Ett återseende efter flera år...

Nu har samtliga fem valpar fått nya hem. Den senaste lämnade oss den 21 februari. Det känns lite tomt, men samtidigt inser jag att det är orealistiskt att behålla dem. Alla är utplacerade hos familjer som Yaya eller barnen känner och förhoppningsvis får de ett bra liv fortsättningsvis.

Söndagen den 22 februari tog vi bilen och gav oss iväg till Phuket, en sträcka på ca 130 mil, så vi delade upp den i två etapper varav den första gick till Hua Hin. Lite väl optimistiskt hade jag inte bokat något hotellrum men det löste sig ändå efter lite besvär. Det var några år sedan jag var i Hua Hin men det mesta var sig likt även om det där, liksom överallt i Thailand, har byggts mycket de senaste åren. Vi kom ganska sent så det var bara att gå ut och äta och sedan var det sömn som gällde inför morgondagens etapp till Phuket och Kata Beach. 

Irish Coffee är aldrig fel

Vi kom iväg lite senare än planerat då vi fick en hel skolklass från Kina före oss i kön till frukosten. Sedan vi tankat bar det iväg 08.30. Det gick inte att hålla någon högre snitthastighet då vägbanan var urusel på vissa avsnitt. Det var så illa att bultarna som håller störtbågen bakom hytten på plats skakade loss och de var rena turen att den inte ramlade av. Vi tvingades dock stanna och dra åt bultarna med jämna mellanrum, vilket tog tid då jag saknade lämpliga nycklar. Trafiken var också ganska tät på en del av sträckan och pågående vägarbeten var det gott om. Jag hade räknat med att vara i Kata Beach vid femtiden på eftermiddagen och tidsschemat såg ut att hålla ganska bra då vi passerade bron till Phuket klockan 16.40. Men då vi kom fram till Lotus och Big C var det i stort sett tvärstopp. Vi kom mitt i eftermiddagsrusningen och den sista biten till Kata på ca 30 km tog mer än en och en halv timme. Jämfört med detta hade nog en sköldpadda setts med chans i en olympisk hundrametersfinal.

I Kata hade min vän Sten Wallgren bokat hotell och incheckningen gick på några minuter. Vi bodde i en bungalow på Dome Resort. Inget lyxhotell, men de hade allt som vi uppskattar, swimming pool, en bra frukost, trevlig personal och fin service.

Första kvällen intog vi middagen på en restaurang nära hotellet, tillsammans med våra vänner och där reagerade jag på prisnivån, bortskämd som jag är från Surin och de priser som gäller där. Men maten var det inget fel på, även om den var dyr. Phuket har nog den högsta prisnivån i Thailand, vilket kanske kan bero på den invasion av ryssar som skett de senaste åren. Vi avslutade kvällen med varsin Irish Coffee på en liten bar. Sedan var det skönt att inta bingen efter två ansträngande dagar bakom ratten där det gällt full koncentration hela tiden. Detta i kombination med hustruns upprepade goda råd då det gäller min bilkörning kan göra vem som helst trött. Den enda anledningen till att vi valde att ta bilen var att Sten skulle flytta till Bangkok och behövde lite transportkapacitet.

Det blev dubbelt upp innan vi kom iväg

Det blev några trevliga dagar och kvällar på Phuket och vi hälsade bland annat på hos Oab och Dee som vi hyrde huset av de fyra åren vi bodde i Karon. Det blev ett glatt återseende och vi konstaterade även att flera av de grannar vi hade de åren fortfarande bodde kvar. Kul!

Ett glatt återseende

Då jag bodde i Karon blev jag bekant med en kickboxare som hette Mee. Hans karriär som boxare led mot sitt slut året innan vi flyttade till Surin och han jobbade som ”inkastare” på Restaurang Calypso senast vi träffades. En av kvällarna när jag var ute med grabbarna passerade vi Calypso och vem möter jag inte där om inte Mee. Även här blev det ett glatt återseende och kvällen efter åt vi middag på Calypso. Jag åt en pepparstek och det var nog den bästa pepparstek jag ätit i Thailand. Calypso kan jag verkligen rekommendera. 

Den nya regimen har bestämt att alla solstolar på stränderna skall bort så det så lite annorlunda ut än som jag minns det. Man har också rensat upp i Tuc tuc-mafian och förare som saknat körkort och/eller licens har plockats bort. Men det är dyrt att åka Tuc tuc på Phuket.

