Sista striden det är….

Jag har haft ett kortare blogguppehåll sedan senast. Detta främst beroende på att jag har fått en höftledsprotes inopererad och håller på att hämtar mig från det äventyret. Det går åt rätt håll men det kommer nog att ta några veckor innan jag är helt återställd och får ställa undan kryckorna. Operationen utfördes på sjukhuset i Sollefteå och jag har bara gott att säga om hur allt genomfördes.

Jag har naturligtvis fortsatt att följa vad som händer i svensk politik eftersom valdagen kommer allt närmare. Det har varit intressant att jämföra partiledarnas ”Tal till nationen” och där tycker jag nog att Åkesson har lyckats bäst. Han tog upp de frågor som intresserar och berör de flesta av oss.

Efter Stefan Löfvens tillkännagivande om att Socialdemokraterna skall gå till val med en stramare invandringspolitik så var det många som drog en suck av lättnad.

Det var vad medborgarna ville höra, nu skulle det bli ordning och reda – äntligen.

Men trovärdigheten har efter hand avtagit och många upplever nu Socialdemokraterna som en trebent pall där varje ben driver sin egen agenda.

Stefan Löfven och hans närmast förtrogna hävdar att partiet är enigt när det gäller en stramare invandringspolitik medan de socialdemokratiska sidoorganisationerna inte alls verkar vara med på det tåget utan förfäktar en mer ”human” migrationspolitik med öppna gränser och permanenta uppehållstillstånd.

Det kommer också signaler om att UD driver en egen linje innebärande att man bland annat anser att all migration är lönsam och att den skall säkra såväl jobb som välfärd samt att den måste öka i omfattning. https://ledarsidorna.se/2018/05/migrationssprickan-skar-in-mellan-stats-och-utrikesministern/

Det kan inte vara lätt att vara partiledare i ett så splittrat parti.

Det får mig att tänka på en strof ur vänsterns kampsång ”sista striden det är”, vilket vi kommer att bli varse kvällen den 9 september.

En olycka kommer sällan ensam och för varje ny opinionsmätning som redovisas blir siffrorna bara sämre och sämre för Socialdemokraterna medan Sverigedemokraterna  ökar för varje ny mätning.

Jag beundrar de gräsrötter som fram till valet skall knacka dörr och värva röster i denna starka motvind.

Hur skall de t ex kunna förklara och försvara, regeringens beslut att låta ca 9000 Afghanska unga män som ljugit om sin ålder och saknar skyddsskäl, stanna i Sverige? Detta med stöd av en tillfällig lag som totalsågats av bland annat lagrådet.

Nu händer det saker....

Det verkar som att Aftonbladet startat ”operation rädda Miljöpartiet kvar i riksdagen” i god tid före valet

Det är ingen hejd på hur man beskriver hur dåligt planeten mår och hur alla Thailandsresenärer bidrar till att planeten mår sämre och sämre. Det verkar röra sig om månader innan planeten är obeboelig. 

De svarta rubrikerna tävlar om att överträffa varandra.

Vår civilisation håller på att dö

SJUKT KLIMAT

Så mycket polar-is kostar din semester

Därför är blå fläcken ett hot

Varmare överallt utom där

Väljarna skall skrämmas upp och förhoppningsvis lägga sin röst på Miljöpartiet

Men samtidigt missar Aftonbladet (medvetet) veckans största nyhet. Nämnligen den att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är lika stora i Yougovs senaste mätning för maj. Båda partierna får 23 procent, skriver Metro. Samtidigt ökar "övriga partier", men Miljöpartiet tvingas lämna riksdagen om siffrorna står sig i valet.

Aftonbladet har också missat att redovisa Migrationsverkets statistik över utdelade uppehållstillstånd under årets fyra första månader. Men här är man i gott sällskap med övrig media som har till uppgift att förmedla  nyheter till folket.

Tystnaden dånar.

Under perioden januari-april delade Migrationsverket ut drygt 40.000 uppehållstillstånd, den stora majoriteten till asylsökande och anhöriginvandrare. Om tillståndsgivningen fortsätter i samma takt året ut kan rekordnoteringen på 120.000 utdelade uppehållstillstånd slås. 

Detta sker trots de aviserade åtstramningarna från Socialdemokraternas sida.

Ännu ett uppehållstillstånd beviljat......

