Nytt år igen....

Nyåret är den största helgen i Thailand. Då återvänder miljontals thailändare från Bangkok till sina hemtrakter i de norra och nordöstra delarna av landet. Trafiken är obeskrivlig och köer på 20 – 30 kilometer är inte ovanliga. Det gör att många chansar och litar på turen vilket får till följd att många omkommer och skadas i trafiken. Här dör fler i trafiken under nyåret än det gör på ett helt år i Sverige. I många olyckor finns alkohol med i bilden och i Thailand är gränsen för rattfylleri 0,5 promille. Men mång dricker mer än så.

Själv har jag inte varit utanför stan men även här ökar trafiken markant under den här perioden och det tar mycket längre tid än normalt att uträtta ärenden i centrum eller att handla på något av varuhusen. Skolor, statliga institutioner, myndigheter och banker lägger ned verksamheten under firandet.

Videokamera i bilen

Poliskontrollerna är vanligt förekommande här borta och under nyårsfirandet sätts alla resurser in. Det är inte alls ovanligt att jag blir stoppad och påstås ha kört mot rött eller gjort en felaktig omkörning eller något annat som de kan försöka sätta dit mig för. I regel har jag klarat sig med några hundralappar utan kvitto. Men nu har det blivit hårdare regler och går det att bevisa att man mutat eller försökt muta en polisman så kan man få fängelsestraff. Det gäller hela tiden att anpassa sig, så nu kör jag med en ny strategi. För det första har jag införskaffat en videokamera som jag monterat fullt synlig på vindrutan. Polisen är då medveten om att jag kan motbevisa eventuella felaktiga beskyllningar och vinkar förbi mig. Utöver detta har jag inga kontanter i plånboken längre, bara kort. Då är det inte lätt att krama ur en muta och att få följa med till närmaste polisstation är inga problem för mig, jag har hur mycket tid som helst. Betala med kort och få kvitto är det säkraste. Men det är ytterst sällan att det händer att man måste följa med till en polisstation, då man tappar tid vilket påverkar ordningsmaktens möjligheter att blåsa några andra trafikanter.

Nyårsaftonen blev ingen höjdare då jag vaknade med tandvärk. Men det finns en uppsjö av tandläkare och flera hade öppet trots att det var nyårsafton. Det är dock lite olika kvalité på denna yrkesgrupp och nu hamnade jag hos en som tydligen var specialist på utdragningar men jag tackade nej till detta och bad om antibiotika i stället då tanden var inflammerad. Mot löfte om att återkomma om det inte blev bättre fick jag en kur om tio piller. 200 bath inklusive röntgen.

Det slutade som det börjat, det vill säga i moll, då fyrverkerierna och knallskotten började explodera på kvällskvisten. Zippo, som annars är en riktig tuffing, pallar inte för bombardemanget så det blev att sitta hemma och hålla honom sällskap.

Några nyårslöften blev det inte heller – till det är jag alldeles för gammal och erfaren. Men jag ser fram emot allt vad det nya året kommer att innebära, dels i Sverige dels i Thailand. I båda länderna har vi nu odemokratiska styren och det är med stort intresse jag följer hur det utvecklar sig.

En natt i Bangkok....

Första natten i Thailand blev jobbig då vi hade svårt att sova. Det handlade nog om tidsomställningen vilket vanligtvis inte brukar vara något problem när vi flyger åt det här hållet. Nu var det dock helt omöjligt att somna om när vi vaknat vid tvåtiden så det blev några timmar framför datorn tills ögonlocken började kännas tunga igen.

