Äntligen hemma....

Äntligen är vi framme i Surin. Den här gången tog det lite längre tid än vanligt då vi stannade två nätter i Bangkok och framför allt beroende på att den sista delen av resan inte alls gick som man kunnat förvänta sig.

Rolf och Karin hämtade oss i bostaden kl. 07.00 och X2000-tåget lämnade Sundsvall C tidtabellsenligt kl 07.57.

Det första jag blev medveten om på tåget var att Internet inte fungerade under hela resan. Orsaken kunde man dock inte ange. Ganska typiskt SJ om jag skall vara lite gnällig.

Lite handbage

Oavsett om vi nu måste vara tidigt ute och åka med morgontåget, så var inte de två senare tågen ett allvarligt alternativ då de medförde flera tågbyten på vägen till Arlanda.

Det blev sedan därför ca sex timmars väntan på Arlanda innan vi kom iväg till Istanbul där det blev ytterligare några timmars väntan på avgången till Bangkok. Vi landade vid ett-tiden på Suvarnabhumi i Bangkok och sedan blev det en snabb taxiresa till hotellet. Så gott som alla taxichaufförer kör som galningar, det verkar bara finnas ett läge på gaspedalen. Jag brukar förklara att det inte blir någon dricks om jag tycker att de kör för fort vilket jag glömde den här gången. Vi kom i alla fall välbehållna till hotellet och några timmar senare åt vi middag tillsammans med Mijo i hotellets restaurang.

Yaya låg sedan över hos Mijo i hennes studentlya för att dagen efter shoppa tillsammans. Själv besökte jag ambassaden för att få min inkomst från Sverige vidimerad vilket är en förutsättning för att få uppehållstillstånd i Thailand. Tyvärr så hade jag glömt passet på hotellrummet så det blev att åka tillbaks och sedan upprepa proceduren och det var med knapp marginal det lyckades då Sveriges beskickning i Bangkok stänger kl 12.00 på dagen. Inte speciellt ansträngande arbetsdagar kan man tycka. Själv konstaterade jag att det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Sista etappen på resan, Bangkok - Surin, fordrar nästan ett eget kapitel. Men det finns numera inte mycket som förvånar mig i det här landet.

Trafiken i Bangkok

Vi hade en hel del packning så vi övervägde om vi skulle ta en taxi till Surin som ett alternativ till tåget. Men det går också minibussar på sträckan som kör från ”dörr till dörr” och Yayas svåger, Roan kör flera gånger i veckan. Så vi bestämde med honom att han skulle hämta oss på hotellet kl 16.00. Bra, tänkte jag, då är vi Surin före tolvslaget. Roan anlände ca 45 minuter försenad på grund av trafiken och efter att ha plockat upp oss så skulle han hämta två personer till innan vi anträdde resan till Surin. Det tog fem timmar att hämta dessa personer dels p g a trafiken dels beroende på en missuppfattning av adressen till en av resenärerna. Nåväl vi var ju trötta och hade hoppats att få sova men icke, thailändare fordrar underhållning och två äldre damer i bussen sjöng karaokee tills klockan var två på natten. Men det gäller att hålla masken så att man inte förlorar ansiktet.

Två karaokesjungande ladies

Bussen går på gas och vi tankade tre gånger under resans gång och vid varje tillfälle var det kö till ”pumpen”. Innan vi var framme i Surin skulle övriga passagerare lämnas av och den första skulle till Korat, bara några mil extra. Karaokee-damerna skulle till varsin by ute i bushen och till den enes förtjänst får jag framhålla att hon visste vart hon skulle vilket den andra inte hade en susning om. Hon hade inte besökt byn på 25 år och då kan det vara lite svårt att hitta rätt klockan fyra på morgonen då det kolsvart ute. Men Roan har en ängels tålamod och till slut hade vi hittat rätt – efter att ha väckt en massa sovande människor.

Sträckan Bangkok – Surin är ca 400 kilometer och den klarade vi på något över tretton timmar, vilket sannolikt blir ett svårslaget rekord. Möjligen tar det längre tid med cykel. Jag tyckte mest synd om ungarna som suttit uppe till fyra på morgonen för att hälsa oss välkomna hem, men klockan var några minuter över sex då vi var framme och då hade de slocknat.