Alltid händer det något....

I går var det dags att förlänga uppehållstillståndet ännu ett år. Sedan man stängde immigrationskontoret i Kapchoeng är jag tvingad att åka till Nakonratchasima, som ligger ca 20 mil från Surin och då gäller det att ha papperen i ordning och inte glömt något hemma.
Vi startade vid åttatiden och förutom Yaya så var döttrarna med och de sistnämnda hoppades på några timmars shopping på marknaden i Nakonratchasima.
Den sista delen av vägen är vad vi i Sverige skulle kalla motortrafikled och där går det hålla en något så när anständig hastighet. Lite för anständig visade det sig när vi hade ca 50 kilometer kvar. Då blev vi stoppade av två Highway Patrol-poliser och upplyst om att jag kört 114 km/tim mot tillåtna 80 km/tim. Hustrun skötte snacket och 100 bath fattigare så var det bara att fortsätta mot målet. Väl framme kom nästa bakslag, kontoret hade flyttat till nya lokaler och den enda information som stod till buds var ett telefonnummer som var tejpat på dörren. Efter ett telefonsamtal och en vägbeskrivning av några anställda på en närbelägen restaurang hade vi situationen klar för oss.
Utan större problem hittad vi fram till det nya kontoret och där fick vi ett antal nya dokument som skulle fyllas i och skrivas under, denna gång på thailändska. När detta var klart så var klockan tolv och de hårt arbetande immigrationstjänstemännen gick på lunch och vi var välkomna tillbaks efter klockan ett.
Där försvann tjejernas förväntningar på någon shopping och det var inte annat att göra än att äta lunch även för oss, vilket vi gjorde på en liten restaurang i närheten av kontoret. I Thailand är det aldrig långt till närmaste restaurang.
Väl tillbaks på kontoret fick vi vänta en stund tills det blev vår tur. Det som jag förutsatt skulle bli en rutinmässig handläggning visade sig bli betydligt besvärligare. Immigrationsmyndigheten har krav på att sökande skall redovisa sin inkomst genom intyg från den som är utbetalare. Dessa intyg skall även vara bestyrkta av den svenska ambassaden i Bangkok. För att slippa en dag extra i Bangkok har jag därför låtit Notarius Publicus i Sundsvall bestyrka intygen de senaste två åren. Men nu tog det tvärstopp, man godkände inte detta. Jag hänvisade då till att man godkänt det vid två tidigare tillfällen och man lovade att leta fram föregående års ansökningshandlingar.
Efter en och en halv timmes letande hade man fortfarande inte hittat dessa och vi blev inkallade till platschefen som förklarade att det skulle ta lång tid att leta fram mina handlingar. Och eftersom hon måste sätta folk på den uppgiften ansåg hon att jag skulle betala för den ”tjänsten”.
Hustrun övertog ”förhandlandet” och jag begrep att hon hävdade att chefen och hennes personal var anställda och avlönade av staten. Jag förstod även att hon ville ha femtusen för den förtäckta mutan. Utan att riktigt veta om och i så fall vad vi var överens eller inte så fortsatte schackrandet vid tjänstemannens bord. Jag hade då smugit till Yaya 3 000 bath som hon stoppat in i passet och hon gjorde klart att jag inte visste något och att det var hon som betalade och att hon inte hade mera pengar.
Jag hade kunnat betala 5 000 om det hade behövts bara för att slippa besväret med att åka till Bangkok och ambassaden. Tågbiljetter, taxiresor, hotellkostnad och ambassadens avgift för att få intygen bestyrkta skulle ha blivit betydligt dyrare.
När Yaya sköt fram passet svepte tjänstemannen ner pengarna i en låda med en elegant och graciös rörelse som visade en viss vana. Sedan gick det som på räls och strax efter klockan tre kunde jag lämna kontoret med ytterligare ett års uppehållstillstånd.
På hemvägen korsades våra vägar igen, efter en omkörning där det fanns en heldragen linje, blev vi ånyo invinkade av ordningsmakten och det löste sig lika smärtfritt denna gång genom ett ”lunchbidrag” på 100 bath.