Varken nice eller palace, men billigt

Den här gången bor vi på ett hotell som heter Nice Palace mest beroende på att Yaya tycker att det är onödigt dyrt på Asia Hotel där vi vanligtvis brukar bo. Tanken från hennes sida var nog att hon skulle få använda besparingen till diverse sminkinköp. Där har vi dock mycket olika uppfattningar då mycket av reklamen är rena ljuget. Här får man ”luras” hur mycket som helst utan att någon myndighet lägger sig i. En mörkhyad person blir kritvit på en till två veckor med ”rätt” kräm.  ”Ät dubbelt så mycket och bli hälften så tjock” eller ” Efter två veckors behandling av skallighet kan du ha hästsvans eller flätor om du så vill” är väl lite överdrivna budskap men de ligger i samma härad när det gäller smink och thailändska kvinnor sväljer det mesta. Nice Palace, sug på den, det ä där vi bor nu. Den som satte namnet på det här hotellet måste sannerligen ha haft sinne för humor då hotellet inte har något som kan förknippas med namnet. Samtliga belysningspunkter på rummet består av glödlampor som är förbjudna inom EU och med något undantag är effekten på lamporna 15 watt. Det får bland annat till följd att jag måste använda pannlampa för att läsa i sängen. Toalett och dusch är nära förknippade med varandra och efter att ha duschat så tar det några timmar innan vattnet på golvet dunstat och man kan göra ett toalettbesök utan att tvingas ta av sockorna eller att använda stövlar. Pannlampan var ingen höjdare så i dag har jag införskaffat en ”flexible booklite”, en lampa som drivs av två små lithiumbatterier och som man klämmer fast på boken. Det är inte helt perfekt men bättre än pannlampan.

Snabbaste sättet att ta sig fram

För närvarande läser jag ”Fler ministrar borde gråta” av författarpseudonymen Julia Caesar. Den handlar i stora stycken om dem som beslutat att Sverige skall ha världens mest extrema invandringspolitik vilket förvandlat vårt land till ett splittrat och otryggt land där allt fler människor har allt svårare att känna igen sig. Det är en bok som alla pursvenskar borde läsa. Det jag upplever mest skrämmande med boken är att den beskriver situationen i Sverige 2010. Nu, nästan tre år senare är problemen ännu större och jag betvivlar att någon kan göra något för att sätta stopp för det vansinne som pågår, gränsen är nog passerad.

I morse var jag på ambassaden för att få ett intyg på att jag uppvisat mina inkomstuppgifter och det gick på en kvart. Nu när man lagt ut visumansökningarna på entreprenad var det tomt som i en svensk kyrka vid högmässa och mina steg ekade i tomma korridorer. Som vanligt använde jag mig av Sky Train både fram och tillbaka och hela utflykten tog mindre än en timme. Tåget var mer än fullsatt och jag fick en känsla av hur ansjovisarna känner sig i burken. På tillbakavägen var det inte minsta antydan till trängsel och jag hade sittplats hela vägen. Skulle jag ha valt alternativet med taxi hade det säkert tagit minst två timmar med tanke på trafikintensiteten på morgonen.

Trafiken är nästan obeskrivbar och nu har motorcykel taxiförarna börjat betrakta trottoarerna som en egen fil så det gäller verkligen att se upp.

En dagsutflykt till Korat (Nakhon Ratchasima).....

I går var vi i Korat, en tripp på ca 400 km fram och tillbaks. Yaya måste förnya sitt pass och Korat är närmast med den servicen. Christer och Noj var också med och medan vi satt och väntade på vår tur på passkontoret så besökte de Nojs syster. Vi kom till passkontoret 11.45 och hade 50 stycken före i kön så jag befarade att det skulle bli en lång väntan. Men efter en och en halv timme var det Yayas tur. Ibland blir man positivt överraskad.
Vi hade sedan bestämt med Christer och Noj på McDonald’s som har sin lokal på Korats största varuhus. Självklart så körde jag fel, delvis beroende på ”kartläsaren” som kan vara nog så övertygande ibland trots att hon saknar täckning. Det blev en liten omväg men fram kom vi och kunde snabbt notera att i parkeringsgaraget rådde rena vilda västern. Jobbar inte folk på dagarna?
På McDonald’s smorde vi kråset med en Big Mac. Vi passade också på att köpa några ostar på varuhusets delikatessavdelning, Danish Blue, Brie och grönmögelost då sådana lyxartiklar inte finns att få för pengar i Surin.
Vid fyratiden startade vi mot återfärden mot Surin och det tog en halv timme att bara ta sig ur sta’n då trafiken var obeskrivlig. Jag bara väntade på att det skulle smälla men det gick bra den här gången också. Första delen av vägen norrut består av vad vi i Sverige skulle kalla motortrafikled och där slipper man i stort sett mötande trafik. Den senare delen, fram till Prasat påminner mest om en övertrafikerad svensk länsväg och nu är det tid att skörda sockerrören vilket gör att 100-tals överlastade, långsamgående lastbilar upplevs som stoppklossar i trafiken. En del är så högt lastade att de inte klarar en vänsterdoserad kurva utan tippar, vilket vi blev vittnen till när vi var på väg till Korat. Thailändare verkar ha ett sjukligt behov av att spara på glödlamporna och många väntar in i det sista innan man tänder sina strålkastare viket irriterar
Vid sex-tiden var vi i Prasat och då hade skymningen övergått i riktigt mörker. Sedan var det bara tjugofem kilometer kvar och jag kunde slå mig ner framför datorn och kolla dagens nyheter, börs- och valutakurser, startlistor, mail mm.

