Inte mycket att fira egentligen....

Vad jag har fått mig berättats så föddes jag den tredje mars 1943. Detta faktum är dokumenterat i diverse identitetshandlingar som pass och körkort mm.

Utifrån denna realitet så inföll min sjuttionde födelsedag förrförra söndagen och dagen till ära hade vi abonnerat en restaurang i stan. Jag tycker inte att det är något att fira att man blir allt äldre men familjen tyckte annat och då fick det bli så.

Vi har inte något större umgänge här borta men det är några som vi träffar lite mer frekvent och dem hade vi bjudit in. Det blev lite internationellt över det hela då det var vänner och bekanta från Sverige, Australien, Wales, Canada och inte minst Thailand som förgyllde min högtidsdag. Barnen, samt några av hustruns väninnor var också med. De sistnämnda antagligen med förhoppningar om att det skulle dyka upp någon eller några ogifta svenska kamrater till mig.

Vi startade hemma med några drinkar varefter vi förflyttade oss till restaurangen som under hustruns överinseende hade fixat till förrätt, huvudrätt, efterrätt samt kaffe och tårta. Som huvudrätt serverades en stekt köttbit av riktigt bra kvalité vilket inte är så vanligt förekommande här borta. Köttet var importerat från Nya Zeeland och uppskattades av de flesta. Här har det ännu inte uppstått någon debatt om hästkött men vem vet, vi hade inte resurser att genomföra en DNA-test. Fuskas det här så tror jag mer på att det handlar om hundar.

 Några av de thailändska damerna har dock lite svårt med den västerländska matkulturen och föredrar rätter med ris eller nudlar. Detta innebar att Zippo fick ett rejält skrovmål dagen efter då delar av inte helt uppätna biffar medtogs hem i en ”doggybag”.  Efter avslutad middag återvände vi hem och avslutade dagen med kaffe och cognac samt en och annan grogg som traditionen påbjuder vid ett sådana här tillfällen. Under samma tid så tillredde och inmundigade damerna thaimat tillsammans med lite gott vin från Australien, så innan det var dags att bryta upp så var alla mätta och belåtna.  Klockan var runt tre på morgonen innan jag som nybliven senior intog sängen.

Men det var inte slut med detta, förra söndagen hade vi ett nytt partaj på samma tema d v s min sjuttioårsdag. Då var det hustruns släkt och några av våra vänner hemma i byn och flera som jag träffade för första gången som var inbjudna. Då höll vi till i Yayas hus hemma i byn

Här serverades helstekt gris, ris och grönsaker. Grisen hade levererats dagen före och två bröder påbörjade grillningen redan på lördag kväll och sedan jobbade de i skift fram till söndag eftermiddag. Yaya hade hyrt bord och stolar så att alla skulle få plats. Det var nog drygt 50 personer som uppvaktade och lät sig väl smaka av förplägnaden. Särskilt uppskattat bland de manliga gästerna var förutom maten, den goda tillgången på brända och destillerade drycker.

Men nu är firandet över och livet har återgått till det mer normala stadiet. 

Nedan följer ett litet galleri från festerna.

Långbord på restaurangen

Några av hustruns väninnor

Födelsedagstårtan

Helstekt gris

Blomsteruppvaktning

Det rådde ingen brist på utrymme

Mer blommor

Bybor och släktingar till Yaya uppvaktar

Alla verkade trivas

Traditionell thailändsk uppvaktning med garn runt handlederna

 

Att få det hela att gå ihop....

I lördags körde det ihop sig riktigt ordentligt, V75 via datorn och internet, Manchester United mot Arsenal och Swansea mot Chelsea på TV:n och dessutom fyllde hustrun år. Hennes födelsedagar brukar vi fira på restaurang Sydney där man har ett bra utbud av västerländska rätter. Men med lite planering så fixar man det mesta men det gäller att se till att hon inte bibringas en uppfattning om att travet eller fotbollen är viktigare än henne.

Det mesta gick dock min väg och efter en god middag, med förrätt och varmrätt så kunde jag bänka mig i soffan framför dator och TV. Manchester U vann och Chelsea fick bara oavgjort – bättre kan det knappast bli. Sju rätt på V75 blev det dock inte så det får jag väl vänta med till nästkommande lördag.

I födelsedagspresent hade jag inhandlat en Nokia 603 vilket uppskattades mycket. Hennes gamla mobil lider av en hel del krämpor. Jag har fått för mig att det i sin tur beror på att den är utsliten på grund av överbelastning.