Idag har vi varit på immigrationsmyndighetens kontor i Nakon Ratchasima för att ansöka om visa, re-entry visa och ett intyg som ger mig möjlighet att förnya mina körkort. Jag upphör aldrig att förundras över de thailändska myndigheternas förkärlek till dokumentkopior och stämplar. Trots alla kopior jag hade med mig så behövdes det fler och dessutom måste jag lämna fler fotografier vilket inte blev något problem då man har fotograf på kontoret. Dessutom måste jag fylla i några blanketter med thailändsk text, vilket inte är det lättaste. Men allting löste sig och vi kunde återvända till Surin med ytterligare ett års uppehållstillstånd och intyg för förnyelse av körkorten, ett för bil och ett för motorcykel.

Mellan Surin och Nakon Ratchasima är det ca 200 km och mer än halva sträckan har anlagts för mindre än fyra år sedan men under den tiden som gått sedan dess har mycket förändrats och på många ställen är vägen nu i ett miserabelt skick. Det är stora hål i beläggningen och på vissa ställen är asfalten helt borta. Jag tror att det bland annat beror på att man fuskat med underarbetet, att det är mycket tung trafik och att värmen gör att asfalten försvagas. Många thailändare antyder också att mycket av de pengar som anslagits för upprustningen av vägnätet ramlat ner i fickorna på entreprenörerna vilket fått till följd att kvalitén eftersats. I vilket fall som helst får man ta det lugnt om man är rädd om bilen.

Alltid händer det något....

I går var det dags att förlänga uppehållstillståndet ännu ett år. Sedan man stängde immigrationskontoret i Kapchoeng är jag tvingad att åka till Nakonratchasima, som ligger ca 20 mil från Surin och då gäller det att ha papperen i ordning och inte glömt något hemma.
Vi startade vid åttatiden och förutom Yaya så var döttrarna med och de sistnämnda hoppades på några timmars shopping på marknaden i Nakonratchasima.
Den sista delen av vägen är vad vi i Sverige skulle kalla motortrafikled och där går det hålla en något så när anständig hastighet. Lite för anständig visade det sig när vi hade ca 50 kilometer kvar. Då blev vi stoppade av två Highway Patrol-poliser och upplyst om att jag kört 114 km/tim mot tillåtna 80 km/tim. Hustrun skötte snacket och 100 bath fattigare så var det bara att fortsätta mot målet. Väl framme kom nästa bakslag, kontoret hade flyttat till nya lokaler och den enda information som stod till buds var ett telefonnummer som var tejpat på dörren. Efter ett telefonsamtal och en vägbeskrivning av några anställda på en närbelägen restaurang hade vi situationen klar för oss.
Utan större problem hittad vi fram till det nya kontoret och där fick vi ett antal nya dokument som skulle fyllas i och skrivas under, denna gång på thailändska. När detta var klart så var klockan tolv och de hårt arbetande immigrationstjänstemännen gick på lunch och vi var välkomna tillbaks efter klockan ett.
Där försvann tjejernas förväntningar på någon shopping och det var inte annat att göra än att äta lunch även för oss, vilket vi gjorde på en liten restaurang i närheten av kontoret. I Thailand är det aldrig långt till närmaste restaurang.
Väl tillbaks på kontoret fick vi vänta en stund tills det blev vår tur. Det som jag förutsatt skulle bli en rutinmässig handläggning visade sig bli betydligt besvärligare. Immigrationsmyndigheten har krav på att sökande skall redovisa sin inkomst genom intyg från den som är utbetalare. Dessa intyg skall även vara bestyrkta av den svenska ambassaden i Bangkok. För att slippa en dag extra i Bangkok har jag därför låtit Notarius Publicus i Sundsvall bestyrka intygen de senaste två åren. Men nu tog det tvärstopp, man godkände inte detta. Jag hänvisade då till att man godkänt det vid två tidigare tillfällen och man lovade att leta fram föregående års ansökningshandlingar.
Efter en och en halv timmes letande hade man fortfarande inte hittat dessa och vi blev inkallade till platschefen som förklarade att det skulle ta lång tid att leta fram mina handlingar. Och eftersom hon måste sätta folk på den uppgiften ansåg hon att jag skulle betala för den ”tjänsten”.
Hustrun övertog ”förhandlandet” och jag begrep att hon hävdade att chefen och hennes personal var anställda och avlönade av staten. Jag förstod även att hon ville ha femtusen för den förtäckta mutan. Utan att riktigt veta om och i så fall vad vi var överens eller inte så fortsatte schackrandet vid tjänstemannens bord. Jag hade då smugit till Yaya 3 000 bath som hon stoppat in i passet och hon gjorde klart att jag inte visste något och att det var hon som betalade och att hon inte hade mera pengar.
Jag hade kunnat betala 5 000 om det hade behövts bara för att slippa besväret med att åka till Bangkok och ambassaden. Tågbiljetter, taxiresor, hotellkostnad och ambassadens avgift för att få intygen bestyrkta skulle ha blivit betydligt dyrare.
När Yaya sköt fram passet svepte tjänstemannen ner pengarna i en låda med en elegant och graciös rörelse som visade en viss vana. Sedan gick det som på räls och strax efter klockan tre kunde jag lämna kontoret med ytterligare ett års uppehållstillstånd.
På hemvägen korsades våra vägar igen, efter en omkörning där det fanns en heldragen linje, blev vi ånyo invinkade av ordningsmakten och det löste sig lika smärtfritt denna gång genom ett ”lunchbidrag” på 100 bath.