Det mesta är som vanligt....

Nu har vi varit hemma ett tag och det mesta verkar vara sig likt. Höga skatter, svindyr bensin och det är fortfarande rött ljus nio gånger av tio då man skall passera över viadukten i Bergsåker. På den politiska fronten verkar det inte heller hända något för att trafiken skall flyta bättre. Det verkar inte ha någon som helst betydelse till viken färg våra lokalpolitiker bekänner sig.

En annan sak jag reagerar på är omfattningen av klotter, som verkar öka för varje gång man kommer hem. Det förekommer överhuvudtaget inte i Surin och jag kan inte dra mig till minnes att ha sett det i Bangkok heller. Men det är klart, färgtillverkare och färghandlare skall ju också leva.

Självcensuren i svensk media verkar också fortfarande ligga som en stor presenning över obekväma sanningar men jag tycker mig ändå skönja en liten förändring. Nu publiceras delvis ocensurerade sanningar som avviker från det tidigare politiskt korrekta. SVD:s Per Gudmundsson och några till kallar nu sakerna för deras rätta namn vilket skulle ha varit otänkbart för bara åtta månader sedan. Risken för att journalister eller ansvariga utgivare skall uteslutas ur det intellektuella PK-ryggdunkandet verkar ha minskat till en del.

Men det är klart att pressen ökar på alla PK-tomtar när verkligheten nu smyger sig på från våra grannländer och övriga Europa, där man inte undanhåller befolkningen sanningen och allt fler sanningssägande sajter dyker upp på nätet. Jag väntar på ketchupeffekten och jag ser verkligen fram emot att se och höra alla förklaringar när de kommer för att göra sina pudlar.

Songkran över för den här gången...

Så är då Songkran över för den här gången sedan några dagar tillbaka och man har nu utvärderat polisens insatser och främst då ett speciellt projekt kallat ”Seven days of Danger” som syftade till att rädda liv i trafiken under förra veckan. Detta skedde dels genom en omfattande information dels genom fler poliskontroller än vanligt.
Enligt officiella rapporter omkom 271 personer och drygt 2400 skadades i trafikolyckor. Närmare 39 % av fallen var alkoholrelaterade. Både antalet dödsfall och antalet skadade var lägre i år än under förra året så det är möjligt att man nått resultat genom kampanjen.

Om man jämför med Sverige så omkom där 270 personer i trafikolyckor under hela förra året. I Thailand bor något mer än 60 miljoner människor och varje år dör runt 12 000 personer i trafiken. Om Sverige skulle ha samma höga antal döda i trafiken i relation till befolkningsmängden skulle ca 1800 personer omkomma varje år.

Det finns naturligtvis stora skillnader mellan den Svenska och Thailändska trafikkulturen. Trafikbilden i Thailand domineras av motorcyklar och mopeder med förare som bl a anser att hjälmen är ett nödvändigt ont. Att man framför fordonet i berusat tillstånd är inte heller speciellt ovanligt och här gäller 0,5 promille som gräns. Respekten för och efterlevnaden av trafikregler är också dålig och det är mycket vanligt att man kör på fel sida, pratar i mobiltelefonen under färd och kör mot rött ljus. Åtskilliga förare saknar också körkort eller har lyckats skaffa ett körkort trots bristande kunskaper. Många fordon saknar registreringsskyltar och det är inte ovanligt att man struntar i att betala både skatt och försäkring för sitt fordon heller.

Det är inte ovanligt att man kör med överlastade bilar och det är vanligt att det står en och annan pickup efter vägen med knäckt bakaxel.

Songkran är alltså över och allt har återgått till det normala, vad som nu kan anses vara normalt här borta.

Källa: Road Safety Center Thailand

Sonkran inledd......

I dag inleddes Sonkran och pågår under tre dagar och då är det mesta stängt när det gäller statliga institutioner, banker, telefonbolag etc.