Inte en solstol så långt ögat ser

Den ryska invasionen har avtagit i takt med att rubeln tappat hälften av sitt värde. Men det har också skett en minskning av skandinaviska turister, mycket p g a att solstolarna försvunnit. Man verkar satsa mer på turism från Sydkorea, Japan och Kina och asiater är inte mycket för att ligga och pressa på en solstol på stranden.

En vecka var alldeles för kort tid och dagarna bara försvann. På lördag lastade i det mesta och tidigt på söndag morgon lastade vi det sista och vi lämnade Kata Beach klockan 05.00. Resan gick som på räls tills vi kom till infarten i Bangkok, där hade vi knappt styrfart ett par mil. Inte något som bilens lameller mår speciellt bra av. Sedan förelåg viss osäkerhet var vi skulle svänga av den fyrfilade vägen. Men eftersom Sten och Sumay har sitt nya hus inte lång från IKEA svängde jag in där. Efter lite diskussioner, telefonkonsultationer och kartläsning tog vi oss så småningom fram till huset.

Vi konstaterade att resan tagit ca 13,5 timmar inklusive pausar och att vi tillryggalagt 848 kilometer. Efter avlastning blev det en skön dusch och sedan bjöd Sten på middag på en liten kvarterskrog,varefter jag sedan somnade ovaggad.

Efter frukost, ca 09.00 drog vi ut i Bangkoktrafiken och de första fem milen tog drygt 1,5 timmar men när vi kommit ut på huvudvägen norrut så flöt det på bra. När vi senare tog av mot nordost gick det att elda på ännu bättre men vi var inte hemma i Surin förrän kl 15.30

Efter två dagars koncentration bakom ratten var det ingen konst att somna på kvällen. Sov gjorde jag tills jag vakande på tisdagmorgon.

Borta bra men hemma bäst även om vi hade en trevlig vecka på Phuket.

Äntligen blev besöket av....

Den här veckan har vi haft besök av Sten och Sumay från Kata på Phuket. Sten har sin fasta punkt i Sverige förlagd till Mora. I övrigt lever han sitt liv som jag – den största delen i Thailand. Sten och jag lärde känna varandra 2002 när jag bodde i Karon och sedan dess har vi umgåtts och upprätthållit kontakten då vi insett att vi trivs i varandras sällskap. 

Sumay och Yaya

Det var dock första gången han hälsade på oss sedan vi flyttade till Surin. Besöket har dock varit planerat under flera års tid men av olika skäl så har annat kommit i emellan. 

Sten är lite av en gastronom och en stor älskare av Gintonic så äntligen fick jag nu damma av och korka upp en flaska Bombay Sapphire dry gin som stått och samlat damm sedan 2009. Självklart hade jag även bunkrat upp med Swepper’s Tonic Water.

Jag hade också ställt i ordning en middag som omfattade en förrätt med avokado och kallrökt lax och till varmrätt blev det en laxsida med acasiahonung och chili tillagad i ugnen med pressad potatis. Till dessert överraskade jag med friterad camembert och varma hjortron vilket knappast är vanligt i Thailand.  Det blev mycket uppskattat.

Till kaffet hade jag införskaffat en flaska Dimple Blended Scotch Whisky, den femtonåriga varianten som jag visste var en av Stens favoriter. Succé!

Två levnadsglada killar

Vi hann också med en resa hem till Yayas by och det blev även en hel dag vid poolen på Hotel Majestic för Sten och mig medan fruarna ägnade sig åt shoppingverksamhet. Vi inmundigade även några middagar på några av Surins bättre restauranger. Men nattlivet, som jag skrutit upp, var en besvikelse då mer än hälften av nöjesgatan var nedsläckt.

Men det är som vanligt, när det är trevligt rasar tiden i väg och idag på förmiddagen skjutsade vi dem till tåget till Bangkok för vidare befordran med flyg till Phuket och Kata. 

Vi hann dock inte mer än komma hem så ringde de och meddelade att loket gått sönder bara efter några minuter. Innan man fått fram ett nytt lok så hade det tagit två timmar. En försening som har alla möjligheter att öka innan de är framme i Bangkok.

Viss av den erfarenhet man får av att leva i det här landet så är flygresan till Phuket bokad i morgon och inte i kväll.

Vad händer på Phuket?

För några minuter sedan fick jag ett telefonsamtal från en svensk vän som bor i Kata på Phuket.

Han berättade att fler än tio fullastade bussar med demonstranter iklädda gula tröjor just då passerade genom Kata. Bussarna kom söder ifrån och körde norrut.

