Regeringskaoset.

För några år sedan sa statsminister Löfven ”Vi har varit naiva”. I mina ögon är han fortfarande naiv. Till och med på gränsen till korkad. Berusad av makten tror han att han kan bära sig åt hur som helst.

Att han var så säker på att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt skulle ställa upp på den överenskommelse som S, Mp, C och L slutit är mer eller mindre oförklarligt.

Kan det bero på de rådgivare han har, vilka knappast visat sig inte vara de vassaste knivarna i lådan? Morgan Johansson, Margot Wallström, Annika Strandhäll m fl är talande exempel på rådgivare där hissen inte nått de översta våningarna och sannolikt aldrig kommer att göra det.

Att överge partiets ideologi och svika sin värdemässiga övertygelse och göra en kraftig högergir för att kunna bli kvar i maktens boning har naturligtvis ett mycket högt pris. Att göra detta utan att förankra överenskommelsen hos Sjöstedt är ingenting annat än grovt tjänstefel. Men å andra sidan är det svårt att tänka sig, oavsett hur naiv Löfven än är, att Vänsterpartiet skulle acceptera en politik som ligger till höger om den som överståthållare Reinfeldt drev.

Det tog inte mer än några minuter innan jag begrep att Löfven fått besked om att kommunisterna inte hade för avsikt att släppa igenom honom som statsminister.

Ett defensivt kroppsspråk blandat med förtydliganden och överslätande av skrivningar i överenskommelsen. Men i mina öron lät det lite som ett erbjudande av smulorna från den rike mannens bord.

Sjöstedt bekräftade, vid sitt framträdande, att han talat med Löfven dels igår eftermiddag och dels i dag tidigt på förmiddagen och då gjort klart att han inte hade för avsikt att släppa igenom Löfven som statsminister under gällande förutsättningar.

Han betonade dock att Löfven var hans statsministerkandidat (föga förvånande) men han klargjorde också tydligt att han ville ha garantier från Löfven i vissa frågor som han inte riktigt klargjorde. Han framhöll också att han inte krävde några ändringar i avtalstexten utan litade på ett handslag från Löfvens sida. (Sjöstedt måste vara en av mycket få personer som litar på en person som måste ha rekord i brutna vallöften).

Annie Lööf och Jan Björklund, som gick till val under falsk flagg, framträdde också och båda klargjorde, liksom Löfven gjort tidigare, att överenskommelsen mellan S, Mp, C och L står fast. Inte ens ett komma kommer att ändras i avtalstexten.

Jag tycker också att det är lite anmärkningsvärt att talmannen gav mer tid till Löfven (som är ansvarig för regeringsbildningen) att få till en majoritet för honom som statsminister. Han har haft mycket gott om tid att överlägga med Sjöstedt, men självgodheten och maktberusningen tog överhanden. Ny talmansrunda på onsdag och statsministerval på fredag.

Jag har under kvällen tagit del av vad en del krönikörer, journalister, statsvetare och andra (liksom jag) amatörtyckare.

Proffstyckarna lutar åt att Löfven kommer att få klartecken på onsdag och utses på fredag. Många tror inte att Sjöstedt vill bli ansvarig för att ställt till med ett extra val och anser att styrkeförhållandena i riksdagen inte skulle förändras mer än marginellt.

Jag tillhör tvivlarnas skara och undrar hur Sjöstedt skall tvingas svälja de beska piller som överenskommelsen innebär då samtliga parter framhåller att överenskommelsen står fast. Jag tror också att ett extra val skulle förändra riksdagens sammansättning på ett genomgripande vis. Minst två av de nuvarande partierna kommer att få respass av väljarna. 

Miljöpartiet, där så få har ställt till så mycket skit för så många, kommer att få bedriva sin klimatcirkus utanför riksdagen i fortsättningen. Liberalerna, djupt splittrade, får en enkel biljett ut i kylan och det är inte helt otroligt att Centerpartiet gör dem sällskap. Om inte är de fortsättningsvis helt isolerade i en ökenvandring där de knappast är välkomna på den vänstra eller högra planhalvan i Riksdagen.

Ett extra val kan vara räddningen för Sverige. Ett Sverige där vekligheten är den som folket upplever och inte den bild som politiker, media och SVT förmedlar.

Ny ledare för Sossarna....

Sedan Juholt avgick så har all fokus legat på det socialdemokratiska partiet och dess verkställande utskotts göranden och låtanden. Vad man kan förstå av medias rapportering så förekommer det mycket ränksmideri och intriger i partiets högsta ledning och det är ingen hejd på alla detaljer man läcker till pressen. Det här hade knappast kunna förekomma på Göran Perssons tid, oavsett vad man har för uppfattning om honom så höll han ihop partiet och läckor till media tillhörde undantagen.