Det är också den period som kräver mest dödsoffer i trafiken under året och i går så omkom 29 personer och fler än 400 skadades. I ca en tredjedel av olyckorna var alkohol en bidragande orsak och i mer än 80 procent av fallen var motorcyklar inblandade. Under den här perioden genomför polisen fler trafikkontroller än vanligt och man genomför även drog- och alkoholkontroller, framför allt på busschaufförer som kör längre sträckor.

I flera av TV-kanalerna går man ut med information i syfte att få folk att köra mer ansvarsfullt.

Med tanke på hur det ser ut i trafiken här borta så är jag mest överraskad av att inte ännu flera omkommer och skadas. Man kan färdas upp till fyra personer på en motorcykel, på flaket till en pickup kan det sitta allt från en till femton personer, rött ljus är inget som hindrar och att köra mot körriktningen är nästan mer vanligt än ovanligt.

I söndags nåddes vi av ett mycket tråkigt besked, en av våra bekanta hemma i Yayas by hade blivit påkörd av en bil då han gick efter huvudvägen. Det hände på kvällen, mörkt och inga reflexer och som vanligt smet bilföraren. Nu ligger han på sjukhuset i Surin med en massa benbrott och skallskador och prognosen är allt annat än positiv. Jag berättade för Yaya att i Sverige är det relativt ovanligt att man smiter när man är inblandad i en olycka. Här är det tvärt om, ingen stannar, alla drar.

Hemresan från Hua Hin...

Klockan sju var det allmän väckning och jag kunde konstatera att min förkylning hade tilltagit vilket inte alls kändes bra då jag hade mer än 60 mils körning framför mig. Kvällen före hade det kommit fyra stora bussar med lokala politiker från norra Thailand och de utfordrades naturligtvis när vi kom ner i matsalen. Det var köer till allting och mycket hade tagit slut och inte hunnit ersättas så frukosten tog längre tid än beräknat. Vi kom dock iväg ca tio minuter över åtta. Ca tjugo kilometer innan vi nådde fram till väg nr 9, som vi skulle fortsätta norrut så bad jag kartläsaren (Yaya) att kolla noga så att vi inte hamnade i fel riktning. Det har aldrig blivit fel här tidigare men nu tog jag fel avfart (efter kartläsarens anvisningar) och det tog inte många sekunder innan jag fattat det men då var det för sent och det var bara att fortsätta in i Bangkok och vi passerade Praya River via Rama IX Bridge. Därefter valde jag en expressväg medan jag försökte komma underfund med var vi var. Efter en halvtimme körde jag av expressvägen och stannade för att försöka få något begrepp. Vi fick hjälp av några trevliga trafikpoliser och Mijo skrev ner vägbeskrivningen vilken i stort byggde på att vi skulle följa ett antal skyltar mot Din Daeng och då visste jag på ett ungefär var vi var. Det var ca tjugo kilometer till utfarten mot Don Muang och denna sträcka tog mer än en timme på grund av trafiken men från Din Daeng valde jag expressvägen förbi Don Muang och där var det glest med trafik så där gick det att stå på. Därefter var det i stort sett raka spåret via Main road 1, sedan Main road 2 och slutligen road 24 mot Ubon Ratchasima. Vi stannade och fikade vi några tillfällen innan vi tog av på 24:an. De sista 100 kilometerna innan man når Prasat består av en tvåfilig väg vilken på minner om E75:an mellan Nacksta och Töva. Vi var ju inte precis ensamma trafikanter på vägen och det hundratalet gamla uttjänta lastbilarna överlastade med sockerrör som färdades i samma riktning som oss hade vi sluppit om vi varit någon eller några timmar tidigare. Efter dryga tio timmar var vi äntligen hemma i Surin igen och trots att det börjat skymma så var det inte många bilister som tänt strålkastarna. Det gäller tydligen att spara på glödlamporna det här landet. Det var skönt att vara hemma igen och ännu gladare än vi var nog vår svansviftande vän.

Farliga vägar...