Vad är det som händer och var är de på väg? Tänker man belägra flygplatsen i Phuket eller är man på väg till Bangkok?


Många utlänningar som bor här i Thailand börjar nu känna en viss oro över utvecklingen.
De flesta av oss står mest frågande inför bristen på insatser och åtgärder där demonstrationerna går överstyr.
Vi har svårt att förstå att beväpnade demonstranter tillåts härja fritt och att regeringsbyggnader och flygplatser kan belägras utan att resoluta åtgärder vidtas.

Phuket – ett paradis på dekis?

Jag får nog tillstå att jag är lite besviken och desillusionerad. På bara två år har förändringarnas vindar blåst över ön.
Det kändes inte som vi återvände till något utan mer som att vi kom till något annat och annorlunda.
Nu tycks det bara handla om att roffa åt sig så mycket pengar som möjligt från godtrogna och lite naiva turister.
Tuc tuc-förare, restaurangägare, affärsinnehavare, skräddare, souvenirförsäljare etc verkar bara ha ett mål i sikte. Det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kortast möjliga tid.
Prisökningar på 50 -100% på två år är mer vanliga än ovanliga.

Jag förvånas över att svenskägda restauranger som Buffalo, Two Chefs, Kalsson´s, 2 gether m fl är mer eller mindre fullsatta kväll efter kväll.
Åker svenskar 8000 km för att äta svensk mat? På dessa ställen serveras köttbullar, pannkaka och andra svenska rätter, men även à la carte av bra kvalitet men till höga priser.
På de flesta thairestaurangerna tar man 75 – 80 bath för en Chang öl (66 cl), på 2 gether får man betala 180 bath för samma flaska. Hemma i Surin kostar flaskan 33 bath på affären.

Restauranger med levande musik är också dyrare än de som inte har levande musik.

Kata Garden och PM restaurang i norra Karon är exempel på restauranger med bra underhållning.

De som säljer souvenirer, kläder, kopior av klockor, kläder, väskor mm är rent hutlösa när man frågar om priset. Öppningspriset kan ligga på 600 bath för en livrem och när prutandet är klart så har man kanske kommit ned till 200 bath om man inte verkar allt för angelägen.
En hel del av de som säljs på beacherna finns dessutom att köpa på varuhusen till mycket lägre priser.

Fortsätter den här utvecklingen binder man ris åt sin egen rygg, för jag har svårt att tänka mig att svenska turister åker till Thailand för att betala ”svenska” priser.
Vädret var också sämre än normalt vid den här årstiden. Några dagar var det mulet och vid några tillfällen regnade det också. En dag fick vi även känna av monsunvindarna.

Då passade vi på att besöka Lotus, Big C och Central festival. Vi var även in till Phuket City där vi handlade på Robinson och Ocean, två varuhus som säljer märkeskläder bland annat.

Solade gjorde vi till största delen på Karon Beach men vi åkte även ned till Hat Nai Harn och Laem Phrom Thep en dag. Hat Rawai och Ao Chalong, Wat Chalong samt Big Buddha hann vi också med innan vi styrde färden hemåt.
Några reflektioner är att trafiken har ökat oroväckande och nya hotell och restauranger verkar skjuta upp som svampar ur marken. Många svenska turister uppför sig som om svenska trafikregler gäller även i Thailand. Det är med hjärtat i halsgropen man ser hur de skjuter ut barnvagnen före sig på övergångsstället.

Här har inga gående företräde och det är många gånger ren tur att det inte händer mer än det gör.

En ny grupp av turister som man la märke till var ryssarna. För två år sedan var det ovanligt, nu vimlar det av dem och inte prutar de heller.

Tuc tuc-förarna är ett släkte för sig och det hjälper sällan om man har en adress dit man ska eller till och med en karta, det blir oftast problem ändå. En del av dem hinkar i sig alkohol mellan körningarna så det är inte helt riskfritt att anlita dem heller.

Vi bodde på ett litet hotell som heter Baan Porn Tawan och som ligger ca 4 minuters gångväg från stranden i Karon. Hotellet, som har tre våningar och nio rum, drivs av en familj, som vi känner sedan tidigare.
Vi betalade 1 200 bath exkl frukost per dygn.

