Regeringskaoset.

För några år sedan sa statsminister Löfven ”Vi har varit naiva”. I mina ögon är han fortfarande naiv. Till och med på gränsen till korkad. Berusad av makten tror han att han kan bära sig åt hur som helst.

Att han var så säker på att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt skulle ställa upp på den överenskommelse som S, Mp, C och L slutit är mer eller mindre oförklarligt.

Kan det bero på de rådgivare han har, vilka knappast visat sig inte vara de vassaste knivarna i lådan? Morgan Johansson, Margot Wallström, Annika Strandhäll m fl är talande exempel på rådgivare där hissen inte nått de översta våningarna och sannolikt aldrig kommer att göra det.

Att överge partiets ideologi och svika sin värdemässiga övertygelse och göra en kraftig högergir för att kunna bli kvar i maktens boning har naturligtvis ett mycket högt pris. Att göra detta utan att förankra överenskommelsen hos Sjöstedt är ingenting annat än grovt tjänstefel. Men å andra sidan är det svårt att tänka sig, oavsett hur naiv Löfven än är, att Vänsterpartiet skulle acceptera en politik som ligger till höger om den som överståthållare Reinfeldt drev.

Det tog inte mer än några minuter innan jag begrep att Löfven fått besked om att kommunisterna inte hade för avsikt att släppa igenom honom som statsminister.

Ett defensivt kroppsspråk blandat med förtydliganden och överslätande av skrivningar i överenskommelsen. Men i mina öron lät det lite som ett erbjudande av smulorna från den rike mannens bord.

Sjöstedt bekräftade, vid sitt framträdande, att han talat med Löfven dels igår eftermiddag och dels i dag tidigt på förmiddagen och då gjort klart att han inte hade för avsikt att släppa igenom Löfven som statsminister under gällande förutsättningar.

Han betonade dock att Löfven var hans statsministerkandidat (föga förvånande) men han klargjorde också tydligt att han ville ha garantier från Löfven i vissa frågor som han inte riktigt klargjorde. Han framhöll också att han inte krävde några ändringar i avtalstexten utan litade på ett handslag från Löfvens sida. (Sjöstedt måste vara en av mycket få personer som litar på en person som måste ha rekord i brutna vallöften).

Annie Lööf och Jan Björklund, som gick till val under falsk flagg, framträdde också och båda klargjorde, liksom Löfven gjort tidigare, att överenskommelsen mellan S, Mp, C och L står fast. Inte ens ett komma kommer att ändras i avtalstexten.

Jag tycker också att det är lite anmärkningsvärt att talmannen gav mer tid till Löfven (som är ansvarig för regeringsbildningen) att få till en majoritet för honom som statsminister. Han har haft mycket gott om tid att överlägga med Sjöstedt, men självgodheten och maktberusningen tog överhanden. Ny talmansrunda på onsdag och statsministerval på fredag.

Jag har under kvällen tagit del av vad en del krönikörer, journalister, statsvetare och andra (liksom jag) amatörtyckare.

Proffstyckarna lutar åt att Löfven kommer att få klartecken på onsdag och utses på fredag. Många tror inte att Sjöstedt vill bli ansvarig för att ställt till med ett extra val och anser att styrkeförhållandena i riksdagen inte skulle förändras mer än marginellt.

Jag tillhör tvivlarnas skara och undrar hur Sjöstedt skall tvingas svälja de beska piller som överenskommelsen innebär då samtliga parter framhåller att överenskommelsen står fast. Jag tror också att ett extra val skulle förändra riksdagens sammansättning på ett genomgripande vis. Minst två av de nuvarande partierna kommer att få respass av väljarna. 

Miljöpartiet, där så få har ställt till så mycket skit för så många, kommer att få bedriva sin klimatcirkus utanför riksdagen i fortsättningen. Liberalerna, djupt splittrade, får en enkel biljett ut i kylan och det är inte helt otroligt att Centerpartiet gör dem sällskap. Om inte är de fortsättningsvis helt isolerade i en ökenvandring där de knappast är välkomna på den vänstra eller högra planhalvan i Riksdagen.

Ett extra val kan vara räddningen för Sverige. Ett Sverige där vekligheten är den som folket upplever och inte den bild som politiker, media och SVT förmedlar.

Regeringsbildningen ll

Jag har haft många synpunkter på de pågående regeringsförhandlingarna, som jag bland annat delat med mig av till mina närmaste vänner, utan att lägga ut dem på bloggen.

Men till slut kan jag inte knipa igen käften längre. Nu är det fan nog.

Sanningens ögonblick närmar sig. I morgon skall Stefan Löfven redovisa vad förhandlingarna med Annie Lööf resulterat i.

Jag frapperas av hur ledarskribenter (läs Anders Lindberg på Aftonbladet, m fl) och vissa andra (ganska många) journalister fantiserar. Precis som att vi kan förvänta oss ett trovärdigt regeringsalternativ när Löfven håller presskonferens i morgon

Hur har de kunnat missa Annie Lööfs strategi? Tror man att Lööf och Löfven kommer att kunna presentera något underlag att bilda en regering utifrån vad vi vet så går man från att bara vara naiva till att vara oförlåtligt korkade.