I veckan kunde vi läsa en krönika av Robert Collin i Aftonbladet som handlade om hänsynslöshet i trafiken. Rubriken löd ”Ingen annanstans än i Sverige finns sådan hänsynslöshet”.
Jag undrade om karl’n fått solsting mitt i vintern eller åkt på någon annan åkomma.
Nä då - ingalunda, det är en uppfattning som han har, att ingen annanstans än i Sverige finns sådan hänsynslöshet.
I själva krönikan går han sedan hårt åt svenska trafikanter och skriver bl a ”Jag kör varje år hundratals mil i olika länder och på olika kontinenter men ser aldrig en sådan buskörning, en sådan hänsynslöshet och en sådan oginhet som på de svenska vägarna”.
Han fortsätter vidare ”Sverige har på grund av polisens totala felsatsning blivit trafikvärstingarnas paradis på jorden”.
Det är liksom ingen hejd på hur eländig den svenska trafiken är, det bara rinner ur honom.
Den inställning han framför visar bara att han aldrig kört bil i Thailand, här kan man verkligen tala om hänsynslöshet i trafiken. Jag tycker att vi har en bra trafikkultur i Sverige

Körkort på thailändskt vis

Att ta körkort i Thailand är inte förenat med några större kostnader. För den som så önskar finns det körskolor för både praktisk och teoretisk utbildning. Jag har en känsla av affärerna för dem inte går särskilt bra då de flesta verkar vara självlärda.
När man tycker att man behärskar fordonet och känner till vägmärkena då anmäler man sig för uppkörning.
Uppkörningsmyndigheten tillhandahåller inget fordon för uppkörningen utan det måste man ha med sig själv.
Teoriprovet består av ca trettio frågor på vägmärken samt en test på reaktionsförmågan och en koll på om man är färgblind eller inte. Körprovet sker på en bana och tar ca 10 minuter.
Om allt går bra och man klarar sig så uppgår de sammanlagda kostnaderna till knappt 300 bath.
Yayas syster, Gay har köpt en alldeles ny pick-up och Mijo har övningskört med henne ca en timme. I övrigt har hon tränat själv. Tydligen var kunskaperna så bristfälliga att hon trots tre försök inte klarat uppkörningen.
Men då finns det alternativ, en femhundring byter ägare och sedan är man lycklig ägare av ett körkort. Så nu är det bara att ge sig ut i trafiken och tuta och köra

Nytaget körkort

Nu har Mijo tagit körkort för bil. 14 timmar i körskolan kostade 3000 bath, uppkörningen gick på 300 bath och körkortet 105 bath. Körkortet gäller i ett år och måste sedan förnyas.

Första lektionen hämtade körskoleläraren henne hemma och efter två timmars övningskörning var hon tillbaka.

Dagen efter fick hon köra till Buriram, ca 50 km från Surin. Bilskoleläraren skulle nämligen hämta en bil i Buriram.

Vadå hämta bil? Jo, inga problem vi är i Thailand nu så Mijo körde övningsbilen och läraren följde bakom med det hämtade fordonet! Han hade dock varit noga med att påtala att hon måste köra försiktigt då bilen endast var trafikförsäkrad och att han dessutom hade stora skulder!

Man tror inte det är sant – men det är det.

Phuket – ett paradis på dekis?

Jag får nog tillstå att jag är lite besviken och desillusionerad. På bara två år har förändringarnas vindar blåst över ön.
Det kändes inte som vi återvände till något utan mer som att vi kom till något annat och annorlunda.
Nu tycks det bara handla om att roffa åt sig så mycket pengar som möjligt från godtrogna och lite naiva turister.
Tuc tuc-förare, restaurangägare, affärsinnehavare, skräddare, souvenirförsäljare etc verkar bara ha ett mål i sikte. Det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kortast möjliga tid.
Prisökningar på 50 -100% på två år är mer vanliga än ovanliga.

Jag förvånas över att svenskägda restauranger som Buffalo, Two Chefs, Kalsson´s, 2 gether m fl är mer eller mindre fullsatta kväll efter kväll.
Åker svenskar 8000 km för att äta svensk mat? På dessa ställen serveras köttbullar, pannkaka och andra svenska rätter, men även à la carte av bra kvalitet men till höga priser.
På de flesta thairestaurangerna tar man 75 – 80 bath för en Chang öl (66 cl), på 2 gether får man betala 180 bath för samma flaska. Hemma i Surin kostar flaskan 33 bath på affären.

Restauranger med levande musik är också dyrare än de som inte har levande musik.

Kata Garden och PM restaurang i norra Karon är exempel på restauranger med bra underhållning.

