Det rullar på....

Jag köpte bilen när vi bodde i Karon på Phuket i slutet av 2004 och den har rullat på utan större problem sedan dess. Några däcksbyten har det blivit och kamaxelremmen och en annan rem är också utbytta. Lite bucklor och några repor har det blivit under årens lopp. Men ingen vet när och ingen vet hur – som vanligt. AC:n är också rengjord vid några tillfällen och batteriet har jag tvingats byta en gång på de här åtta åren.

Åttaåring i hygglig kondition

Jag har varit noga med serviceintervallerna och från början lät jag Toyotas märkesverkstad svara för servicen. För några år sedan lärde vi känna en bilmekaniker som körde eget hemma i garaget och han har fått ta över ansvaret från märkesverkstaden sedan dess, vilket varit till full belåtenhet för båda parter.

Nu då det var dags för tolvtusenmilaservice visade det sig att han slagit igen verkstaden och i stället säljer fläsk på matmarknaden. Han berättade att han var less på att vara skitig jämt men att han också hade svårt att driva in skulder hos många som inte betalat och gjort rätt för sig.

Det var bara att gilla läget med andra ord och jakten på en ny bilmek har pågått en tid och i dag blev det napp. På morgonen kom han och hämtade bilen och vid två-tiden kom han tillbaka med den, servad och klar och med motorn nytvättad. Hela kalaset gick på 2 900 bath, drygt sexhundra kronor. Som synes så finns det vissa fördelar med att bo här borta.

Söndag, gjorde han servicen på en söndag, kanske någon tänker? Ja, jobbar man inte åt staten eller på bank brukar det inte ha någon större betydelse vilken veckodag det är.  

Reparationer och underhåll mm.

Det brukar vara en hel del att ta itu med när vi åter vänder till Surin efter ca fyra månader i Sverige. Det var inget undantag den här gången heller även om det inte var av samma omfattning som förra året.

Lampbyten har blivit obligatoriska och trots att vi har både glödlampor och lysrörslampor i reserv så saknas kunskapen, viljan eller självförtroendet att byta en utbrunnen lampa.

Nu är det hjul igen....

En annan obligatorisk åtgärd är byte av hjulen på vår grind. Här har verkligen konstruktören lyckats med produktlivsplaneringen och efter ca ett år är kullagren slut och det krävs lite kraft att öppna grinden. Men nu är hjulen utbytta och då rullar grinden så lätt att Zippo kan öppna den med nosen igen. Det handlar inte om några stora kostnader, 150 bath för två hjul känns överkomligt.

Jag hade satt motorcykelbatteriet på underhållsladdning för att ha ett fräscht batteri då jag kom tillbaka. Unga herr’n hade naturligtvis haft behov av batteriladdaren och glömt att återställa den. Nu tog det bara någon timme att få full effekt på batteriet då det inte varit frånkopplat någon längre tid. Så den här gången hade det ingen betydelse. Vad värre var, så hade en av mina verktygslådor fått fötter och efter lite förfrågningar så kom det fram att Morts pojkvän hade lånat lådan med block- ring- och hylsnycklar och att den för närvarande befann sig tillsamman med honom i närheten av Kap Choeng, d v s ca 8 mil från Surin. Så batteribytet får jag skjuta på framtiden tills verktygslådan återbördats.

Någon hade också lånat min arbetslampa, en strålkastare med en hallogenlampa, som nu visade sig inte fungera. Ingen vet när, ingen vet hur och ingen vet var – som vanligt med andra ord. Ny lampa införskaffades, byttes och nu är arbetslampan i funktionellt skick igen.

Kanske byte av stötfångare?