Lööfs ultimatum (senare benämnt, ”förhandlingsunderlag”) till Löfven är varken det ena eller det andra. Det är bara ett sätt för Lööf och centerpartiet att försöka lägga skulden på Socialdemokraterna att man inte lyckats komma överens.

Hur uppenbart som helst.

Att skjuta in sig på Sossarnas hjärtefrågor och tro att man skall få gehör där är ju så genomskinligt att en sjuåring, med genomgången förskola, säkert har genomskådat det.

Okay, nu sticker jag ut hakan.

Inte minsta tillstymmelse till att Löfven accepterat krypskyttet mot arbetsrätten, bostadspolitiken och några av de andra kraven som gällde skatterna.

Slutsatsen blir därmed att Löfven, i detta läge, kommer att meddela att det inte blir någon blocköverskridande regering och definitivt inte någon där Annie Lööfs krav kommer att tillgodoses. Det är bara att glömma!

Lätt som en plätt!

Björklund och Liberalerna då? Ja, Björklund velar vidare och försöker hålla rygg på Lööf och vill knappast bli den som blir ytterst ansvarig för att spräcka Alliansen. Han kryper till korset, oavsett resultat, innan det är över.

Det har nu gått mer än nittio dygn sedan valet och det är inte något som tyder på att vi skall få en ny regering inom överskådlig tid. Skulle det vara så att talmannen inte väljer att avsluta denna talmansrunda med en votering kommer det att dra ut ytterligare.

Grundtipset är att det blir extraval

Regeringsbildningen

Det har varit några frusterade veckor.

Då menar jag inte cirkusen kring regeringsbildningen i Sverige utan att jag har haft problem med att kunna publicera inlägg på detta forum. Nu är det dock fixat genom hjälp från en duktig thailändare, men att det är fixat innebär inte att det är helt säkert att det kommer att fungera för all framtid. Jag är glad att det funkar nu men jag hade varit ännu gladare om jag vetat vad det berodde på att mina synpunkter inte gick att distribuera.

Jag har skrivit flera inlägg som bara försvunnit. Att slita sitt hår i förtvivlan gör ju inte saken bättre och har man ont om hår, som jag har, så är det så är det ju inte ens värt ett försök.

När jag växte upp så var det två kammare i Sveriges Riksdag, vilket senare ändrades till en enkammarriksdag. Nu kan man konstatera att den sistnämnda kammaren snarast kan liknas vid en barnkammare.

Var är alla vuxna i rummet som Kristersson efterlyste.

Ok, nu är det skarpt läge efter det att två kandidater till statsministerposten har haft talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att kunna bilda en regering.

För ca två veckor sedan kastade Kristersson in handuken och uppdraget gick över till Löfvén, som för knappt en månad sedan avsattes som statsminister av en riksdagsmajoritet.

Idag kan man ju fundera på om de som röstade för entledigandet verkligen hade tänkt igenom konsekvenserna. Hur såg plan B ut?

Nu kanske jag är ute och cyklar, men om han suttit kvar som statsminister hade (om jag är rätt ute) regeringen kunnat lägga en budget liksom övriga partier eller konstellationer. Som det är nu vet jag inte hur det fungerar. Men det parti, eller konstellation, som får igenom en budget i kammaren måste väl ha en skaplig chans att få talmannens uppdrag att bilda en regering?

Under den tid som gått efter valet har ledande ledarskribenter, politiska kommentatorer, debattörer och annat löst folk haft klara uppfattningar hur det kommer att se ut då man gått i mål. Men det som gäller ena dagen är helt omöjligt några dagar senare.

Mycket har ju handlat om Annie Lööf, som har målat in sig i alla fyra hörnen och det skall verkligen bli intressant att se hur hon i slutändan skall försöka ta sig ur sina låsta positioner där flera går stick i stäv mot varandra. Men hon är politiker och som sådan saknar hon skam i kroppen.

Även Jan Björklund har i regeringsfrågan fått en betydelse som inte svarar emot  Liberalernas storlek.

Säga vad man vill men det hela är underhållande och hitintills ganska förutsägbart. Synd att det är så allvarligt, att det handlar om att styra ett land och ta ansvar för befolkningen och sist men inte minst upprätthålla samhällskontraktet.

Tyvärr har jag ingen förhoppning om att de här huvudpersonerna kommer att lösa det trots att man säger att man vill ta ansvar för landet. 

Det handlar bara om makten.

I morgon kommer Löfvén att meddela talmannen att hans sonderingar inneburit noll och intet. Han kommer säkert att hävda att man haft konstruktiva diskussioner men att man inte nått ända fram till något som kan definieras som förhandlingar.

Hur svårt är det att förutse?

Mitt tips är att det slutar med en M, KD-regering eller extraval. Vid det sista alternativet kommer nog ett extraval att hållas i samband med valet till EU.

Jag tror att trycket på allianspartierna ökar i takt med att man i flera kommuner inte utesluter ett samarbete med något parti.