De som säljer souvenirer, kläder, kopior av klockor, kläder, väskor mm är rent hutlösa när man frågar om priset. Öppningspriset kan ligga på 600 bath för en livrem och när prutandet är klart så har man kanske kommit ned till 200 bath om man inte verkar allt för angelägen.
En hel del av de som säljs på beacherna finns dessutom att köpa på varuhusen till mycket lägre priser.

Fortsätter den här utvecklingen binder man ris åt sin egen rygg, för jag har svårt att tänka mig att svenska turister åker till Thailand för att betala ”svenska” priser.
Vädret var också sämre än normalt vid den här årstiden. Några dagar var det mulet och vid några tillfällen regnade det också. En dag fick vi även känna av monsunvindarna.

Då passade vi på att besöka Lotus, Big C och Central festival. Vi var även in till Phuket City där vi handlade på Robinson och Ocean, två varuhus som säljer märkeskläder bland annat.

Solade gjorde vi till största delen på Karon Beach men vi åkte även ned till Hat Nai Harn och Laem Phrom Thep en dag. Hat Rawai och Ao Chalong, Wat Chalong samt Big Buddha hann vi också med innan vi styrde färden hemåt.
Några reflektioner är att trafiken har ökat oroväckande och nya hotell och restauranger verkar skjuta upp som svampar ur marken. Många svenska turister uppför sig som om svenska trafikregler gäller även i Thailand. Det är med hjärtat i halsgropen man ser hur de skjuter ut barnvagnen före sig på övergångsstället.

Här har inga gående företräde och det är många gånger ren tur att det inte händer mer än det gör.

En ny grupp av turister som man la märke till var ryssarna. För två år sedan var det ovanligt, nu vimlar det av dem och inte prutar de heller.

Tuc tuc-förarna är ett släkte för sig och det hjälper sällan om man har en adress dit man ska eller till och med en karta, det blir oftast problem ändå. En del av dem hinkar i sig alkohol mellan körningarna så det är inte helt riskfritt att anlita dem heller.

Vi bodde på ett litet hotell som heter Baan Porn Tawan och som ligger ca 4 minuters gångväg från stranden i Karon. Hotellet, som har tre våningar och nio rum, drivs av en familj, som vi känner sedan tidigare.
Vi betalade 1 200 bath exkl frukost per dygn.

I Hua hin betalade vi 800 bath på Golf Inn Hotel.
Utgifter för måltider, nöjen och några inköp av kläder och presenter hamnade runt 40 000 bath och resan (ca 5 200 km med bil) kostade 7 000 bath i drivmedel.
16 dagar inkl resdagar för totalt 64 500 bath, vilket blir ca 12 900 kr i svenska pengar, för två personer är väl inget att säga om.
Många har frågat om bra restauranger men jag aktar mig för att peka ut någon särskild framför någon annan, olika personer upplever mat och service på olika sätt. De sju restauranger som ligger omedelbart norr om fotbollsstadion i Karon har vanligtvis bra mat och bra priser. Vi åt några gånger på Lamai, som en av restaurangerna heter.

Jag har prövat mig fram vad gäller skräddare och den jag kan rekommendera är Mr Tony på Armani Fashion. Han håller till på Patak Road 127/15, Karon Beach (ca 400-500 meter norr om fotbollsstadion).
Tony står till höger på bilden och hans yngre bror som står till vänster jobbar som "inkastare"

Jag har rekommenderat honom åt flera personer och alla har varit nöjda.
Gå gärna dit, kolla kvalitén på tyger och begär ett pris. Efter det att ni fått priset kan ni hälsa från Rolf och Yaya så blir det en viss rabatt beroende på hur mycket ni beställer.











De sista bilderna är tagna på Laem Phrom thep och Big Buddha (som är 45 meter hög)

Nu är vi tillbaks i Surin och det gamla ordspråket håller än, ”borta bra men hemma bäst”.

Tankar om träd...