I Hua hin betalade vi 800 bath på Golf Inn Hotel.
Utgifter för måltider, nöjen och några inköp av kläder och presenter hamnade runt 40 000 bath och resan (ca 5 200 km med bil) kostade 7 000 bath i drivmedel.
16 dagar inkl resdagar för totalt 64 500 bath, vilket blir ca 12 900 kr i svenska pengar, för två personer är väl inget att säga om.
Många har frågat om bra restauranger men jag aktar mig för att peka ut någon särskild framför någon annan, olika personer upplever mat och service på olika sätt. De sju restauranger som ligger omedelbart norr om fotbollsstadion i Karon har vanligtvis bra mat och bra priser. Vi åt några gånger på Lamai, som en av restaurangerna heter.

Jag har prövat mig fram vad gäller skräddare och den jag kan rekommendera är Mr Tony på Armani Fashion. Han håller till på Patak Road 127/15, Karon Beach (ca 400-500 meter norr om fotbollsstadion).
Tony står till höger på bilden och hans yngre bror som står till vänster jobbar som "inkastare"

Jag har rekommenderat honom åt flera personer och alla har varit nöjda.
Gå gärna dit, kolla kvalitén på tyger och begär ett pris. Efter det att ni fått priset kan ni hälsa från Rolf och Yaya så blir det en viss rabatt beroende på hur mycket ni beställer.











De sista bilderna är tagna på Laem Phrom thep och Big Buddha (som är 45 meter hög)

Nu är vi tillbaks i Surin och det gamla ordspråket håller än, ”borta bra men hemma bäst”.

Det kommer mera...

Det har varit sol, bad och utflykter, besök hos vänner och bekanta och mycket mer. Det har i sin tur inneburet lite tid för att uppdatera bloggen.

Jag kommer att sammanfatta resan och intrycken då vi är tillbaks i Surin.

Den 2 mars lämnar vi Karon för färden norrut.

But I´m swedish!

Det solas och badas på Karon Beach. Många av damerna solar topless, vilket egentligen inte är tillåtet men man ser vanligtvis mellan fingrarna från turistpolisens sida.

Men man kan ju ha en egen uppfattning och tycka att en del, av ren självbevarelsedrift, kunde förväntas dölja de hängande, dinglande och slokande behagen. Men icke, här dimper omdömet ner på skalans lägsta nivå och en del kvinnor uppträder på ett sätt de sannolikt aldrig skulle göra på en svensk badstrand.
Det är inte heller tillåtet att sälja souvenirer och andra accessoarer på stranden. Stranden skall vara ett fredat område där turisterna skall kunna njuta utan störande inslag.
Här bryts det dock mot lagen dag ut och dag in. Thailändare som ser en möjlighet att tjäna en slant vandrar runt bland solstolar och parasoller utbjudande av allt som tänkas kan. Men med ojämna mellanrum så gör turistpolisen tillslag och griper de ”störande elementen” om de nu inte hinner smita iväg.
Det är en helt igenom thailändsk affär och som utlänning kan man väl ha synpunkter men dem gör man bäst av att hålla för sig själv.
Att det sedan finns omfångsrika och beskäftiga fruntimmer som tycker att välden skall se ut på ett sätt som passar dem är en annan femma.
Just den här dagen huserade ett par från Gislaved under parasollen närmast oss och helt omedvetet hade jag nog kategoriserat dem som ”Lilla Fridolf och Selma-typer”.
Det var en småväxt, beskedlig och foglig man i sina bästa år, under större delen av dagen läsande en bok tillsammans med en omfångsrik, voluminös och krävande hustru, liggande på rygg med brösten hängande i armhålorna, kommenterande det mesta som hände på beachen.
Mitt framför oss grep polisen en av försäljarna och skulle just före honom ut från stranden när ”Selma” började hojta om övergrepp och polisvåld. Hon hann även med en negativ harang på engelska som gjorde att poliserna reagerade. Den ena polisen förklarade att hon inte skulle lägga sig i deras arbete och att hon dessutom skulle skyla överkroppen då hon var på stranden.

Först blev det tyst sen kom det – But I´m swedish!

Som om ”but I´m swedish” skulle vara en godtagbar ursäkt för ett bristande intellekt och omdöme. Man häpnar, eller kanske inte.
Då hände något som fick mig att få tillbaka lite av tron på den svenske mannen. Med en stämma, som skulle göra en tenor grön av avund, klargjorde ”Fridolf” att ”nu får du på dig kläderna och håller igen kakhålet” varefter han beklagade incidenten för poliserna.Man kunde riktigt ta på den efterföljande tystnaden.

Några dagar senare...