Bilen hade också, som jag nämnt tidigare, berikats med ännu en skada. Hela den bakre stötfångaren var intryckt och min första tanke var att någon backat på något. Det visade sig dock att Mort blivit påkörd bakifrån i samband med en inbromsning. Sån’t kan ju hända den bäste och min försäkring täcker det mesta om motparten saknar försäkring, tänkte jag. Så jag frågade lite om vad som skett på olycksplatsen och fick veta att motparten var en gammal man som bett hemskt mycket om ursäkt och att Mort tyckt synd om honom och så var det inte mer med det. Inga uppgifter, ingenting där jag kan få ut någon ersättning. Jag känner mig också som en gammal man en sån här gång men vem fan tycker synd om mej?

Jag kanske låter lite negativ när jag beskriver tillvaron här men det finns många positiva vibbar också, som exv ett tilltalande klimat, överkomliga priser (1 liter diesel kostar ca 6,75 SEK) och en i övrigt behaglig tillvaro.

Bilen har några år på nacken nu...

Ibland händer det sån’t man inte räknat med och naturligtvis så kostar det pengar. I onsdags stannade kopplingspedalen i nedtrampat läge. Yaya är bekant med en tjej som är gift med en bilreparatör och som vi anlitat de senaste åren. Nu blev det en ny uppgift för honom.
Vi behöver bara slå en signal så kommer han och hämtar bilen, det kallar jag för service. Det blev en del byten av några detaljer och vår reparatör använder sig av originaldelar, vilket inte alla gör här.
Nu blev det inte helt problemfritt och dagen efter blev det ett nytt verkstadsbesök då pedalen inte ville vara med på noterna.
Den tredje dagen blev det ett nytt besök p g a samma problem, men nu funkar det igen.
Även om det kostar så handlar det inte om några större summor, hela kalaset gick på 2 400 bath. I Sverige har det nog kostat minst samma summa i svenska kronor.

Bilen börjar bli lite till åren, den inhandlades i december 2004 och har nästan rullat 10 000 mil så man får väl vara beredd på att det kan uppstå problem.
Det är lite bucklor på stötfångarna och repor i lacken på lite olika ställen men gemensamt för varje skada är att ingen i familjen har en aaaaaning om hur de uppstått.

Dags för service igen...

Det var dags att beställa tid för 80000 km service på bilen i veckan. Det brukar vi göra på plats, dvs vi åker till Toyotas märkesverkstad för att få en tid som passar. Det brukar bli en del tjafsande om vad servicen omfattar trots att det framgår av serviceboken. Jag brukar avstå från in- och utvändig rengöring. Jag tycker även att det verkar överkurs när de vill ”växla” hjulen, så det tackar jag också nej till.
När vi var överens om vad som skulle göras frågade jag om priset och den här gången ville de ha drygt 5000 bath, betydligt mer än tidigare. Då begärde jag att få varje punkt specificerad och hoppsan, då var vi nere på 3800 bath. Killen rodnade inte ens – går det så går det, verkar vara filosofin.
Nu är servicen utförd men jag har inga möjligheter att kontrollera att allt vi var överens om har utförts, det är bara att hoppas att så är fallet.

Nya utgifter...

Utgifterna fortsätter, nu handlar det om bilen där en plastdetalj till ena stänkskärmen är skadad. Hur den har blivit skadad är det ingen som vet och inte när den blev skadad heller. Spekulationerna och förslag till förklaringar har varit många, en av de roligaste var att plasten hade rostat sönder. Själv har jag en annan teori men den är det ingen idé att ta upp. Det tar några dagar att få det hela fixat då man måste beställa delarna från Bangkok, men själva jobbet går nog på mindre än en timme.
Utöver stänkskärmsdetaljen så måste jag beställa en ny nyckel eftersom fjärrkontrollfunktionerna d v s larm och lås, är utslitna. Det är andra nyckeln som nu måste bytas till ett pris av 1895 bath.

Stöpt i samma form….