Nu är den norra infarten till Surin Town i stort sett färdig. I fem månader har det jobbats dag och natt för att få till det. Kraftledningsstolpar har flyttats, nya ledningar för dagvatten har grävts ner, vägen har breddats och asfalterats och filmarkeringar har målats på vägbanorna.
Imponerande är bara förnamnet, fyra filer in och fyra filer ut, typ Los Angeles i Kalifornien.
Stora breda sidewalks på båda sidor trots att ingen använder dem. Ingen thailändare använder sig frivilligt av apostlahästarna, det är nämligen ett bevis på fattigdom. Nä, cykeltaxi, mc-taxi eller tuc-tuc är det som gäller om du inte har ett eget fordon.
Själv uppskattar jag att man kan ta sig gående till motionsslingan utan att behöva riskera att bli påkörd bakifrån (av någon dåre som kör på fel sida).
Men så undrar jag? Man har planterat träd på dessa sidewalks, dvs man har lämnat rutor med jord då man gjutet och där planterat träden. Ovanför träden hänger elledningarna och innan träden ens hunnit börja växa så är de redan intrasslade i ledningarna.
Just det, det är då jag undrar hur man tänker eller om man tänker.

En ny dag....

En ny dag har grytt. Klockan är runt 8.15 och jag har just kommit tillbaks från en promenad/joggingtripp.
Termometern visar 21,7 grader (Brrrrrr) och solen har påbörjat sin vandring från den ena sidan av himlen till den andra.
Min pedometer visar att jag tillryggalagt 9,98 km, gjort mig av med 557 calorier och att det tog 1 timme, 35 minuter och 25 sekunder och 12 228 steg att göra detta.

På söndag morgon åker vi söder ut, jag och Yaya. Barnen går i skolan så de stannar hemma den här gången. Bangkok, Hua Hin, Kanchanaburi och Phuket står det på marschordern.
Jag gruvar mig lite för trafiken i Bangkok annars är det inga större problem att köra bil i Thailand när man har vant sig.
I Bangkok gäller det att veta vart man ska annars kan det bli helt fel.

Kameran, datorn och USB-minnet följer med så det kanske blir lite löpande rapportering från resan, vi får se.

Hål i huvudet?

Nä, fullt så illa är det inte men man undrar hur de tänker i bland.

För nästan en månad sedan kördes ett galler till dagvattenledningen sönder. Det blev ett rejält hål och framför allt för motorcyklar så utgör det en allvarlig fara.

Efter några dagar kom det upp något som skall föreställa en varningsskylt. En vecka senare hade varningsskyltarnas antal fördubblats. Nu, efter tre veckor, är det triss i varningsskyltar som gäller.

Någon som funderar på att laga eller byta galler?

Nä hallå, det här är Thailand

Bort från avgaser och trafik...

En av nackdelarna med att bo här i Surin har varit de begränsade motionsmöjligheterna. Hitintills så har jag fått utnyttja trafikerade vägar för jogging och promenader. Det har inte varit speciellt roligt, dels för avgaserna från trafiken, dels för risken att bli påkörd bakifrån av någon av de många som kör på fel sida.

Nu har ”kommunen” satsat drygt fem miljoner bath på ett rekreationsområde intill stadion vilket gör att man får ett stort sportkomplex i staden.

Projektet startade i oktober i fjol och beräknas vara färdigställt den 21 februari i år.
Man har bland annat anlagt två asfalterade slingor som går parallellt och är ca 2 km långa. Den ena är avsedd för jogging och promenader och den andra för cyklister.
Man har även iordningsställt toaletter och rastställen under tak.
Plantering av träd, buskar och andra växter samt anläggning av gräsmattor mm gör att det hela får karaktären av en park.

Mellan de båda slingorna är avståndet ca en meter.
Nu, när asfaltering och det mesta är klart, tycks man ha kommit på att det skulle vara praktiskt med belysning, det är ju mörkt på kvällarna.
Det innebär att man måste gräva för fundament för belysningsstolpar och kabel runt hela anläggningen, mellan de båda slingorna.
Det blir liksom i fel ordning utifrån mitt sätt att tänka.

Avståndet från vår bostad till området är inget som avskräcker, 30 minuters promenad eller fem till tio minuter med bil eller motorcykel. Det blir skönt att komma bort från trafiken och avgaserna även om man drar i sig lite på väg till och från anläggningen.

Det rullar på...

Bilen har hunnit bli något mer än tre år nu. Under den tiden har dieselpriset mer än fördubblats. Priset per liter har ökat från drygt 14 bath till något över 30 bath på bara tre år.
Bilen har i stort sett gått som en klocka, bortsett från ett mindre problem med en hydralcylinder till kopplingen.

Här bytte man packningen men i Sverige hade man nog bytt hela cylindern.

250 bath inklusive arbete är ju inget man hetsar upp sig över.

