Operationen genomförd

I går opererades tumören i min panna bort. Det var väl ingen större eller svårare operation och den enda smärta jag kände var när doktorn injicerade bedövningen, då sved det ordentligt.

Operationen tog ca en timme och nu får jag vänta ca 2 - 3 veckor innan jag får besked om alltihop har avlägsnats. Stygnen tar de bort på vårdcentralen om ca 3 veckor.

När jag kom hem ca en timme efter operationen var jag ganska blodig i ansiktet vilket jag inte märkt något av innan hustrun såg chockad ut och jag kollat i spegeln. Då det inte slutade blöda, trots att jag enligt instruktionen jag fått på sjukhuset hållit några fingrar på tryckförbandet i ca 15 minuter, fick jag uppsöka vårdcentralen där en sköterska rengjorde såret och satt på ett nytt tryckförband.

Idag blev det ett nytt besök på vårdcentralen då det blött lite under natten. Men nu verkar det vara okay. Men tryckförbandet får sitta kvar ytterligare ett dygn.

Att hamna i kö för cancerbehandling.

Jag fick en preliminär diagnos på ett sår som jag hade i pannan den 16 maj på ett sjukhus i Surin i Thailand och samma dag togs ett prov som sändes till Surin Patho Diag Center.

Den 23 maj hade jag tid för ett återbesök och då fick jag en pathological Diagnosis enligt följande:

Skin, forehead, incisional biopsy: Basal cell carsinoma, vilket på svenska betyder hudcancer i ett sår i pannan (dock inte den allra värsta sorten).

Doktorn hade ställt i ordning operationssalen för att operera på kvällen. Detta skulle ha kostat ca 30 000 SEK och jag tvingades tacka nej då försäkringsbolaget ansåg att operationen skulle utföras i Sverige då jag hade återresan bokad sex dagar senare.

Samma kväll skickade jag ett mail till min vårdcentral i Sverige och informerade om diagnosen och att jag ville ha en remiss för operation.

Där uppenbarade sig den första stoppklossen för att få vård i rimlig tid. Den svenska läkaren måste undersöka mig och bekräfta diagnosen jag fått i Thailand innan någon remiss kunde skickas.

Denna undersökning gjordes den 3 juni direkt efter hemkomsten och remissen skickades on-line samma dag till sjukhuset. Enligt läkaren på vårdcentralen skulle nog operationen ske inom en månad.

Den 17 juni ringde jag ÖNH-kliniken på sjukhuset för att få besked om tidpunkt för operation. Det svar jag fick var att överläkaren hade prioriterat operationen inom fyra veckor från det att remissen mottagits. Men sköterskan noterade att jag kunde komma med kort varsel om det blev några återbud.

När jag inte hört något ringde jag på nytt den 26 juni. Jag fick då veta att det inte fanns någon tid planerad för operationen. Jag hänvisade då till det besked jag fick vid telefonsamtalet den 17 juni att jag var prioriterad inom fyra veckor från den dag remissen mottagits. Enligt sköterskan hade jag missuppfattat det beskedet. Enligt henne så gällde prioriteringen från den dag överläkaren hade tagit del av remissen och min brytdag var den 14 juli. D v s två veckor senare. Det måste ju innebära att remissen blivit liggande två veckor innan den bedömdes av överläkaren. Det fick jag inte något svar på, i stället erbjöds jag en återbudstid på förmiddagen den 11 juli, vilket jag accepterade. D v s en dag före brytdagen den 14 juli, som är en söndag och på lördagar utför man knappast några operationer.

Jag önskade även få en skriftlig kallelse till operationen och tro det eller inte, sköterskan var orolig att den inte skulle hinna kom fram i tid.

Vad händer med svensk sjukvård – den sjukvård som Annika Strandhäll påstod vara i världsklass i en TV-debatt för något år sedan?

Inte den bästa dagen i mitt liv

Det började redan på morgonen, då jag kollade resultatet från gårdagens V86-tävlingar som delades mellan Jägersro och Solvalla. 5 timmars tidsskillnad innebär för min del att jag tittar på repriserna dagen efter i stället för att sitta uppe hela natten

Trots att jag rankat sex av vinnarna som etta så blev det bara 2 rader med sju rätt och 32 rader med sex rätt. Omgång som var lättlöst för favoritspelarna gav 417 kronor till de som prickade in åtta rätt och pengarna för sju och sex rätt konfiskerades.

Sedan var det dags för ett sjukhusbesök, dels för den årliga hälsokontrollen dels för ett besök på ortopedavdelningen då jag plågats av ryggvärk de senaste veckorna. Jag var ganska övertygad om att det var den vänstra höftleden som hade börjat krångla. Men värken kändes inte på samma sätt som när jag diagnostiserades för artros i den högra höftleden så jag ville kolla upp det.

Hälsokontrollen var avklarad på en timme och några av proverna avvek en del från referensvärdena vilket jag får följa upp när jag kommer till Sverige.