Det var många namn som surrade i luften under veckan och det var framförallt många som tackade nej innan de ens fått frågan, sedan var det en och annan som tackade nej då de fick frågan och slutligen var det en som mer eller mindre övertalades att ta jobbet.
I torsdags föreslog ett enigt VU Stefan Löfvén till ny ledare för partiet och på fredag förmiddag meddelade man på en presskonferens att partistyrelsen utsett Löfvén till ny partiledare efter ökenvandringen med Mona Sahlin och floppen med Håkan Juholt.
En sån här gång förvånas man över den dåliga återväxten bland unga människor i partiet, vilket måste bero på någonting. Det problemet har inte övriga partier i riksdagen. Förslaget att utse 72-åriga Eliasson till ny partiledare visar på ett tydligt problem för socialdemokraterna. Vem tror att unga människor lägger sina röster på ett parti med enbart gamla gubbar och gamla kärringar?
Jag känner inte till mycket om den nya partiordföranden men med hans bakgrund från LO-förbundet IF Metall så går naturligtvis tankarna till frågor som arbetsmarknad och sysselsättning, trygghet, tillväxt och utbildning.
Problemet för Löfven är att han inte har någon riksdagsplats så det skall bli spännande att se vem han vill ha som gruppledare i riksdagen och vem som skall bli ekonomisk-politisk talesperson.
På kort sikt kommer säkert opinionssiffrorna att öka men det räcker inte med en ny, fläckfri förgrundsfigur om man inte har en politik som attraherar väljarna. Den har vi ännu inte sett röken av.

Med sådana vänner behöver man inga fiender...

Björn Rosengren, den före detta näringsministern och Landshövdingen, numera ståndsmässigt boende på Arnöbergs Herrgård på Arnö i Mälaren, har varit ute och pladdrat igen.

Senast det begav sig var i september 1999 i samband med pågående fusionssamtal mellan Norska Telenor och Svenska Telia. Då sa han ”Norrmännen är ju egentligen den sista Sovjetstaten. Det är så oerhört nationalistiskt…allt är politik”. Det var ett yttrande han fick be om ursäkt för.

Då liksom nu trodde han att inspelningsutrustningen var avstängd.

Den här gången har han berättat att han haft de före detta socialdemokratiska ministrarna Thomas Östros och Sven Erik Österberg på middag varvid man hade diskuterat det "Socialdemokratiska partiets förfall". På journalistens fråga om man kom fram till någonting svarade Rosengren ” Juholt måste ju gå”.

Han är även känd för citatet ”Framgångsreceptet är en socialistisk retorik men en borgerlig politik”. Detta lyckades han kläcka ur sig vid en intervju i Axess TV så sent som 2008.

Det är bara att konstatera att den mannen har ett stort överföringsproblem mellan sin lilla hjärna och sin stora käft, grodorna hoppar tämligen fritt.

Det lutar nog ändå åt att Juholt kommer att ramla av vagnen oavsett att han själv tycker att han är rätt ledare för partiet. Som det är nu så drunknar de politiska frågorna i turerna kring Juholts vara eller inte vara. Jag läste någonstans att han inte kunde avsättas då han är vald av kongressen. Skall man vara riktigt ärlig så tillsattes han av en liten klick, nämligen av partiets valberedning. Kongressledamöterna hade sedan bara att bekräfta detta faktum. Sådan är demokratin i ett av våra största demokratiska partier. 

Till slut så fick de till det....

Så har då sossarna äntligen fått en ny partiledare efter en utdragen och farsartad process. Många var tillfrågade men flera tackade nej och efter många om och men enades man om Håkan Juholt. En person som, många med mig, inte vet så mycket om. Han verkar dock stå med båda fötterna på jorden och han har visat sig ha humor vilket är nog så viktigt i politiken. Han är specialiserad på försvarsfrågor men i övrigt saknar han erfarenhet och han har aldrig varit minister så man undrar ju lite.... 
Jag får inte de där positiva vibbarna direkt och känslan är att det är en person som kanske pratar först och tänker sedan. Jag har svårt att sätta fingret på det men det känns också som att det är en snubbe som lätt kan hamna i blåsväder av egen förskyllan. Men jag kan ha fel och det är i så fall inte första gången, det är klart att han skall få chansen att visa vad han går för.

