Lite reflektioner i samband med resan till Sverige...

Resorna blir jobbigare för varje år. Inte blir det mycket sova i sovkupén på den smalspåriga järnvägen mellan Surin och Bangkok då man känner varje rälsskarv. Det påminner lite om tjälskotten hemma på våren. Då man äntligen lyckats somna väcks man av konduktören som meddelar att vi nått Don Muang och då är det allmän väckning och ca en timme kvar till slutstationen.

Tåg i Thailand

På stationen skall man sedan igenom en påträngande hop av frilansande taxichaufförer som jagar kunder. Men det där kan man, så det är bara att fortsätta till den vanliga kön. I vanlig ordning är det trångt i bagageutrymmet i bilen då det mesta upptas av biogastanken så en av resväskorna placeras i framsätet.

Från stationen tar det ca 30 minuter till hotellet men vi har ju ingen brådska så det får ta den tid det tar och att åka betalvägen känns inte aktuellt. Efter incheckning, en dusch, några timmars sömn och en lunch så känner man sig som en människa igen. Det var inte aktuellt med något marknadsbesök den här gången utan de inköp som skulle göras klarade vi av i närheten av hotellet. Det blev även ett tandläkarbesök för min del då jag fick lite onda aningar rörande en tidigare lagning av en framtand. Ingen tidsbeställning, det var bara att droppa in. 800 bath, tack!

Efter ett drygt dygn i Bangkok så anträddes resan mot Sverige. Sträckan Bangkok - Zurich flög vi med Swiss Air och nästa sträcka stod SAS för transporten. Det var ett tag sedan jag flög med SAS senast och det hade skett vissa förändringar med flygvärdinnorna verkade vara desamma som senast. Bäst före datum hade gått ut för länge sedan. Nu kostade det också om man ville ha en fika eller frukost under färden. En vanlig plastflaska med vatten kostade 80 kronor. Men säga vad man vill om SAS, de är sega och kämpar för sin överlevnad mot alla odds. För ca fem, sex år sedan gav jag dem max fem år, men som sagt de är sega. Jag ger dem tre år till – max.

Sträckan till Sundsvall var SJ:s ansvar och det funkade alldeles utmärkt, avgång och ankomst enligt tidtabell. Internet hela vägen så jag klarade av en del transaktioner och påställning av bilen och därefter tittade jag på en film som var slut då vi passerade Årskogen. Hur klarade man sig utan internet tidigare?

Hustruns import

Sista biten anlitade vi Taxi Sundsvall och jag noterade att priset avviker ej obetydligt jämfört med vad det kostar att åka taxi i Bangkok. Redan vid trafikljusen i korsningen Landsvägsallén och Parkgatan var kostnaden uppe i dryga hundralappen. Väl hemma betalade jag 250 riksdaler för skjutsen. För den summan kan man åka en hel förmiddag i Bangkok.

Bagaget fick vi hjälp med uppför de tre trapporna då Christer Qvick kommit hem någon dag tidigare än oss.

I lägenheten var det mesta sig likt och våra vänner Rolf och Karin hade sorterat post och reklam mm. Efter bara någon timme kändes det inte som man varit hemifrån under någon längre tid trots att det var drygt åtta månader sedan vi sist var hemma.

Vi packade upp våra väskor varvid jag fick en förklaring till att Yayas väska var så tung. Det mesta av innehållet bestod av thailändska kryddor och annat som är ”mycket dyrare” i Sverige. Tänk om den ekonomiska insikten kunde gälla i alla lägen annars också.

Det känns i alla fall riktigt skönt att vara hemma igen.

Resan har börjat

Första delen av resan har väl gått som planerat i stort sett. Vi lämnade Granlo med taxi klockan 09.40 för vidare befordran till Sundsvalls central. Det tog ganska precis tio minuter till det facila priset av 179 kronor.
Tåget avgick enligt tabellen och anlände till Arlanda i rätt tid. Vi hade tänkt att vi skulle få en tupplur på vägen men det sket sig. Var det inte folk som pratade (läs skrek) i mobiltelefonerna så var det två osnuta ungar som rasade i vagnen utan att mamman gjorde ett dyft för att tillrättavisa dem och förklara hur man uppför sig bland andra människor.
På Arlanda fick vi vänta några timmar på planet som skulle ta oss till Zurich. Det var ett SAS-plan och som väntat var det problem. Planet som vi skulle åka med hade man inte ”skruvat” färdigt på så vi fick åka med ett plan som kommit från Dublin. Detta innebar bland annat att vi fick byta gate. Likt en förskoleklass följde vi SAS-tjänstemannen till den nya gaten.
Det var många år sedan jag flög med SAS och det är väl ingen underdrift att påstå att det skett förändringar i bolaget. Det har blivit ett Ryan Air stuk på det hela, ingenting ingår i biljettpriset utan allting man beställer oavsett om det är mat eller dryck måste betalas. Jag noterade även att några av flygvärdinnorna måste ha uppnått ”bäst före datum” någon gång i början på nittitalet. Tanken slår mej också, varför skall staten vara delägare i ett flygbolag? I Nordkorea och på Cuba förstår jag att det förekommer, men i Skandinavien. Jag tror inte att jag är ute på hal is om jag ger SAS fem år, sedan är det kört.
Resan gick i alla fall bra och vi landade som planerat i Zurich. Där åt vi middag, handlade lite överraskningar till döttrarna i Surin och investerade även i två flaskor maltwhisky.
Från Zurich till Bangkok sov jag mest hela tiden. Resan företogs i en Airbus 340-någonting, med finesser som interaktiva bildskärmar på varje plats och utfodring av mat och dryck som ingick i biljettpriset.
På flygplatsen i Bangkok blev det en lång väntan på det incheckade bagaget och jag blev svettigare och svettigare i takt med att antalet väntande passagerare minskade. Våra väskor kom sist, vilket inte är första gången som det händer och det är lika påfrestande varje gång.
Till hotellet åkte vi med en helt vanlig taxi och för ovanlighetens skull så var farten moderat, i alla fall efter thailändska förhållandet.
Efter incheckning, duschning och klädbyte på hotellet så var det vissa saker som skulle uträttas. Tågbiljetter till morgondagen skulle inhandlas liksom en del kläder som inte finns att köpa i Surin. Vi (det vill säga Yaya) ackorderade med en av hotellets taxiförare om ett fast pris och efter några minuter så var det klart. 500 bath för att köra oss runt på avsedda platser.
Det tog något mer än två och en halv timme innan vi var tillbaka på hotellet. 500 bath motsvarar f n ca 120 svenska kronor (mins vår färd från Granlo till Sundsvalls Central).
Av den tid inköpsresan tog uppskattar jag att vi stod stilla i bilköer minst en och en halv timme. Jag bara säger, släng dig i väggen till viadukten i Bergsåker. Nu är det bara bingen som gäller för i morgon fortsätter resan och förhoppningsvis finns det något att skriva om då också.