Sedan vi kom till Karon har sol, bad och härliga måltider dominerat dagordningen. Vi har även hunnit med att träffa vänner och bekanta här nere, både thailändska och svenska människor som vi lärt känna i olika sammanhang.
Vi badar och solar med Michael, Nut och Michaels dotter Josefin. Njutit av goda måltider har vi bland andra gjort tillsammans med Sten från Mora och hans flickvän samt Örjan Svensson från Gnarp som hade vägarna förbi.
Det kan bli för mycket av det goda för en del. När hudfärgen förändrats från vitt till något som mer påminner om en rödbentas färg så är det dags för andra aktiviteter. På fredag åkte vi därför in till varuhusen Lotus och Central Festival. Det blev några timmar i shoppingens tecken.
Jag har försökt att ansluta min dator mot några trådlösa nätverk men nekats att köpa inloggningsuppgifter med motiveringen att jag inte bor på något av de hotell som erbjuder denna service. Jag har även gått bet på GPRS-anslutningen.
Nu skriver jag inläggen på min dator (med Å, Ä och Ö), kopierar över dem på ett USB-minne som jag tar med till internetcaféet.
Jag har även tagit en del bilder som jag kommer att lägga ut lite senare. Mina intryck hitintills domineras av mängden turister och en omfattande trafik överallt på ön.
Priserna på vissa restauranger har också fått mig att höja på ögonbrynen en smula. Nu går det naturligtvis inte att jämföra prisnivån i Surin med Phuket men på en del restauranger slår man till och med svenska priser.
Jag tänker återkomma till detta på ett eller annat sätt.

Hua Hin - Phuket

Uppe med tuppen, packat och betalt på hotellet och tankat bilen, sedan bar det av. Det är, vad vi svenskar kanske skulle kalla motortrafikled, hela vägen ned till Surath Thani, ca 400 km och det är tre år sedan jag senast körde den här vägen. Vägbanan har blivit mycket sliten på sina ställen, framför allt den vänstra filen där företrädesvis den tyngre trafiken färdas.
Efter Suhrat Thani så blir vägen smalare och vi har mötande trafik nästan hela vägen till Phuket. På många ställen har man påbörjat arbetet med att bredda vägen så att den blir fyrfilig, vilket kanske kan vara klart om två-tre år.
Efter det att vi passerat över bron till Phuket tätnade trafiken mycket påtagligt. Sträckan mellan Karon och bron har tidigare aldrig tagit mer än ca en timme. Idag tog det nästan två timmar och humöret var väl knappast på topp när vi anlände till hotellet.
Vi bor på ett litet familjeägt hotell som heter Baan Porn Tawan och incheckningen var en ren formalitet som klarades av fortare än det tar att skriva det.
Efter att ha tagit rummet i besiktning bytte jag om till träningskläder och drog iväg på en sjukilometers repa.
Därefter packade vi upp och jag besökte ett internetcafè. Jag tittade även in hos ”min” skräddare och på den ”resebyrå” som vi nyttjade under de tre åren i Karon. Det blev en hel del att prata om.
På kvällen åt vi middag på en restaurang som vi frekventerade ganska ofta då vi bodde i Karon. Det var kul att träffa Mee, en fd kickboxare som jobbar som ”inkastare” och ägarinnan till restaurangen. Det kändes att glädjen var ömsesidig.
På den negativa sidan noterade vi att priserna dragit iväg åt fel håll, inte enbart vad gäller mat och dryck utan aven Tuc-Tuc-åkandet.

En ny dag....

En ny dag har grytt. Klockan är runt 8.15 och jag har just kommit tillbaks från en promenad/joggingtripp.
Termometern visar 21,7 grader (Brrrrrr) och solen har påbörjat sin vandring från den ena sidan av himlen till den andra.
Min pedometer visar att jag tillryggalagt 9,98 km, gjort mig av med 557 calorier och att det tog 1 timme, 35 minuter och 25 sekunder och 12 228 steg att göra detta.

På söndag morgon åker vi söder ut, jag och Yaya. Barnen går i skolan så de stannar hemma den här gången. Bangkok, Hua Hin, Kanchanaburi och Phuket står det på marschordern.
Jag gruvar mig lite för trafiken i Bangkok annars är det inga större problem att köra bil i Thailand när man har vant sig.
I Bangkok gäller det att veta vart man ska annars kan det bli helt fel.

Kameran, datorn och USB-minnet följer med så det kanske blir lite löpande rapportering från resan, vi får se.