Bilförsäljare är sig lika oavsett på vilken breddgrad man befinner sig. Det fick jag ytterligare ett bevis för idag när vi skulle hämta Gay’s bil.
Gay är Yayas yngsta syster, välutbildad och företagsam. Hon har sedan knappt ett år tillbaka en agentur för olika soyaprodukter i Surinprovinsen. Hon har systematiskt byggt upp rörelsen och har nu flera personer som sköter distributionen och hon omsätter mer än 100 000 bath i veckan.
Med den omsättningen så är inkomsten icke ofördelaktig och då gäller det också att skaffa sig en och annan statuspryl. En bil, en pick up med dubbelhytt är inte helt fel, så varför inte börja med en så'n?
Det var inte fråga om att köpa på närmaste ställe utan det blev säkert många samtal i mobilen innan hon bestämt sig.
Att hon saknar körkort är bara en så’n där liten obetydlig sak som man förväntas ha ett visst överseende med.
Bästa priset fick hon i Phimai, ca 150 km från Surin och idag skulle bilen hämtas.
Yaya hade lovat att vi skulle ställa upp, dvs jag skulle köra den nya bilen från Phimai till Prasat där Gay bor och Yaya skulle köra vår bil tillbaks.
Jag bad dem kontrollera att allt var klart och att vi verkligen kunde hämta bilen idag. Mai pen rai – inga problem alltså.
Förväntningarna var höga, Gay, hennes dotter (två år), Yaya, Gay’s och Yayas pappa och jag startade från Surin efter det att Gay hämtat handpenningen på banken.
Tyvärr så tog jag inte med kartan vilket gjorde att det blev en och annan mil extra innan vi var framme i Phimai.
Eftersom vi ändå hade gott om tid så ville Gay visa oss Phimai historical park och vi åt även en bastant lunch innan vi anlände till bilfirman.
Toyota i Phimai, säkert inte något av Toyotas större försäljningsställen i Thailand, men ett ställe som kan erbjuda lägre pris än andra ställen.
Där kom han, svarta byxor med perfekta pressveck, vit skjorta och slips, pomada i håret och ett stort leende där öronen utgjorde en naturlig begränsning av längden på smilet, standardtypen word wide för bilförsäljare.
Det visade sig att han även behärskade en något begränsad engelska, vilket var något överraskande för mig som haft att göra med motsvarigheterna i Phuket och Surin.
När det skulle skrivas kontrakt visade det sig att man inte hade några interimsskyltar, så kunde vi komma tillbaks på måndag så var det bra eller också kunde vi köra utan skyltar i väntan på att han skulle posta dem.
Yaya har ju varit i lag med mig några år och snappat upp ett och annat som inte är så där speciellt thailändskt utan mer rak på sak om man så säger. Med andra ord så läste hon lusen av honom och det tidigare beskrivna leendet stelnade i ansiktet på honom.
Antagligen tog hon i lite för mycket eller höjde rösten något för Gays dotter blev nog rädd och bestämde sig för att pinka i byxorna. Det som inte blev kvar i byxorna hamnade på golvet.
Hela situationen blev lite konstig och lite pinsam men bilförsäljaren stod på sig och några röda plåtar fanns tyvärr inte.
Då fick han bittert ångra att han visat sina kunskaper i engelska då jag klargjorde att vi inte hade för avsikt att åka därifrån innan bilen utrustats med skyltar och om han inte ville förlora ansiktet alldeles var det bara att åka in till Korat (50 km) och låna skyltar från Toyota i Korat. Jag skulle också kunna tänka mig att ringa Toyota i Bangkok och tala med Customer Service om han så önskade.
Det löste sig, han åkte till Korat, hämtade skyltar, monterade skyltar och önskade oss lycka till på hemfärden.
Vid 18-tiden var vi hemma igen, med en ny bil utrustad med röda skyltar.

Bilförsäkringen

I dag har jag betalt bilförsäkringen. 15 000 bath kostar den för ett år. Försäkringen täcker ”allt” och någon självrisk behöver jag inte betala om olyckan skulle vara framme.

Händer det något ringer man försäkringsbolaget (24 timmars-service) så skickar de en skadereglerare till olycksplatsen så fort det bara är möjligt. Det kallar jag service men å andra sidan hoppas jag att jag slipper utnyttja den.