Efter 54 000 km så var det i alla fall dags att byta däck i förra veckan.
Bridgestone 235/70 R15 103S byttes till samma dimension men av märket Michelin.

Yaya åkte runt och kollade priser och slutligen så hamnade vi på 3600 bath per däck inkl balansering och montering.

Det hade säkert kostat en och annan tusenlapp mer om jag hade kollat priserna. Snacka om diskriminering, ett pris för thailändare och ett annat för faranger i alla lägen.

Undrar vad det hade kostat i Sverige?

Trafikkultur eller......

Om den Thailändska trafikkulturen, eller brist på densamma, kan man tycka en hel del, men som trafikuppfostrad i Sverige upplever man att det trots allt finns system som gör att det fungerar.
Till skillnad från Sverige så har vivänstertrafik här vilket får till följd att de flesta kör på vänster sida. Men det finns alltför många undantag. Blir det närmare att köra på höger sida så gör man det.
Att, som gångtrafikant, bli omkörd av en motorcykel på trottoaren har man slutat reagera på, det gäller bara att ha ögonen i nacken öppna.

Det är en salig blandning av fordon på gatorna. Överfulla bussar och tungt och högt lastade bilar blandas med fotgängare, motorcyklar, cyklar, tuktukar och cykeltaxi i en enda röra.
Många thailändare verkar helt fixerad vid den egna framfarten och medtrafikanterna ses som konkurrenter. Backspegeln verkar vara mer till prydnad än ett hjälpmedel i trafiken. Blinkers är man inte heller så noga med, ”blinka vänster svänga höger” är inget ovanligt. Precis som man har ångrat sig i sista sekunden.

På vissa ställen förekommer målade markeringar på vägbanan men det har ingen som helst inverkan på trafikflödet. Trafikljusen är inte heller något man visar respekt för. ”Varför skall man vänta om det inte kommer någon”?


Värst är det på morgonen när skolorna börjar och på eftermiddagarna när de slutar. Då tar polisen över trafiksignalernas funktion och då blir det riktigt rörigt. Två gånger om dagen, fem dagar i veckan aktar man sig för att köra i sta’n.


Trots att folk dör som flugor i trafiken så intalar man sig att det händer bara andra och inte mej.

Man hänger på sig några buddha-medaljonger (som skyddar bättre än en hjälm på huvudet) och sedan kör man, många gånger utan nummerplåt, oskattat och oförsäkrat.


Under nyårshelgen dör nästan lika många som under ett helt år i Sverige. Perioden 28/12 – 3/1 kallas ”seven high risk travel day’s”.

Under dessa dagar omkom 401 personer och 4903 skadades i 4475 trafikolyckor över hela landet.
Alkoholpåverkade och motorcyklister är starkt överrepresenterade i statistiken.


Det enda som förvånar mig är att inte fler stryker med.

Nyårsafton

Idag är det nyårsafton.
Det är den största helgen i Thailand och inför nyårsafton går det ett lämmeltåg av fordon från Bangkok till städer och byar varifrån de flesta Bangkokbor ursprungligen kommer. Tåg, bussar och flyg (dit det nu går att flyga) är fullbokade sedan månader tillbaka.
Trafiken på vägarna är obeskrivlig, att korsa en huvudväg kan man bara glömma om det inte finns trafikljus och inte ens då är det säkert att det går.
För många blir det glädje och fest – i flera dagar. För andra byts hoppfulla förväntningar till oändlig sorg. Många kommer aldrig fram till målet. På bara två dagar, 28 och 29 dec har 118 personer omkommit och ca 1 700 skadats i trafikolyckor.
Jag skall återkomma beträffande trafiken i Thailand, den är nämligen värd ett eget kapitel.

Hos oss var det inte färdighandlat inför helgen utan de sista inköpen skulle göras idag. Det var en kö till parkeringsplatserna på vår Supermarket som jag aldrig upplevt tidigare. Det var röra som inte kan beskrivas och kameran var hemma. Kaos är kanske det närmaste man kan komma. Måhända att detta skulle kunna inträffa i Sverige om Systembolaget stod inför en månadslång konflikt – men bara då.
Det var bara att vända hemåt igen, där det inte är några problem med parkeringen. Yaya och tjejerna tog motorcyklarna istället och själv ägnade jag mig åt Bergsåkerstravets startlista.
GOTT NYTT ÅR till alla som läser min blogg.