Sedan var det dags för undersökning av ryggen. Jag träffade samma läkare som ställt diagnosen artros i den högra höftleden första gången för drygt sex år sedan. Att det sedan tog fem år för den svenska sjukvården att låta mig genomgå operationen är en annan historia. 

Det blev inte mycket snack, utan en röntgenundersökning genomfördes omgående (jämför med svensk sjukvård där jag betalar skatt fullt ut varje år). Av röntgenbilderna kunde man inte se vad värken kunde bero på, men det framgick att höftleden var okay. Jag får väl ta detta med vårdcentralen när jag kommer till Sverige

Ortopeddoktorn observerade dock ett utslag som jag hade i pannan och frågade om någon kollat upp detta. Jag sa som det var att jag sett att det blivit större och större men att jag inte sökt eller fått någon diagnos på det.

”Men kom igen gamle man, sånt här ser vi allvarligt på i Thailand” var väl ungefär hans reaktion och han ordnade så att jag på kvällen samma dag, fick träffa en hudspecialist.

Det var bara att åka hem och få lite mat i sig och sedan åka tillbaka till sjukhuset.

Hudläkaren bedömde att det var ca 50 procent risk att det var hudcancer men att det fordrades att hudfragment sändes till Bangkok för undersökning för att veta säkert. Efter en kortare diskussion så kom vi dock överens om att han skulle operera bort hela utslaget.

Jag anlände till sjukhuset strax före kl 18.00 och lämnade sjukhuset efter undersökning och operation 19.25. I landet där jag betalar skatt hade jag fått vänta 3 månader på att få träffa läkaren och ytterligare 3 månader på operation.

Besked om laboratorieresultatet får jag den 23 maj och oavsett diagnos så vill läkaren då ta hud från något ställe på min kropp och flytta till det ställe där han opererade bort utslaget.

Oavsett diagnos är jag tveksam till detta med tanke på min ålder.

På travspråk känns det nu som att jag är på väg ut ur sista sväng, närmar mig upploppet och skönjer mållinjen vid upploppets slut.

När jag sammanfattar dagen så konstaterar jag ändå att en dålig dag även kan ha positiva kvaliteter och en sådan är att det är dubbel jackpot på V86 nästa onsdag.

Det börjar röra på sig….

Igår var jag kallad till Sollefteå sjukhus inför den kommande höftledsoperationen. Äntligen börjar det hända saker och syftet med det här besöket var att jag skulle genomgå en undersökning, röntga höftleden samt träffa en läkare på Anestesimottagningen.

Besöket var planerat att ta ca 3 timmar men det tog bara drygt en och en halv timme.

Många av Er som brukar läsa min blogg vet att jag är kritisk till hur den svenska sjukvården fungerar för närvarande. Besöket på Sollefteå sjukhus var dock en mycket positiv upplevelse. Jag hade fått lättlästa instruktioner i förväg om hur jag skulle ta mig till de olika avdelningarna.

På avdelningen, där jag kommer att invänta operationen och vårdas efter operationen, fick jag träffa en sköterska som informerade om vårdtid, träning och andra förberedelser inför operationen. Jag fick också med mig dokumentation som jag skall ta del av inför operationen.

Röntgenundersökningen gick väldigt snabbt. Jag hann knappast börja lösa korsordet i Året Runt innan jag blev uppropad. 

När jag var klar där så styrde jag stegen mot Anestesiavdelningen där jag fick vänta en kort stund innan jag fick träffa en narkosläkare. Han ställde ett antal frågor och berättade om operationen. Jag hade hoppats på att jag skulle vara sövd under ingreppet men han förklarade att det var ryggbedövning som gällde. Att vara lokalbedövad och kunna höra när de sågar av lårbenet känns inte som någon höjdare.

Jag är lyckligt lottad som har vänner som Rolf och Karin som skjutsade mig till och från Sollefteå. Under tiden som jag var på sjukhuset passade de på att besöka uppfödaren till deras hund Molly, som också var med i bilen. Kenneln låg inte långt från sjukhuset.

Nu är jag hemma i Sundsvall igen och här är det som vanligt. Då jag ringde min vårdcentral, för att beställa tid hos arbetsterapeuten, så var man tillbaka i verkligheten igen. 

”Det är många som ringer till oss och vår kö är fylld för dagen, vänligen återkom nästkommande vardag”.

Gastroskopiundersökningen...

Igår genomfördes äntligen gastroskopiundersökningen. Den visade inga allvarliga problem i matstrupe eller magsäck. Man kunde dock fastställa att jag hade en kraftig maginfektion. Hur länge jag haft den har jag ingen aning om, men jag tror inte att den orsakat mina svalgproblem. Nu har jag påbörjat en sjudagarskur med antibiotika samtidigt som jag tar en del andra mediciner kopplade till mag- och matstrupsproblemen. 

Viktraset verkar också ha avstannat och nu ligger vikten ganska stadigt runt 73 – 75 kilo. Vore det inte för problemet med höftleden skulle jag må alldeles utmärkt nu. 

Vad gäller höftleden så är jag lovad en operation på Sollefteå sjukhus någon gång i mars, april nästa år. Det skall bli intressant att se hur man håller det löftet?