat att göra än att äta lunch även för oss, vilket vi gjorde på en liten restaurang i närheten av kontoret. I Thailand är det aldrig långt till närmaste restaurang.
Väl tillbaks på kontoret fick vi vänta en stund tills det blev vår tur. Det som jag förutsatt skulle bli en rutinmässig handläggning visade sig bli betydligt besvärligare. Immigrationsmyndigheten har krav på att sökande skall redovisa sin inkomst genom intyg från den som är utbetalare. Dessa intyg skall även vara bestyrkta av den svenska ambassaden i Bangkok. För att slippa en dag extra i Bangkok har jag därför låtit Notarius Publicus i Sundsvall bestyrka intygen de senaste två åren. Men nu tog det tvärstopp, man godkände inte detta. Jag hänvisade då till att man godkänt det vid två tidigare tillfällen och man lovade att leta fram föregående års ansökningshandlingar.
Efter en och en halv timmes letande hade man fortfarande inte hittat dessa och vi blev inkallade till platschefen som förklarade att det skulle ta lång tid att leta fram mina handlingar. Och eftersom hon måste sätta folk på den uppgiften ansåg hon att jag skulle betala för den ”tjänsten”.
Hustrun övertog ”förhandlandet” och jag begrep att hon hävdade att chefen och hennes personal var anställda och avlönade av staten. Jag förstod även att hon ville ha femtusen för den förtäckta mutan. Utan att riktigt veta om och i så fall vad vi var överens eller inte så fortsatte schackrandet vid tjänstemannens bord. Jag hade då smugit till Yaya 3 000 bath som hon stoppat in i passet och hon gjorde klart att jag inte visste något och att det var hon som betalade och att hon inte hade mera pengar.
Jag hade kunnat betala 5 000 om det hade behövts bara för att slippa besväret med att åka till Bangkok och ambassaden. Tågbiljetter, taxiresor, hotellkostnad och ambassadens avgift för att få intygen bestyrkta skulle ha blivit betydligt dyrare.
När Yaya sköt fram passet svepte tjänstemannen ner pengarna i en låda med en elegant och graciös rörelse som visade en viss vana. Sedan gick det som på räls och strax efter klockan tre kunde jag lämna kontoret med ytterligare ett års uppehållstillstånd.
På hemvägen korsades våra vägar igen, efter en omkörning där det fanns en heldragen linje, blev vi ånyo invinkade av ordningsmakten och det löste sig lika smärtfritt denna gång genom ett ”lunchbidrag” på 100 bath.

En negativ överraskning...

I morse var vi uppe med tuppen. Det är sista dagen på mitt uppehållstillstånd vilket bland annat innebär att jag måste ansöka om ytterligare ett års tillstånd att stanna i Konungadömet.
Varje dag som jag befinner mig här utan att ha ett giltigt uppehållstillstånd kostar 500 bath. Alltså var det hög tid att åka upp till Kapchoeng som ligger ca 70 kilometer från Surin och få ansökan behandlad på migrationskontoret där.
Redan när vi svänger in på gårdsplanen får jag dåliga vibbar, inga bilar på parkeringsplatsen och flera anslag tejpade på insidan av entrédörrarna.
Det tog inte lång stund att få farhågorna besannade, kontoret i Kapchoeng var nerlagt och verksamheten flyttad till Nakon Ratchasima som ligger ca 200 kilometer från Surin. Så i stället för en kort utflykt till Kapchoeng med ett planerat besök på gränsmarknaden så blev det en 20-mila tripp (enkel) till Nakon Ratchasima.
Väl framme så noterar jag att här handlar det om ”stordrift” och inte den lite familjära stämning man mötts av i Kapchoeng. Efter att ha fått ansökningshandlingarna kontrollerade och kompletterat med ett antal kopior så fick jag en plats i kön.
Stämplar och kopior är något som verkar vara hårdvaluta i det här landet.
Efter en och en halv timme så var det min tur och det tog bara tio minuter innan allt var klart och all stämplarna var på plats i passet. Det är ju inte direkt gratis heller, 5 700 bath för visum och re-entry visa. Dagen blev betydligt längre än jag räknat med och vi var inte tillbaks i Surin förrän klocka sju på kvällen.