Den nya telefonen består av en hel del nya faciliteter och manualen var på thailändska så jag kunde inte vara behjälplig och dessutom så måste hon byta till ett mindre SIM-kort. Men hon tog med sig båda mobilerna och uppsökte butiken där jag köpt den nya. Där iordningställde de ett nytt SIM-kort, kopierade telefonbok etc till den nya telefonen och dessutom fick hon en ”användarutbildning” på ca två timmar. Bra service tycker jag. 

Ingenting värt att fira...

I går blev jag ett år äldre igen, det går med en häpnadsväckande fart när man passerat 60-strecket.
Däremot tog det lång tid innan man fick köra moped, ta mc-körkort och körkort för bil, men det var då det – en annan tid ett annat liv.
Fast jag sagt ifrån att jag inte vill påminnas om denna verklighet så blev det uppvaktning i vanlig ordning från familjens sida.

På kvällen firade jag och hustrun på DNA, ett litet ställe som några vänner öppnat här i Surin.
Trots åldern känner jag mig pigg och alert och jag kör mitt motionsprogram fyra, fem gånger i veckan så konditionen är det inget fel på. Det brukar bli ett pass på mellan 10 och 16 kilometer vid varje tillfälle och det känns skönt att slippa dra på halkskydden på skorna.

Nu har man kompletterat ”motionsparken” med massor av styrketräningsmaskiner. De flesta av dem är så finurligt konstruerade att det inte behövs några vikter. Det bygger på att man har sin egen kroppsvikt som motvikt.
Man har även färdigställt två basketplaner samt flera badmintonplaner.
Thailändare har väl aldrig varit direkt kända för att gilla motion men på eftermiddagen då solen är på väg ner så är det säkert upp emot 500 personer eller fler som är engagerade i olika motionsaktiviteter i parken. På morgonen, innan solen gått upp är det ännu fler - har jag hört.

Trots alla fina förutsättningar här borta så händer det att jag längtar hem till skidåkningen på fjället, men med det väder som varit där hemma i år så har det snabbt gå över varje gång tanken kommit upp.

Födelsedagskalas med komplikationer

Yaya fyllde år i måndags och dagen till ära så hade vi beställt bord och förbeställt vissa rätter på vår favoritrestaurang. Restaurangbesöket blev inte riktigt vad vi hoppats. Dels var inte bordet dukat då vi kom dels blev vi inte informerade om att kycklingfiléerna var slut och att man därför skickat en person för att inhandla färska filéer.
Jag och Rem hade beställt kycklingstek, en rätt som vi vet att den här restaurangen är duktig på. Yaya och flickorna fick in sin mat, lite blandade rätter, medans Rem och jag blev allt hungrigare.
Efter ca tio minuter frågade jag om man åkt till grannstaden för att hämta kycklingarna. Då, ca 20-25 minuter efter det att vi kommit fick vi veta att de inte haft någon kyckling när vi beställde och därför skickat en anställd för att handla. Det hör också till saken att när vi anlände så startade ett riktigt monsunregn vilket ytterligare försvårade leveransen då fortskaffningsmedlet var motorcykel.
Ca 10 minuter senare kommer en dyngsur tjej fram till bordet och meddelar att hon varit på tre ställen och att kycklingarna var slut överallt. Jag tror inte hon var riktigt ärlig utan att hon tappade intresset i takt med att hon blivit blötare och blötare.

Yaya ringde upp ägarinnan, som inte var på restaurangen, hon hann dock inte säga så mycket innan batteriet i mobilen la av. Men det nog mindre än tio minuter så var ägarinnan på plats, trots att hon hade stått i duschen då Yaya ringde.
Hon beklagade det inträffade och erbjöd fläskstek i stället men vi tackade nej och åkte hem och fixade lite käk hemma istället.
Den blöta flickstackaren fick veta att hon levde. Det hörde vi genom restaurangens köksfönster då vi var på väg därifrån. Så går det till här.

Var tog alla åren vägen?

Så var man där då, en ”riktig” pensionär, 65 fyllda. Det är inte länge sedan man var fyrtio känns det som. Nu försvinner åren med en accelererande hastighet och inget finns att sätta emot.

Det är bara att gilla läget, men det hade kunnat vara värre. Nu är jag sextiofem och känner mig som fyrtiofem och ser ut som femtiotvå (om jag får säga det själv). Tänk att i stället vara sextiofem och känna sig som åttio, det hade inte varit något vidare.

En positiv faktor för mitt välmående får jag nog tillskriva min unga hustru. Jag är också övertygad om att joggingturerna på morgnarna har en stor betydelse för välbefinnandet.

Jag vill tacka alla som hört av sig och samtidigt meddela att det här var sista gången jag fyllde år. Nu räcker det och blir över.