På svensk mark igen…

Tiden bara försvann de sista dagarna innan vi skull åka till Sverige och jag tvingades konstatera att planeringen var undermålig. Mycket av de jag tänkt göra före avresan hann jag helt enkelt inte med. Men det lär ju inte vara någon annan som gör det åt mig medan jag är i Sverige så det kvarstår på ”att göra listan” då jag återvänder fram på höstkanten.

Sent på kvällen den 9 april lämnade vi Surin. Vi tog nattåget till Bangkok med beräknad ankomsttid kl 07.00. Det blev i vanlig ordning en skakig resa med lite sömn. Som vanligt var vi också försenade i förhållande till tidtabellen, vilket inte hade någon betydelse för oss då vi avsåg att övernatta i Bangkok,

Taxi till hotellet där vi tog igen några timmars förlorad sömn, duschade och åt lunch på en liten restaurang i närheten av hotellet. Under dagen kom hustruns yngsta dotter, Mort, tillsammans med sina två döttrar till hotellet och till vilka vi bokat ett rum då de skulle skjutsa oss till flygplatsen dagen efter.

Vi åt middag tillsammans och ägnade oss åt lite olika aktiviteter under de två dagarna medan vi väntade på att ge oss iväg till flygplatsen.

Jag brukar vilja vara ute i god tid så vi lämnade hotellet klockan 21.00 den 11 april och anlände till flygplatsen efter ca 45 minuter. Vi hade blivit varnade för att det skulle vara mycket trafik på grund av att det Buddistiska nyåret stod för dörren, men av det märkte vi inget.

Efter incheckningen så tog vi adjö av familjen och sökte oss till säkerhets- och passkontrollen och efter det var det bara att vänta på avgången klockan 01.10.

00.30 påbörjades påstigningen och för första gången visade det sig vara en fördel att gå med krycka. Rullstolsbundna, haltande med kryckor samt barnfamiljer får gå ombord före övriga.

En Boeing 777-200 ER tar drygt 360 passagerare och det var fullbokat och med andra ord så var det många som skulle ombord. Vi hade två platser längst bak i planet - helt perfekt.

Det innebar också att det tog tid för alla att komma på plats och vi kom iväg en halvtimme försenade.

Det var en lugn flygtur men lite turbulent strax söder om Himalaya. Piloten körde in den förlorade tiden och vi landade enligt tidtabell på Arlanda. Drygt 9000 km på nio och en halv timme.

Att sitta längst bak i planet i kombination med att gå med krycka visade sig inte vara någon fördel då passkontrollen på Arlanda skulle passeras, med drygt trehundra personer före oss så det tog ca 45 minuter innan vi var i Sverige på riktigt.

Viss av tidigare misstag så hade jag bokat tågbiljetter med god marginal och vi fick vänta en dryg timme innan vi steg på tåget till Sundsvall. 

Resan var beräknad till ca 4 timmar med ankomst 13.53

Men beroende på signalfel, några oplanerade stopp samt tågmöten som tydligen kom som en överraskning så var vi nästan en timme försenade då vi anlände till Sundsvall.

På perrongen väntade våra vänner Rolf och Karin och det blev ett glatt återseende. På hemvägen så förundrades hustrun över snömängden och även om jag varit med om vintrar med mycket snö så hade jag läst mig till att det var nytt rekord vad beträffar snödjup. 

Det fick mig att tänka på en artikel som meteorologen/klimatalarmisten Pär Holmgren skrev 2006 där han bl a menade att ”Om tjugo år har stora delar av Sverige glömt bort hur det är att åka skidor och Vasaloppet är ett minne blott”.

Jag tror inte att den uppfattningen delas av mina vänner i Sundsvallstrakten efter allt slit med årets nederbörd.

Väl hemma i lägenheten kunde vi konstatera att Karin hade fyllt på kylskåpet och bakat en paj så att vi skulle klara oss innan vi fått tillfälle att handla.

Det är skönt med sådana vänner!

Klimatalarmism....

Det har varit en kylig vinter här borta i Surin. Som lägst har termometern visat på 15,5 grader då jag vaknat. Vad är det för pjåsk, kanske många frågar sig. Men 15,5 grader här känns som 6,7 grader i Sverige. Detta beroende på skillnaden i luftfuktighet.

Det är ingen behaglig upplevelse att tidigt på morgonen sätta ner fötterna på ett kallt kakelgolv, man ligger gärna kvar under täcket så länge som möjligt innan man till slut tvingas till dagens första toalettbesök för att lätta på trycket.

Jag brukar använda kokosolja i matlagningen då jag sedan några månader tillbaka har gått över till LCHF-kost. När temperaturen går ned under ca 18 grader övergår oljan i fast form och är omöjlig att få ur flaskan.

Jag har naturligtvis följt utvecklingen hemma i Sverige också. Både via media och samtal med vänner därhemma. Det mesta har handlat om snö, snöskottning och snödjup.

Man har inte varit med om något liknande har det låtit samstämmigt och det har varit många slitsamma timmar för att garantera framkomligheten. Ofrivillig motion kan man kanske också kalla det? Själv har jag ingen snö att skotta utan får slita i gymmet och trampa på ergometercykeln.

I media har det antytts att oväder och snödjup av den här digniteten beror på klimatförändringar och många alarmisterna har haft julafton.

Jag roade mig med att kolla upp hur det har sett ut tidigare år och kunde då konstatera att årets snödjup inte är något rekord. Själv kommer jag ihåg vintern 1994 och då var det värre. Än värre var det 1996, så nog har vi varit med om värre vintrar än årets vinter.

Av en händelse upptäckte jag en artikel i Expressen från 2006 som handlar om klimatförändringar och hur vintrarna skall komma att förändras på grund av planetens uppvärmning.

”Om tjugo år har stora delar av Sverige glömt bort hur det är att åka skidor och Vasaloppet är ett minne blott”. Det spår tv-meteorologen/klimatalarmisten Pär Holmgren. 

Artikeln skrevs alltså 2006, för nästan 18 år sedan och skulle Holmberg ha rätt så blir det inget 100 års-jubileum för Vasaloppet 2022.

Artikeln kan läsas här https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/

Jag undrar hur man kommer fram till dessa slutsatser? Det kan väl knappast bygga på iakttagelser utan verkar snarare vara någon form av förmodanden.

Jag får intrycket att klimathysterin tagit sitt grepp om hela västvärlden. Rätt eller fel