En tung inledning...

Det har varit en tung inledning på det nya året. Mina problem med vänster höft- och knäled har försämrats ytterligare och vissa dagar har jag svårt att gå. Jag har röntgat båda lederna och fått ett utlåtande från ortopedläkaren på mitt sjukhus här. 

Röntgenbilderna och diagnoserna har jag skickat till min vårdcentral samt framfört önskemål om en remiss till Ortopedkliniken när jag kommer till Sverige.

Mitt humör har påverkats negativt av värken och aktiviteterna på bloggen har fått ligga i träda.

Men jag skall inte enbart skylla på detta. Tro det eller ej, men jag tycker faktiskt synd om Stefan Löfven. Han visar nästan dagligen på bristande självinsikt och grodorna hoppar i stora klungor ur munnen på honom. Hans dagar som politiker är räknande och bakom honom ringlar sig en lång kö av oduglingar som känner sig kallade att ta över det sjunkande skeppet. 

Det är lätt att konstatera att strategin att krossa Alliansen lyckades, men det är också lika lätt att konstatera att det blev en pyrrhusseger. Gullandet med C och L har gjort att det bara är skärvor kvar av Sveriges Arbetarparti. Där har vi Löfvens eftermäle och att sparka på en som redan ligger känns fel. Det är andra i vårt samhälle som sysslar med sånt.

 

Som inte det kunde vara nog med ledproblemen så har jag också fått diagnosen katarakt (grå starr) på båda ögonen. Även här har jag vädjat om en remiss till ögonkliniken snarast efter återkomsten till Sverige.

Det är dock inte slut med eländet med det.

Tidigt på morgonen den 8 februari vaknade jag med sprängande huvudvärk och problem i mun och svalg. Jag insåg direkt att jag drabbats av en stroke och hustrun kallade på ambulans som var snabbt på plats. Inom en halvtimme var jag under vård på Rumpaet Hospital och efter scanning fick jag bekräftelse på min misstanke om stroke.

Jag var i ganska dåligt skick och kommer inte ihåg så mycket av de första timmarna på sjukhuset och flytten till Surin Hospital. Men tillståndet förbättrades timme för timme efter behandling och medicinering. Dagen efter bedömdes jag så pass frisk att jag blev utskriven från sjukhuset.

Med tanke på vad jag varit med om så känner jag mig ganska bra. Jag äter mediciner och kollar blodtrycket varje dag och det har varit okay så här långt. 

Jag ser fram emot återbesöket den 24 februari.  

Ingen rolig vecka....

Sistlidna vecka var en riktig skitvecka för vår del. Det började med att hustrun drabbades av bältros och det tog ett tag innan jag förstod vad utslagen på ena låret var för något. Men via översättning från Thai till engelska var det ganska snabbt gjort att översätta till svenska. Men något läkarbesök var ändå inte aktuellt tills jag rev i på skarpen. Sjukhusbesök och en plastkasse med olika mediciner och som vanligt en del vitaminer. Nu är det bara att vänta på att det läker ut vilket kan ta flera månader.

Själv har jag under de senaste veckorna upplevt att synen försämrats, framför allt då jag sitter framför datorn och har på eget initiativ inhandlat ögondroppar då jag kopplat det till torra slemhinnor. Det gäller inte bara ögonen utan även munnen där jag vaknat med torra slemhinnor under de senaste åren. Då jag misstänkte Sjögrens syndrom besökte jag vårdcentralen hemma för några år sedan men efter provtagningar avskrevs dessa misstankar.

Även jag uppsökte sjukhuset här borta och fick träffa en ögonläkare som rekommenderade att jag tog kontakt med den svenska sjukvården vid hemkomsten nästa vecka utan att närmare utveckla varför. Han var svår att förstå men jag kan utan vidare påstå att nin thaiändska var bättre än hans svenska.

Hälsan är naturligtvis det viktigaste men andra problem hopade sig innan resan till Sverige. AC:n behagade lägga av när det passade den och inte enligt min programmering och det tog några dagar att få detta fixat. Det är inte bara att acceptera vad en reparatör säger och talar om hur mycket som måste bytas och åtgärdas till dryga kostnader. Det har blivit ett måste att få ett eller flera alternativa utlåtande. Den här gången skilde det tusentals bath då den slutliga räkningen slutade på 200 bath och tre öl som jag bjöd på.             

I slutet på veckan la min iphone ner verksamheten och för att hålla kontakterna fick jag flytta sim-kortet till en begagnad antikvitet där enbart telefonfuktionen fungerade. Det var tydligen inget svårare fel då jag kunde hämta telefonen ca en timme innan vi anträdde resan till Sverige på måndag kväll. Men ändå – nervöst var bara förnamnet. 

                                                 

En ny diagnos....

I onsdags var det dags för ännu ett sjukhusbesök då mitt ben inte tycks visa på några förbättringar. Nu har jag till och med tvingats inhandla en käpp för att avlasta benet då det värker som värst. Värken kommer och går och flyttar sig mellan ljumsken, låret, knät, skenbenet och ankeln och det är värst på nätterna. Jag kommer inte ihåg när jag hade en sammanhängande sömn på mer än fyra timmar senast.

Irriterad "gubbe"

Nu har jag provat Voltaren, spray och olika salvor för att komma till rätta med vad som hitintills diagnostiserats som inflammation i muskler och ligament men det har inte blivit bättre. Jag märker också att det påverkar humöret och jag blir lätt irriterad över småsaker. Det finns säkert en och annan som upplever mig som en riktig gnällgubbe.

Det positiva med sjukhuset här är att man inte behöver vänta någon längre tid och att det inte behövs några remisser mellan olika avdelningar. Samma den här gången och nu blev det ny röntgen, jag har tappat räkningen för vilken gång i ordningen.

Med den nya röntgenplåten som underlag blev det nu en ny diagnos. Enligt doktorn så var höftleden utsliten! Men tros den nya diagnosen fick jag med mig en ny omgång med Voltaren och orden ”see you again”!Någon som tror att en utsliten höftled blir återställd med Voltaren?

Nu avvaktar jag några veckor och blir det ingen förändring till det bättre så kommer jag sannolikt att tidigarelägga hemresan som för närvarande är planerad att ske i början på juni.

För några år sedan fick jag diagnosen kronisk bronkit på det här sjukhuset men när plåtarna granskades av lungkliniken hemma så kunde man inte upptäcka något som inte var normalt. Jag har lite svårt att förlika mig med att höftleden skulle vara utsliten då symtomen inte riktigt stämmer överens med vad man kan läsa sig till på internet. Det är bara att avvakta vad man säger på ortopedkliniken då jag kommer hem nästa gång. Till dess hoppas jag att det blivit bättre.