I vilket fall som helst så kan det knappast bli sämre än åren med Mona Sahlin. Det skall bli intressant att se vilka han väljer till sina närmaste medarbetare och hur han kommer att staka ut den framtida politiken för det Socialdemokratiska partiet.Det är bråttom nu om man skall vara med i matchen 2014.

Av det så kallade installationstalet framgick ju inte mycket utan det syftade nog mer till att gjuta mod i människorna i en tilltufsad organisation. Jag är väl knappast mannen att analysera talet men nog tycker jag att det handlade mycket om att gå tillbaks till det gamla. Rätta mig om jag har fel.

Anita Lindblom hade en hit med ”Sån't är livet, så mycket falskhet bor det här” och den tänkte jag på då Mona Sahlin avtackades och lovordades.

Mina funderingar är för närvarande koncentrerade på om jag skall behålla eller raka bort min mustasch men i det fallet känner jag mig som en centerpartist, jag bara velar och kommer inte till skott.

Vilken cirkus.....

Det är beklämmande att bevittna detta skådespel som socialdemokraterna nu står för, kandidater som inte vågar kandidera, en valberedning som gått in i väggen och olika fraktioner som är beredda att sätta sina egna behov och intressen framför partiets.
För någon månad sedan skrev jag att om Nuder tackar nej så står valberedningen inför ett omöjligt uppdrag, vilket nu besannats.

Nu dyker det upp nya namn stup i kvarten i elfte timmen – Håkan Juholt – oj, oj, oj.
Var skall det här sluta? Är det dags att damma av Bosse Ringholm kanske?

Det börjar alltmer likna ett sjunkande skepp. Man gick på grund i valet, därefter lämnade kaptenen fartyget efter ett misslyckat kuppförsök och råttorna har spridits på på olika vrakdelar. Nu är frågan, vem skall få förtroendet att följa vraket ned i djupet?

Problemet är helt enkelt att man inte har någon bra kandidat.

Inga sjöar att ösa ur direkt...

Sossarnas valberedning har oförtrutet jobbat vidare och i torsdags presenterade man en lista på de krav partidistrikten vill att den kommande partiordföranden ska leva upp till. Den här gången finns inte ett ord nämnt om vilket kön vederbörande skall ha. Men av kraven framgår tydligt att det handlar om en person med ballar av stål.
Man kan väl knappast påstå att kraven är helt tydliga, vad menas egentligen med ”att utveckla partiorganisationen” och varför finns inga krav på förnyelse och anpassning av politiken till den tid vi lever i?
Man är dock tydlig när man fastslår att en riksdagsplats inte är något krav och att den kommande partiledaren skall vara beredd att leda partiet i flera kommande val, inte bara 2014.
På mig verkar kraven passa bäst in på Per Nuder.
Den gamle buffelns inhopp i debatten, där han säger sig se många kandidater till posten, tycker jag också talar för Nuder.
Nu är bara frågan är hans nej är ett verkligt nej eller har det bara varit ett spel för galleriet?
Står han på sig och vidhåller att han inte är intresserad så står socialdemokratin inför ett mission impossible.
Jag är inne på att Nuder kommer att övertalas och ställer upp innan det är klart. Han står i elva gånger pengarna hos vadslagningsbolaget Ladbrokes.com, ett odds som kommer att sjunka som en gråsten ju närmare kongressen vi kommer.
Säga vad man vill men det är en spännande tid vi står inför.

Föryngring och förnyelse eller.....

Det är intressant att ta del av vad svensk media skriver i olika ämnen och situationer. Det har ju varit en hel del i samband med krisen i det Socialdemokratiska Partiet och Mona Sahlins avgång.
Nu har även kvinnoklubben uttalat sig dels vad det gäller processen att utse ny partiordförande dels vilket kön som är mest önskvärt.
Den här gången skall processen inte få ske i slutna rum utan medlemmarna skall ges möjlighet att rösta genom sina föreningar. Det lät lite annorlunda förra gången det begav sig, då var tanterna inte intresserad av någon öppenhet.
Bilden har jag hittat i Aftonbladet och den ger mig inga vibrationer som jag kopplar till förnyelse eller föryngring direkt.

Veronica Palm har i sin ”programförklaring” talat om behovet att återinföra fastighets- och förmögenhetsskatt, att slopa Rut-avdrag och avskaffa jobbavdraget. Minns jag inte helt fel så var det i hög grad den diskussionen som under valrörelsen vände opinionssiffrorna till Alliansens fördel. Man kan väl inte heller med bästa vilja i världen påstå att det skulle vara en form av förnyelse. För mig låter det som en återgång till det gamla.

Ibland har jag svårt att hänga med.