Äntligen....

Efter många om och men har nu Yaya beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Något större förtroende för Migrationsverkets verksamhet, handläggare och beslutsfattare har jag definitivt inte fått under den tid som ärendet handlagts.

Vad hände i dag då? Jo, det som tidigare har varit stora problem och oöverstigliga hinder var som bortblåsta, nästan som om de aldrig funnits.
Nu var det helt plötsligt självklart att uppehållstillståndet skulle beviljas, vilket varit så långt ifrån självklart man kan komma i tidigare diskussioner. Vår handläggare den här gången tvekade inte heller att erkänna att Migrationsverket gjort fel vid tidigare utredningar. Enligt hans uppfattning skulle hon ha beviljats permanent uppehållstillstånd för länge sedan med hänvisning till hur lång tid vi varit tillsammans och hur lång tid vi varit gifta. Det är precis vad jag hävdat också i våra samtal med tidigare handläggare. Men det kanske inte är så konstigt ändå när de inte verkar känna till den egna myndighetens bestämmelser och inte ens klara av att läsa innantill vad avser vissa avsnitt i den aktuella lagen. Man upphör aldrig att förvånas.
Det blev med andra ord en mycket kort sk muntlig utredning och efter ca fyrtiofem minuter kunde vi lämna myndigheten med permanent uppehållstillstånd och arbetstillstånd infört i passet.

Kyligt är bara förnamnet...

Det är inte bara klimatet som är ogästvänligt här hemma. Våra kontakter med migrationsverket har också blivit väldigt frostiga och det känns inte alls bra när man upplever att beslutsfattare lägger personliga aspekter på en ansökan. Nu är det naturligtvis svårt att påvisa att det är på det viset, men det finns en hel del som talar för det.

Bara att man får känslan att det kan vara på det viset visar ju att någonting måste vara fel.

När man får höra att man ”haft tur” som fått lämna in ansöka sex månader innan uppehållstillståndet gått ut och att man skall anpassa sitt resande till migrationsverkets handläggningstider då är det någonting som inte stämmer för mig.

På deras hemsida kan man bland annat läsa ” Du som vill göra en ansökan kan förvänta dig att få ett vänligt bemötande och en god service av oss. Det ska vara lätt att ha med Migrationsverket att göra.”

Jag har definitivt inte upplevt att det varit lätt att ha med migrationsverket att göra och servicen har i vårt fall inte alls varit god, så nästa gång blir det nog till att anlita ett ombud som får föra vår talan.

En negativ överraskning...

I morse var vi uppe med tuppen. Det är sista dagen på mitt uppehållstillstånd vilket bland annat innebär att jag måste ansöka om ytterligare ett års tillstånd att stanna i Konungadömet.
Varje dag som jag befinner mig här utan att ha ett giltigt uppehållstillstånd kostar 500 bath. Alltså var det hög tid att åka upp till Kapchoeng som ligger ca 70 kilometer från Surin och få ansökan behandlad på migrationskontoret där.
Redan när vi svänger in på gårdsplanen får jag dåliga vibbar, inga bilar på parkeringsplatsen och flera anslag tejpade på insidan av entrédörrarna.
Det tog inte lång stund att få farhågorna besannade, kontoret i Kapchoeng var nerlagt och verksamheten flyttad till Nakon Ratchasima som ligger ca 200 kilometer från Surin. Så i stället för en kort utflykt till Kapchoeng med ett planerat besök på gränsmarknaden så blev det en 20-mila tripp (enkel) till Nakon Ratchasima.
Väl framme så noterar jag att här handlar det om ”stordrift” och inte den lite familjära stämning man mötts av i Kapchoeng. Efter att ha fått ansökningshandlingarna kontrollerade och kompletterat med ett antal kopior så fick jag en plats i kön.
Stämplar och kopior är något som verkar vara hårdvaluta i det här landet.
Efter en och en halv timme så var det min tur och det tog bara tio minuter innan allt var klart och all stämplarna var på plats i passet. Det är ju inte direkt gratis heller, 5 700 bath för visum och re-entry visa. Dagen blev betydligt längre än jag räknat med och vi var inte tillbaks i Surin förrän klocka sju på kvällen.